It's coming on christmas, they're cutting down trees

Don't it always seem to go, that you don't know what you've got 'til it's gone.
Hunden väcker mig vid två-tiden, vid halv fyra går jag upp och skriver, kommer ändå inte kunna sova förrän det är gjort.

Jag älskade en gång en man. Jag skrev aldrig om det då, vet inte varför, kanske för att jag hela tiden visste att det en dag skulle ta slut. Jag skulle ljuga om jag påståd att jag inte tänkt på honom sen dess, men när jag sprang in i honom igår för första gången på två år kom alla känslorna på en och samma gång som han Gessle sjunger i visan.

Vi träffades på en fest, jag satt på en köksbänk och drack öl ur flaskan och i mitt undermedvetna var det nog klippt redan där. Jag crashade hans middagsdejt, vi tog en tikki-cocktail eller två, man vet aldrig så noga med de där vulkandrinkarna, och när vi till och med ätit upp frukten kunde ju kvällen bara sluta på ett sätt. En kvarglömd kofta tvingade oss att ses igen. Det skulle ju bara vara en söndagmiddag, utbyte av tillvaratagna effeker, inget mer. Nej han var ju insanely mycket äldre, nej det här skulle ju bara inte hända. Men mitt undermedvetna visste bättre. Han hade hittat något i mig, öppnat något som varit stängt rätt länge och när jag väl erkände det sparkade han in hela dörren.

Han var galet intelligent, witty och med anekdoter ingen har kunnat toppa sen dess. Vår dialog tycktes aldrig annat än en utsökt match mellan Federer och Nadal, han sa att begåvad elakhet var det bästa han visste. Han tog fram det bästa ur mig på dagen och sov nära mig på natten. Han körde mot enkelriktat i Gamla stan bara för att ge mig en kyss. Jag hijackade hans stora morgonrock och jag älskade hans vita krispiga skjortor och jag njöt alltid av att hålla hans hand när vi vände blickarna på folket i busskön på morgonen. Ja, vi har en del konvensioner emot oss, so be it, vi har något mycket större än så. Jag var så stolt över att han, han ville vara med mig, och han fick mig att känna att jag var värd det. Men verkligheten kom ikapp oss, förnuftet det obarmhärtiga, viljan att en gång bli mamma, familj och praktiskt jävla skit kom ikapp mig och jag gick därifrån. Tiden kan ha förskönat mina minnen i kanterna men jag tror inte att jag känt mig så levande, så vacker, så inspirerad och så älskad sen dess.

Och jag har inte älskat så sen dess, för det gjorde jag verkligen, mer än jag såklart förstod just då. Tre minuters kollision på Cajsa Warg påminde mig om hur mycket jag ska säga det till nästa person som lyckas sparka in min dörr. Jag väntar fortfarande på den någon och till dess får Joni Mitchell återigen säga det bättre.

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
Oh I wish I had a river I could skate away on

But it don't snow here
It stays pretty green
I'm going to make a lot of money
Then I'm going to quit this crazy scene
Oh I wish I had a river I could skate away on

I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
I wish I had a river I could skate away on
I made my baby cry

He tried hard to help me
You know, he put me at ease
And he loved me so naughty
Made me weak in the knees
Oh, I wish I had a river I could skate away on

I'm so hard to handle
I'm selfish and I'm sad
Now I've gone and lost the best baby
That I ever had
I wish I had a river I could skate away on

Oh, I wish I had a river so long
I would teach my feet to fly
I wish I had a river
I could skate away on
I made my baby say goodbye

It's coming on Christmas
They're cutting down trees
They're putting up reindeer
And singing songs of joy and peace
I wish I had a river I could skate away o

A heart of stars and stripes

Jag var igår på banken för att efter mycket om och men starta upp ett bankkonto. Det var en jäkla massa papper som skulle fyllas i och den lite försynta unga mannen med indiskt ursprung försökte sig i pauserna på small talk. Av nån anledning kommer vi in på att jag bott i USA och han frågar om skillnaden mellan London och New York. Jag svarar att även om britterna är hyfsat artiga (på sina ställen bör tilläggas, i våra kvarter är det djungelns lag som gäller ska gudarna veta) så måste jag nog drista mig till att säga att amerikanarna är liiiite spontanare, liiiite bjussigare. När jag var i LA i våras och köpte mina ohyggligt rosa sneakers tog det fanimej inte en minut på gatan innan någon förbipasserande slängde ur sig "love your shoes". Banalt kan tyckas, fine, men det ÄR trevligt med sånna utrop. Det är lite vänligare, det är lite mer "good for you", man unnar varandra ett gott ord på vägen. Med det säger jag inte att jag inte är en cynisk och bitter jävel av guds nåde, men kanske just därför behöver jag lite glada tillrop omkring mig. Jag hade ju självklart dagar när jag bodde i New York då jag ville strypa de där fraserna men i det stora hela så får man lite mer skjuts i steget av att nån älskar ens nya neonrosa skor.

Det finns frankofiler, det finns anglofiler, hej jag heter Maria och jag är amrofil.

I jakt på den känsla som flytt

Whitechapel road, måndagkväll, ensam, Sara är utomsocknes.
Har knappt lämnat huset på två dagar. Har jobbat och haft internet som sällskap, älskade hatade internet. Jag ligger i badet och lyssnar på Värvet med Agnes-Lo Åkerlind. Måste stänga innan det är slut. Klarar inte av alla dessa porträtt av alla lyckade människor, lyckade trots alla odds, som media serverar mig. Fast jag vill ju lyssna, vill bli inspirerad, men i måndagsbadet blir jag bara nedslagen. Känner att vem är jag i ett badkar i London. Vem är jag när jag inte är med i Värvet?

Det blir öl till middag. När Sara är borta dansar Maria på bordet. Varför blir det så, kanske för att jag letar efter någon riktigt känsla, nånting som jag inte kan komma åt annars. Tänker så ofta på det här med mening, varför vi klampar runt på den här jorden, eller iallafall varför jag gör det. Återkommer till dilemmat med att jämföra sig med Mark Zuckerberg och Beyonce, såklart att mitt badkarsbadade känns meningslöst jämfört med dem. Och jag har dem ju där, in my face, svårt att undvika, tack internet. Tänker också på min fina vän som fick tvillingar för en vecka sedan. Bilderna hon lägger upp på två sovande små pojkar som ger mig tårar i ögonen, är det det som ska till? Måste jag vänta tills jag kanske en dag blir mamma för att släppa mitt ego, för att inse att det som betyder något är den villkorslösa kärleken till ett barn. Det känns långt dit. Det känns outhärdligt att leva så länge utan att hitta meningen i något annat, vem vet, det kanske aldrig blir någon mamma av mig.

Så jag surfar vidare, i jakt på de äkta känslorna som jag inte har. Vill se på "Så mycket bättre", det går inte, jag är utomlands. Jag vill se när Darin och Maja säger "jag älskar dig" till varann som jag hört att de ska göra i det där avsnittet. Om jag inte kan känna kärleken själv kan jag väl åtminstonde få känna avundsjukan på dem som har den. Finkammar youtube efter den minsta kopia av ett känslouttryck. Hittar inte. Ger upp. Tar en öl till.

Lyckliga äro dem som får beröra en annan.

Tanten har talat

Nu finns det en risk att jag kommer att låta som en tant, men det tar jag, jag har redan tantat till mig sen jag flyttade till London. Senast i förrgår knackade jag på hos grannarna 22.30 och gav dom en blick som sa WFT, vad det än är ni gör som låter som att ni släpar ett piano över golvet, sluta med det. Igår på biblioteket bytte jag också demonstrativt plats när ungdomarna bakom mig hade nånslags ägnade sig åt högljutt kortspel, this is a l i b e r y muttrade jag när jag tog mitt pick och pack och marscherade genom lokalen.

Nåväl, jag ska komma till sak, det är inte mitt behov av tystnad som det här ska handla om.

Igår såg jag senaste avsnittet av "Jakten på det perfekta livet" med utsöka fröken Hanna Hellqvist. Kritiken som kommer nu har absolut inget med henne att göra, jag tycker hon är ett utmärkt undantag inom televisionens annars så kopiöst tandblekta programledare. Nej hörrni, det är snuttifieringen jag vill åt. Jakten på den perfekta kroppen, ett så ständigt aktuellt ämne avhandlas på 28 smått stressiga minuter med säkert 10 olika inslag/intervjuer/uttalanden. Varför då? Varför kan ingen jävel få prata till punkt? Varför denna hets att klippa in så många människor som möjligt i ett och samma program, varför tvångtanken att klippa in en "expert" som på 1 och 15 berättar plattetyder om att kvinnor fick vara rultigare förr, vem som tittar på public service har inte sett en Zorn, kom med nåt nytt.

Kakan Hermansson intervjuas om det väldigt intressanta ämnet att hon vill få kalla sig själv tjock för att hon trivs med det, hon vill inte gå ner i vikt. DET vill jag höra mer av, låt henne utveckla det istället för nonsensinslaget med den chaaarmiga ljudkillen som förtäller om procentenheten av män som rakar pungen (nåt som för mig förövrigt är ett mysterium, hur hårigt kan det vara där nere och vemihelvete bryr sig?). Samma sak med Jane Timglas som har gjort 48 skönhetsoperationer, hon är ett ufo men jag vill ändå höra meeeeer, hur blev det såhääääär?? Istället går man på promenad med Susanne Lanefelt och får höra om hennes tvagningsprocedurer som tar tre timmar varje morgon, nej, we got bigger fishes to fry people!

Så återigen Hanna, det är inte du, det är produktionen jag opponerar mig emot. Jag förstår att detta ska vara nånslags infotainment, det är bästa sändningstid och det ska va lite häääärligt pop-existensiell tv med glimten i ögat. Jag säger inte att det måste vara "Min sanning", svartmålad studio och 45 minuter paneldebatt med anarka-feminister men man kan väl bara BESTÄMMA sig för vem man vill prata med och låta den människan g ö r a det?

I mer än. En. Sekund.

Freudiansk fel-läsning

Läste kommentaren igen, det står "Undrar eftersom jag själv är sugen på att göra nåt eget".

Ja, man läser det man vill läsa, det man behöver läsa.

Så hemligt allting

Jag får frågan i kommentarsfältet hur jag tjänar pengar egentligen. Tja, det undrar jag också ibland men på nåt sätt går det ihop. Sen svarar jag också frågeställaren att jag inte alltid kan berätta om de projekt jag håller på med. I helgen var jag hemma på businessresa för hemligt projekt 1 och hemligt projekt 2, det blir ju inte så spännande läsning här tänker jag. Känns lite tramsigt "jag har SÅ många hemliga projekt på gång och de kan jag inte prata om". Nähä, gör inte det då dumhuvud.

Jag får också frågan om jag inte är sugen på att göra något mer "eget". Jo, det finns en dröm om det, något som jag vill skriva som jag tycker är viktigt och som ligger nära. Men det är ingen lätt process. Det är ingen sockersöt cupcakehistoria, jag måste gräva upp rätt mycket gammalt skit för att kunna få ur mig den här historien och det tar såklart emot att öppna den dörren i tid och otid när man i övrigt mår ganska bra. Varför locka på demonerna.

Men så lyssnar jag på Thomas Andersson Wji i Värvet. Kristoffer Triumf frågar hur han motar ångesten i grind under tiden emellan skivorna, när han bara går runt och väntar in musiken som ska skrivas. Han svarar att det gör han inte. Han tycker inte att man ska göra det, den ska få vara där, inte mer med det. Jag inser att han har rätt, konsten är väl att förhålla sig till den, göra den en del av livet utan att livet ramlar omkull för det. Vill verkligen inte måla upp min självbild till storleken av en skådespelare men på ett sätt är det samma process. Ta sig an en roll eller en röst som skriver. Men att sen när föreställningen är slut kunna sminka av sig och gå hem och plocka ur diskmaskinen. Jag har inte riktigt lärt mig det. Jag minns att Noomi Rapace och hennes dåvarande make var med i samma Skavlanprogram när milenniumfilmerna precis kommit ut. Hon fick frågan om hon skulle vilja göra fler filmer som samma karaktär. Jag minns inte vad hon svarade men Ola sa "nej inte in i den skiten igen". Hon hade uppenbarligen, som alla bra skådisar antar jag, gått in i rollen med hela sin person och inte varit så lätt att ha som fru/mamma/vän därhemma. Och det vill jag ju inte utsätta Sara för. Det vill jag inte utsätta någon för, allra sist mig själv. Men jag kanske måste, annars blir det inte nån historia. Eller så får jag lära mig att kliva i och ur. Stänga av just den musiken, gå ifrån datorn, laga middag till Sara för att ladda om.

Ja, så får det bli. För historien måste ut.

If you want me to be cake, give me cake

Nej, jag la förklädet på hyllan igen. Jag gillar verkligen servisyrket, älskar att se till att folk har det bra, bra med de som är trevliga, undvika de som har attityd. Men, det kräver också att restaurangen i sig är ett ställe man vill vara på, även som personal, jag återkommer till det brännande ämnet personalpolitik. På den här krogen på fina gatan i London var den inget vidare.

Regel nr 1, se till att din personal är mätt.
Vi befinner oss i en miljö med ett kök. Som servitris en fullpackad söndagbrunch langar du ut tallrik efter tallrik med buttermilk panncakes och eggs benedict. Själv jobbar du passet 10-18 utan mat. Inte acceptabelt. När jag frågar mina kollegor om saken rycker de på axlarna och säger att detta är restaurangbranschen. Det gör inte jag. Jag går till vakthavande befäl och kräver en toast och två ägg. Efter rätt mycket sura miner langas det fram med hänvsinignen att jag skulle ha ätit "frukost" dvs, grabbat en toast med smör när det fanns på bardisken vid 10.30-rycket.

Några dagar senare jobbar jag frukostpasset 7.30-16.00. Då får man denna frukost, två vita toast med margarin (!) klockan 9.00, sen ska man hoppsa och vara glad tills man går hem. Detta skaver extra mycket där bak för mig eftersom jag dagen innan, på min enda lediga dag på en vecka, gått på två timmars waitress training. Det är "vidareutbildning" som är obligatoriskt för alla där jag lär mig, förutom att jag ska duscha varje dag innan jag börjar jobba, att vi som personal ska se oss själva som cake vs muffin, en superkreativ metafor för att leverara service utöver det förväntade. När jag då jobbat åtta timmar med två toast i magen och ingen rast får de smaka på sin egen kaka, jag upplyser chefen om att jag har svårt att vara "cake" när min sockernivå ligger nånstans när kortstrumporna slutar.

Nåväl, passet var över och jag hämtar upp Sara för att ta ett glas. Vi går till några barer omkring och efter omständigheterna med abbonerat där och fullt här så går vi till mitt jobb, jag är inte den som inte vill stödja verksamheten. Vi blir väl bemötta av barpersonalen, vi får smaka den nya höstcocktailen de tagit fram och vill ha synpunkter, vi har trevligt. Men säg den lyckan som varar. Efter två trevliga glas kommer hon igen, vakthavande befäl, och upplyser om att man som personal på stället inte får sitta i baren och dricka när man inte jobbar. Det går an om man förbeställer ett bord och sen lovar att ta MAX två drinkar i baren. Nej gud FÖRBJUDE att man trivs så på jobbet att man faktiskt vill sitta där på sin fritid och BETALA för sig. Hon säger att det är ok för den här gången, ingen hade ju berättat det för mig men nu vet jag reglerna aka, svep och försvinn.

Det var precis vad vi gjorde och jag har inte gått tillbaka sen dess, nån måtta får det vara.

Lyckan och hur man hyr den perfekta mannen

Har äntligen förstått vad det är man behöver i livet för att vara lycklig. En bästa vän att dela lägenhet med, hurtsen HELMER från IKEA, resten kan man nämligen hyra in/lägga ut/köpa för pengar.

Vi flyttade i måndags. Sara hade hyrt "a man with a van", mycket bra exempel på sånt som kan hyras in de timmar som behövs, no strings attached. Problemet den här gången vad att vi fick "a mouse with a van", karln kunde inte bära prylar "buhu ont i knät" och körde som en kärring så vi fick betala en extra timme. Inte ens när man betalar för dem levererar dem alltid men vi slapp bjuda på frukost om man säger så.

I onsdags dags för IKEA, kommer vi levande ut genom detta är det meant to be tänkte vi. När vi, utan en upptakt till osämja, kryssat oss igenom köplabyrinten kände jag vilken jävla tur att vi är så lika när det gäller mycket. Ingen av oss har fetisch för chabby chic-spetsar, ingen av oss har åkt till Indien och väckt vår inre guru med behov av kuddar på golvet och kulörta lyktor i taket, får vi varsin vit HELMER är vi nöjda. Som vi älskar denna plåthurts. Rymmer så mycket. Skapar sån ordning. Utmärkt som sängbord. När hela klabbet dessutom går på under tusen pix var så firar vi med varsin vurre och två burkar lingonsylt. Denna gång får vi också en riktig man with a van, särdeles karl från Etiopien som bott i Norge och blandar språk som en tonåring blandar spritsorter en fredagkväll men fort kör han och vi dricksar honom som en Rockerfeller.

Sen blir det ihopskruvningsfest i salongen (aka rummet som inte är sovrummet) och efter några timmar somnar vi inåthelvete gott med varsin HELMER vid vår sida. I övrigt har vi redan våra tydliga roller i hemmet, Sara och jag. Hon ställer väckarklockan, jag väcker henne när hon snoozat tre gånger. Hon sätter på kaffet, jag kokar äggen. Det är också mestadels jag som sköter musiken och så fort några tunga beats från Missy, Diddy eller annan gangsta rap kommer på hörs hejarop från badrummet. Eller Gaga, Sara älskar sin Gaga. Idag har jag också rollen som gallerista eftersom min partner in crime är i Sverige och gosar med nykläckt brorson. Så jag sitter här och vaktar konst och tänker att det var väl för väl att man hittade den dära lyckan till slut. En bästis och en Norsk-Etiopier som gasar på rätta ställena.

Penslar, dasspapper och cava

Flower market idag. Bättre än marknaden i sig är caféerna och ställena på sidorgatorna, gillar när det öppnas ostron i gränderna.

Sen gick jag till nya lägenheten via mataffären och gjorde där kanske den märkligaste kombinationen inköp. Penslar, toalettpapper, soppåsar och en flaska cava. Därefter gick jag hem och gick loss på klaffbordet jag och Sara köpte härom dagen, en lätt sandpappring först, sen på med färgen bara. En färg som jag förövrigt hittade i städskrubben som med all säkerhet är lämpad för väggar och inte för möbler, so shoot me. Grundarbete, målartvätt och sånt skit har jag absolut inte tålamod för, sånt är tråkigt och jag tycker livet ska vara roligt, svårare är det inte. Klaffbord med två stöd under varje skiva, det är rätt mycket pill men snyggt blev det. Nu hemma sista natten i Saras gamla hus och väntar o t å l i g t på henne som kommer hem om några timmar med josigt skvaller från sin helg i Basel.

Imorrn ska jag gå på nån lunch med Visit Sweden och trycka in löjrom i porträttet, det blir kul.

Kanske ska göra nåt åt det här först?! Nej just det, färg på händerna är ju hela poängen med
do-it-yourself om jag minns mig själv rätt...

Sprider evangeliet

Det här mailet har nu skickats ut till ungefär 20 reklambyråer i London, det vore väl fan om jag inte fick svar från nån. Men OM det är någon som känner någon som borde få det här mailet, hojta!

This is Maria, I'm a swedish copywriter who just moved to London. I searched for the best agencies in this town and your name came up, therefore I'm showing my interest in working for you.

With my past aside, to me, and hopefully to you, it’s more interesting what I want to focus on in the future and what I believe in when it comes to communication. 

THE TEN COMMANDMENTS

Communication is a dialogue  

Passion is contagious

Guts speak louder than brains

Make it worth reading the label

Get fans, not consumers

If there is a story, tell it

If there is no story, make one up

Communicate with people, not target groups

Don’t interrupt the party, ask to join

If you can’t join the party, throw your own

Let’s talk
/Maria


If you are curious about my past experiences at agencies in Stockholm and New York, I'll be happy to send those to you too.

Trots for life

Trotsåldern har vaknat till liv igen. Min skepsis till trots laddade jag ner Hanna och Amandas podcast idag för att fördriva tiden i kollektivtrafiken. A men va fan, va e det här?

Det är nåt när tjejer gör podcasts. Finns det undantag så upplys mig gärna men min erfarenhet säger mig att det slår över och blir så j ä v l a tjejigt. Det ska bara pratas mys, shopping och frukostvanor. Systrarna Widell börjar podden med att tacka för all fantastiskt positiv feedback de får för sin pod. Det är uppenbarligen många som lyssnar och gillar det här. Jag är inte en av dem. Var flera gånger på väg att stänga av och slänga ner telefonen in the fucking GAP som jag ska MIND hela tiden när jag stiger av tunnelbanan. För det första tror jag att man måste ha pygméfötter och alldeles speciella skills för att lyckas fastna i detta GAP som målas upp som det största hotet för brittiska invånare sen kriget. Nog för att jag har små fötter men jag LYFTER väl för fan på dem när jag ska kliva av ett tåg. Parantes, jag ber om ursäkt. Nåväl, jag lyssnade igenom hela avsnittet och tycker att det är jobbigt på så många plan. Inte för att de utger sig för att tilltala alla samhällsklasser, typer av människor, kön osv men HELVETE va det är mycket övre medelklass-lotion det är över det hela, som smörjs in medhårs och försvinner lika snabbt. Jag kan inte citera för jag kan inte med att lyssna en gång till men det strösslas med slutsatser som denna: "Men alltså jag tror att du blir ledsen när du inte sminkar och fixar dig för att det påminner dig om när du var ledsen förut och inte orkade sminka och fixa dig". Och så håller det på. I nära en timme. Och detta stannar kvinnor på gatan för att tacka för. 

Och varför gör detta mig nu så upprörd, så pubertalt kan man tycka, låt dem hållas, människor är korkade, bara att tugga i sig. Jo, för att jag tycker alla som får mycket mediautrymme har nånslags jävla skyldighet att ta tillfället i akt att prata om sånt som är viktigt. På riktigt. Visst, prata om att du sätter sugrör i tekoppen till dina barn innan du duschar på morgonen, mys mys mys, men ta kanske OCKSÅ upp sånt som gör att kvinnor mår dåligt, det faktum att du antagligen haft lägre lön än dina manliga arbetskamrater i hela ditt liv eller något annat som också påverkar vårt samhälle, andra kvinnor, andra människor. Eller gör det inte, Filip och Fredrik är inte särskillt samhällskritiska i sin pod men på sitt egna jävla vis får de mig ändå så väldigt mycket mer inspirerad än vad de här två systrarna lyckas med när de pratar om NK. Och de HAR ju att prata om, de har ju startat eget produktionsbolag, eget magasin med mera, de är ju entreprenörer, spotta ur er lite tips och inspiration till andra kvinnor, människor som vill göra sin egen grej.

När det finns så oändligt mycket intressant i världen att prata om, och man uppenbarligen har många som lyssnar på det man säger, varför stannar man en kvart vid sina morgonrutiner och hur vida man sätter på kaffet före eller efter man tar en dusch? 

Höj ribban för fan.

"Nobody misses those brothers"

Fira saker gör man bäst med ett glas skumpa eller en burgare. När vi hade fått nycklarna till vår nya lya valde vi det senare och det gjorde vi på Byron, kedja med bättre biff, fritsen där emot får bara en tvåa. Därefter började jakten på möblemang till de ekande rummen och maken till lycka när vi snubblar in i ett garage på Brick Lane där allehanda skrot har samlats. Med mycket vana loppis-ögon scannar vi av stället och hittar en ihopfällbar bänk för en billig penning och när vi betalat och gått ut ser vi ett utmärkt klaffbord som vi också slår till på. Så där står vi nu. På Brick Lane med två otympliga möbler en halvmil från lägenheten. Jävla puckon. Men för fem pund fixar garagegubben leverans, vi får också åka med. Efter en vissling kommer polaren och kör, hela rasket får plats och på vägen i bilen får vi höra rövarhistorier om våra nya kvarter från 60-talet. The Blind beggar, vår lokala pub var tillhåll för buset, tre maffiabröder härjade i krokarna och allt slutade med att nån sköt nån och hela björnligan dog i fängelset. Fem pund är billigt för ett uppslag till en hel kriminalare.

Efter kånk och stånk fick vi upp skiten för alla trappor och här pustar Sara ut i det som vi väljer att kalla salongen. Det här hände sig i onsdags.

Gårdagen spenderades med jobbsök hemma, därefter en bussfärd från Liverpool station ner till galleriet vid Oxford cirkus som tog 47 minuter och gav mig känningar av magsår. Vidare jobbsök sköttes därför på lokal med glas vin vid 14-rycket när värsta lunchruset var över, mycket trevlig aktivitet som jag genast tänker göra till en vana. I en stad där vinet dessutom är billigare än en vettig cappucino vore det ju korkat att göra annat. (Påminner förövrigt om 1700-talet när det i princip var säkrare att dricka alkohol än vattnet för att det senare var smutsigt. Ungefär så jag resonerar så fort jag är nånstans utanför Stockholms tullar.) För övrigt gick jag därifrån med ett visitkort från en pilot av private jets som tyckte att mitt hår var vackert.

Vidare traktering intogs när jag hämtat upp min trogna vän från jobbet, denna gång på St Johns som har utmärkt barmeny utan att man blir rånad. Jordärtskockssoppa med sniglar för sju pund, läs och lär Stockholm. Sällskapen runt omkring bjöd även på lite tittgodis, jag uppskattar när bra mat kan kombineras med lagom skäggbeprydda män. Sen blev det nattbussen hem och där är det ingen mannamån, lika för alla, silverrävar och andra får snällt sitta och skumpa upp till Hackney i londonnatten. Men vad gör det när man har sniglar i magen och kärlek i hjärtat.

                   

 

Tankar utan strategi

Tanken att bara leva. Tänker ibland på Kristina från Dufvemålatiden, de flyttade för att de skulle kunna få mat på bordet, för att deras barn skulle överleva, inte för att det var ett steg i karriären eller för att det var själsligt utvecklande. 

Känns som så många glömt bort varför de lever. Om de lever bara för att leva, är det nån poäng då? Man går upp varje dag för att bruka jorden så man kan gå upp nästa dag och göra samma sak. Och om det bara går runt? Om det aldrig blir nåt över som man kan tjäna nånting på och få det bättre, roligare, enklare, godare? Så har jag levt i perioder, bara hållt mig levande, bara gått upp ur sängen för att kunna vakna nästa morgon igen, ätit mat för att överleva till nästa dag. Men det är då man måste fråga sig, om jag överlever, om de behoven är överstökade, vad vill jag göra med livet som är kvar då? Det som är över när man lever. Vill jag hjälpa andra överleva? Vill jag skriva, måla,skulptera någonting som får människor att vilja överleva? Om det nu är så meningslöst detta, att man inte vet hur många år man får eller ens om det kommer ett nytt liv efter detta, då måste man väl göra det helt jävla extrodinary? Då måste man väl göra något mer än att överleva, för för vems skull gör man det? Blir Gud glad om vi håller oss vid liv? För vem går vi upp och brukar jorden om vi gör det bara för att vi ska orka bruka jorden imorrn? Om det går jämt ut? Plus minus noll. Vem tackar oss då för att vi inte bara lägger oss ner och dör och säger nu räcker det, nu har jag gjort det här, ätit rovor på hösten och ogräs på våren. 

Men så finns det den helt andra änden sv skalan. Som har fått det här med extraordinary lite om bakfoten. Sm tror att perfektionism är vad som krävs för att komma till himlen. 

Jag vill prova saker. Jag vill prova att vara rik jag vill prova att vara fattig. Jag vill prova att jobba 9-5 och jag vill prova frihet. Jag vill provs att vara tjock jag vill prova att vara smal. De flesta har provat klart redan vid 25-års åldern, har hittat nåt som funkar hyfsat och tycker att det räcker. Jag tror att jag kommer att prova hela livet. Det bästa med att prova är oftast att det går att prova nånting annat om det inte funkar. Jag vill prova att leva med en massa olika människor. Jag har redan provat att vara kär i både tjejer oc killar, det gick alldeles utmärkt. Jag har umgåtts på såväl öster- som Södermalm. Jag har provat att jobba 13 timmar om dagen och jag har provat noll aktivitet. Jag har provat att vara jättefull och jag har provat att vara jättebakis. 

Vissa saker jag har provat vill jag inte prova igen. Och det behövs inte, det finns så jävla mycket kvar att prova.

Mätt kamrat är god kamrat

Då var det signat. Här i det gamla ölbryggeriet Albion brewery ska vi bo, jag och Sara. Bryggeriet byggdes 1808 med tillhörande pub, The blind beggar, och pumpade ut öl till 1979. Nu är det finfina lägenheter och igår skrev vi på kontraktet med vår landlord som vi fortfarande inte riktigt har bestämt oss för om han är gay eller inte. De sammetslena ögonen tyder på det, så också de bilder vi hittat vid lite efterforskningar på internet, där han är inoljad thaiboxare bredvid andra inoljade thaiboxare. Hans Clark Kent-dagpersona jobbar dock på Ernst&Young och är en mycket korrekt, ung gentleman. Vi visade direkt vem som var mannen i mitt och Saras förhållande. När hon gick runt med måttband och slängde sig med fraser om hur bra hon var på att spackla höll jag mig till de lite mer mjuka värdena, frågade om brandvarnare och bruksanvisning till tvättmaskinen.

Och vad kunde vi annars göra än att fira med en pint på the Blind beggar. Ölen var lika god som britterna bredvid oss var skräniga, total pubing. På vägen hem kunde vi inte heller låta bli att smita in på The sun in, även de kör den genuina och brandfarliga stilen.

När jag vaknade inatt insåg jag innebörden i uttrycket cats and dogs, regnet fullkomligt dunsade på taket och jag tänkte jaha, nu börjar det. Och det kommer att hålla på. Möjligtvis med ett eller två uppehåll fram till mars. Nästa hisnande tanke, jag har ju inte köpt gummistövlar än förihelvete. Den tanken var så utmattande att jag somnade om och vaknade till solsken klockan åtta. Träningsverken från igår, de gillar trappor i det här landet, satt i lår och stuss men det hindrade mig inte från att smyga upp, korsa Victoria park och köpa kaffe och mandelcroissant till min sovande kamrat. Mätt kamrat är god kamrat.

               

 

Jag handlade på det utmärka Loafing och promenerade tillbaka längs parken och om jag kisade lite tyckte jag allt att Svante skuttade omkring där på vidderna.

Förövrigt växer Beth Orton för varje låt. Det här är en trevlig bit för morgonpromenad över våta löv.

Total discovering

Det känns fint att det här brevet från skattemyndigheten var det sista som kom i min väg från det svenska samhället innan jag lämnade landet. Bara skatteverket kan överväga att besluta om någonting. Tack för det, sitt där och överväg ni, jag emigrerar så länge.

Resan gick bra, med några läxor lärda på vägen. Vill du att många människor, som dessutom står i en hop runt omkring dig, ska hata dig så kan du ge dig ut i tunnelbanan i rusningstrafik i London med bagage som är större än du själv. Folk hatade mig. De högljudda suckarna drog förbi mitt ansikte som nordan om hösten. Jag spenderade större delen av den en och en halv timme långa resan med att stirra ner i golvet, inget fel med det, jag observerade fina golv på the tube.

Jag tittade även upp i taket och såg ett anslag för Metropolitan police som uppmanar att hålla sina pinaler i ett tajt grepp. Jag var så illa tvungen annars ramlade hela mitt ekipage. När man packar en väska till 29 kilos gränsen kan den nämligen inte stå själv längre. Men det som fascinerade mig mest med annonsen var polisens tagline, "Total policing". Det här är inget polisierande med västerhanden,  Jag försökte flera gånger i mitt huvud men kunde inte få det att låta på nåt annat sätt än en replik ur Kommissarie Späck. Tänk er Lily Allen-accenten "allright you guys, this is like, like, total policing we're doing here, right?!" De kallar ju å andra sidan sina konstaplar för Bobby, Poppy eller nåt liknande, I rest my case.

Men jag kom fram till Saras trygga famn och partyprinsessorna somnade 21.45, lokal tid. Starkt jobbat.

Nu sitter jag i köket och försöker ta mig in på den brittiska arbetsmarknaden via the world wide web och lyssnar på Cat Powers senaste. Jag vill alltid ha en ny skiva i mitt liv när jag gör nånting nytt, som sedan för alltid kommer att vara flytten till London. Är inte säker på att "Sun" kommer att vara den, den fäster in riktigt än. Det kan bli Beth Ortons nya annars. Jakten fortsätter, total discovering.

Wicked wicked wicked

Det blev inte charterresan. Jag rev den biljetten och tar den högst ospecificerade enkelbiljetten istället. Vissa säger att jag flyr, det må vara hänt, men sanningen är att jag fäktas så hemskt illa. Så jag gör det jag gjort förr, packar. Kanske är min bästa gren hittills.

Jag ska få bo ihop med min bästa vän Sara. Jag ska få gå på nya gator och handla i nya mataffärer. Lära mig nya tunnelbanelinjer och prata ett annat språk. Jag kanske måste lära mig att dricka te. Jag måste definitivt utöka mitt vokabulär med fraser som I need a coke and a smoke and a bloke. Det finns en man jag en gång kände, vi hade en delad fabless för Lily Allen och hennes sätt att säga wicked. Mannen, och en massa annat i mitt bagage får stanna hemma än en gång, jag packar lätt och drar.

Watch out London, it's gonna be wicked.

Då sitter jag här igen

I väntans tider. Det är något som tagit plats i min kropp och börjat gro och jag göder det så gott jag kan. Förstår att det kommer att förändra hela mitt liv, skriva om min historia, det som nu flyttat in och slagit sig till ro någonstans i magtrakten. ;en jag välkomnar det, kan inte annat, som det mesta här i livet var det inte meningen, det bara blev och nu blir jag inte av med det, bara att bejaka och välkomna.

Det är ingen bebis, i allafall ingen med ett hjärta och tio fingrar och tår. Det är ett annat sorts barn, en produkt av mig och min person. Det är ett beslut. Om jag inte hatade ordet vägskäl så mycket skulle jag använda det men låt oss hellre säga att jag står framför avgångstavlan på Arlanda och har ett fritt val, kan hoppa på vilket plan som helst och det finns nu två val.

Det säkra, välkända, trygga, invanda, charterresmålet som inte kommer lämna mycket åt fantasin men inte heller göra mig besviken. Det här valet är strategiskt, smart, inte speciellt friskt vågat och därav kanske inte mer än hälften vunnet. Den här vägen appellerar till mitt ego, det som vill känna sig hemma, uppskattad, det som tänker att ett år det är väl ingenting, vore det inte skönt med lite rutiner för en gångs skull, ett år herregud, det kan ju leda till nånting annat sen, som är bättre, det här kan ju kratta manegen.

Den andra destinationen är en enkel flygstol med ospecificerat hotell. Kan bli sviten, kan bli råtthålet mot gården. Kan ta mig bortom ramarna, bortom guideböckerna och leda till en helt ny plats som ingen har sett. Men det kan ta på självförtroendet på vägen. Det kan vara jävligt knöligt att ta sig över den första, andra, femte passagen utan karta. Det kan bli hungrigt, kallt, ensamt, läskigt. Klart att den här destinationen kliar min äventyrslusta under hakan. Man lever bara en gång. Man ångrar bara det man aldrig gjorde. Kom igen Maria, vad hände med dina ideal om att livet är till för att upplevas, hoppa nu, du kommer ju åtminstone lära dig nåt på vägen, är det inte det allt handlar om brukar du ju säga.

Jag kommer inte ha nio månader på mig att föda fram det här beslutet så inom snar framtid får vi se vad hen kommer ut som, en vilde eller en mammagris.

Det sanna raseriet

Samma dag som en forna respekterad skådespelare ges utrymme i media för totalt hjärnsläpp åker jag tunnelbana för första gången på länge. Jag exponeras för två jeansannonser som sitter bredvid varandra på stationen. Det är absolut inget nytt under solen med smala, retuscherade, blonda modeller i jeans men när JC, i det här fallet, påstår att det är "Jeans for all" vi ser, då kan jag bara tolka det som osanning. Och vem i samhället i övrigt skulle få fara med osanning utan att ställas till svars? Jag ska backa bandet några månader.

En copywriter jag jobbade med för några år sedan jobbar numer på en medelstor byrå i Stockholm. I våras sågs vi och åt lunch precis när hennes byrå gjort en kampanj för badkläder för en svensk modekedja. Copyn antydde att det fanns något för alla ackompanierat av en bild på en leende modell med normativ modellkropp, dvs smal med stora bröst. Jag frågade min vän varför de valt den bilden när texten uppmanade till att företagets badkläder skulle passa alla kroppstyper. Min vän sa uppgivet att hon tyckte likadant men inte haft något att säga till om i, den förövrigt mansdominerade, arbetsgruppen. När vi pratar några veckor senare och hon tar upp frågan igen för nästa kampanj blir hon utslängd ur arbetsgruppen. Redan där föddes en idé.

Så, tillbaka till imorse. Bredvid JC-annonsen har Kappahl radat upp ett antal jeansrumpor på väggen. Rumpa plus en bar och lätt svankande rygg är det vi ser. Bredvid respektive kvinnokropp står olika nummer, storlekar på vad vi ser, jag kan bara tolka det som ett försök att visa att de tillhandahåller fler storlekar än 34-38. Haken är att jag inte för mitt liv kan tro på att rumpan 42 är en storlek 42. Visst, låren ser liiite större ut än på rumpa 36 men om inte kvinnorkroppen i fråga hänger i armarna i ett rep från taket och drar in magen allt hon har så har jag jättesvårt att tro att det inte fanns några valkar där på den lätt svankade ryggen. Fettdepåer kan se lite olika ut på olika människor men oftast innebär en 42-rumpa även lite mer hull på ryggen och andra ställen. Men där blev väl lite för mycket i sanningens överkant för marknadschefen. En saftig bakdel a la Beyonce, ja. En valk på ryggen, nej.

Jag blir arg, ledsen, förbannad. Jag får höra att mitt raseri är pubertalt men det ser jag som positivt. Jag blir arg för att det inte är sant. Jag blir arg för att jag vet att även om jag klarar av att se osanningen nu så hade jag nog inte gjort det för 15 år sedan. Jag blir ledsen när jag tänker på dem som är 15 år idag som undermedvetet tar in att det där är "Jeans for all". Mitt 15-åriga jag med ätstörningar, antideppresiv medicin och självförakt hade iallafall gjort det. Och när man på samma dag kan läsa att kvinnor inte har med "mansgöra" att göra, då fullkomligt kokar min bägare över.

Idén som föddes i våras fick idag enormt mycket vatten på sin kvarn. Jag lämnade reklambranschen för att jag tyckte att den var just sockersöt, osmaklig och osann. Ska jag tillbaka in där vill jag göra sådant som är sant. Jag vill starta en feministisk byrå som ser till människors bästa i allmänhet och kvinnors bästa i synnerhet. Jag vill lyfta upp andra värden i livet än utseende, vikt och nakna kroppar. Tänk om den som visar badkläder, istället för att kisande luta sig mot en husvägg, kanske kunde... bada?
Tänk om det är det som man inte ser som faktiskt är sexigare, om nu mat, bilar, tvättmedel måste handla om sex.
Tänk om det finns så smarta marknadschefer som förstår att ett ärligt varumärke skapar mer sympati, lojalitet och kunder än ett "perfekt" sådant.
Tänk om kommunikation kan vara en bransch som man kan må bra av att jobba i, även om man inte har kuk, har rekryterat sina polare och spelar fotbollsspel på kontoret.
Tänk om det bara inte känns så jävla omodernt att ha en så stereotyp reklambransch 2012.


Nu letar jag efter likasinnande. Människor som vill göra ruggigt bra reklam som gör jobbet utan att obektifiera nån. Jag letar också efter dig, företagsledare, marknadschef, beslutsfattare vars företag har kommit steget längre än JC och vill visa det.

Vi hörs, 0709401825
//Maria

Uppvaknanden på Brännis

När jag gick i gymnasiet ville jag bli jazzsångerska. När jag upptäckte Rigmor Gustafsson ville jag bli ännu mer jazzsångerska. Det här begav sig på den tiden då hon, i mina ögon, sjöng riktig jazz och inga publikfriande Burt Bacharach album fanns i diskografin. Den första skivan jag någonsin hörde med henne heter Live och är, som namnet skvallrar om, en liveinspelning från en spelning på Mosebacke. Första spåret, "One for my baby", har jag en alldeles särskild relation till. Mannen som presenterade denna gudabenådade röst för mig heter Erik.

Jag var sexton år, han var arton. Jag gick mitt första år på gymnasiet Rytmus och han var min allra första pojkvän. Vårt alltigenom kärleksfulla förhållande varade i sex veckor och jag var i himmelen. Han var basist, mest kontra såklart men lirade även piano och var redan då ett unikum, tecknade som en gud, sydde sig en jacka om han ville ha en och idag har han både examen från juristlinjen och textil på Konstfack. Nåväl, han introducerade mig som sagt till den blå Liveskivan med Rigmor. På den tiden fanns det moderna stereos som kunde programmeras att börja spela ett visst klockslag, min gemål använde således sin skivspelare som väckarklocka. Därav relationen till det första spåret, det var tonerna som väckte mig de gånger jag sov över hos min allra första pojkvän. Idag, tio år senare, räcker det att jag hör upptakten för att jag ska vara tillbaka i pojkrummet med dinosauriebården i taket och se den egengjorda sänglampan av lysdioder, med dimmer såklart, framför mig. Som vi jazzade loss på gatorna runt Zinkensdamm i sex veckor, så stolt jag var när han kysste mig mitt i cafeterian, mitt ibland alla, allt till tonerna av fröken Gustafssons ljuvliga stämma.

Men efter jul gjorde pojkvänsskrället slut och mitt soundtrack den vårterminen förbyttes till det näst sista spåret på skivan "Winter doesn't end". Såhär tio år senare kan jag faktiskt lyssna på alla låtar utan klump i halsen, nu är den mer ljuv nostalgi, dessutom får man höra Rigmors sjungade värmländska när hon presenterar musikerna, så ung, så oförstörd. Hon är också den enda som fått mig att tycka om "Over the rainbow", hennes solo i början kan jag fortfarande om du så väcker mig mitt i natten. Men, de mixolydiska skalorna fastnade aldrig riktigt i mina stämband som hos henne, idag håller jag mig till andra tangenter och hoppas att det svänger på ett tag till.

få tyst på mig bara

Det som är så viktigt. Att få åtminstonde min jord att snurra i ett annat varv från att jag föddes till dess jag dör. Känslan av att den inte kommer att göra det får mig att vilja dö här och nu, då spelar det hela ingen roll. Att tro på nåt, att få någon annan att tro på nåt, vilja nåt, bli glad, bli ledsen, tänka efter. Ville jag bara bli omtyckt kunde jag ju bli sjuksköterska på barnsjukhus, det handlar om nåt annat, att visa människor att det finns så mycket mer i livet än Let’s Dance på fredagar. Men är det min uppgift? Varför har jag tagit på mig det som min uppgift? 

Ville jag bara bli känd kunde jag ju gå in i Big Brother-huset, göra bort mig, operera in små horn i pannan, det finns dem som gör det. Ville jag bara få respekt kunde jag ju gå runt med kniv på fickan, våld är det enklaste sättet att få respekt, inte förtjäna den men att få den. Men jag vill inte slåss. Jag vill älska ihjäl människor, få dem att älska tills de dör. Jag vill få dem att offra nånting, offra det bekväma, sina vanor, vill få dem att kämpa sig till något. Att kämpa sig till mig, att få vara en del av mig.

Och vem är jag att ta mig själv på så jävla stort allvar och kräva att det jag gör ska vara meningsfullt. Vet du vad andra tycker är meningsfullt, ställa mat på bordet, har du tänkt på det fröken Paulsson? Nej, det har jag inte, jag är så upptagen med mitt konstnärsego, känna efter, ha mage att tycka synd om mig själv för att livet är så svårt. 

Ah, den som kan dra mig ur det här futtiga skalet jag kallar min kropp. Gör det nu och gör det fort. 

Tack för maten

Jag lyssnar på Lotta Lundgrens sommarprogram och tänker att den där kvinnan har ju verkligen fattat det. Nu alltså, nu har hon fattat det. Hon börjar programmet med att berätta om hur hennes liv såg ut för tio år sedan, när hon jobbade tills hon kom hem och stupade. Det kanske är det som fattas för mig tills jag kommer att fatta det, tio år. 

Lotta pratar om maten och kärleken till maten, kärleken som maten representerar, framkallar och förmedlar. Att kanske det lättaste visa att man älskar någon är att ställa ner en vällagad tallrik mat framför vederbörande. Att inte uppskatta den gesten är således kanske det enklaste sättet att få matlagaren att vilja göra slut. Hon menar att även om man kan laga mat, gillar att laga mat så kan ju micron lika gärna göra jobbet om man inte får nåt tillbaka av den man har lagat maten till, om man inte har speciellt mycket till övers för denne någon. 

Det är nog däri mitt problem ligger. Varför jag inte lagar mat till mig själv även fast jag både kan och tycker att det är roligt. Jag får ingenting tillbaka. Hur jag än anstränger mig och gör långkok, köper dyra fina ingredienser eller håller på i timmar så är det bara inte lika gott att äta upp hela härligheten själv. Jag har ju lagat en måltid, och en måltid är ju inte bara till för att bli mätt, det är egentligen en ganska liten del av det hela, måltiden är ju liksom att njuta den med någon, kunna prata om nånting trevligt, jäsa lite i soffan på maten efteråt. På sin höjd pratar jag med min hund, men jag hejdar mig ganska snabbt igen, känner att steget över till att prata med sig själv är skrämmande kort och på den platsen vill jag faktiskt inte hamna. Inte än. Sitter jag själv när jag är 82 och äter kan jag tänka mig att unna mig en pratstund med mig själv. Precis som jag tänkt unna mig småkakor i skamliga mått vid den ärbara åldern. Men nu, nej. 

Så det blir rätt mycket yoghurt till middag här hemma. Kommer på mig själv ibland till och med bli avundsjuk på Svantes torrfoder, det verkar så lätt liksom, allt man behöver i små karameller att knapra i sig, snabbt och enkelt. Jag borde bli bättre säger jag ofta, borde bli bättre på att ta hand om mig själv. Jo, jag kan tappa upp ett bad eller hyra en härlig film ibland när jag har kvalitetstid med mig själv. Men det där med maten har blivit så laddat. Det är över så fort på nåt vis. Laga laga laga och sen äta på tio minuter. Jag vill ju inte äta alltför onyttigt heller, ska jag bli tjock kan jag ju åtminstone ha haft trevligt sällskap på vägen tänker jag. Jag får helt enkelt starta nån typ av middagsklubb. Laga mat varje kväll som om jag lagade för två, sen ställa dörren på vid gavel och basunera ut nånslags stående inbjudan att det finns en tallrik klar vid 19-rycket, lägg 40 spänn i burken där och slå dig ner. Kommer det ingen kan jag ju alltid äta den tallriken till lunch dan efter, ekonomiskt och bra. 

Med hopp om bättring sitter jag nu och läser Lottas gamla blogg för att hitta inspiration. Kvinnan kan ju skriva, måtte hon fortsätta med det. Bra musiksmak hade hon i programmet också. 

Jävla Lotta Lyckad Lundgren.

Västkustens flora och fauna

De sista dagarna på min inbillade semester (vem lurar jag, jag har ju semester jämt, frilansa kallas det) återser jag en favoritplats på jorden för första gången på många år. Så fort jag skymtar Tjörnbron i fjärran får jag automatiskt Thomas Ledin-toner i huvudet om blå blå vindar och hav. Jag har en speciell kärlek till västkusten, we go way back, och som när man springer in i ett gammalt ex undrar man ibland varför man höll sig borta så länge. Mollösund, en liten fiskehåla från början som tyvärr vuxit och blivit större, men än finns det orörda klippblock som jag kallar mina. 

För snart tio år sedan spenderade jag två somrar här och jobbade på krogen. Första året åkte jag ner med min vän Tove. Vi lyssnade på Billy Bragg och luktade Body Shops kokoskräm. Vi hoppade på klipporna och en dag, precis när jag tar ett språng, utbrister Tove förtjust, "ha ha, fetknopp!". Jag var beredd att avsluta vår vänskap där och då innan hon snabbt förklarade att det var den lilla gula blomman hon sett.  Vår vänskap bestod och vi firade midsommar och vaknade upp i varsitt litet hus på olika håll i byn. När vi möttes på badplatsen senare på dagen berättade Tove hur hon, lite smidigt, skulle smita ut från nattens sällskap men istället mötts av hela tjocka släkten runt frukostbordet när hon kommit ner för trappen. Tja, vad säger man, hej hej, ägg, ja tack. Några veckor senare kom det mycket riktigt och bet henne i baken, "jaså var det du som var hos Holmströms pojk?" fick vi höra från en av originalen i hamnen. 

Den sommaren jobbade jag på Bryggan där ägaren var galen, skällde ut allt som rörde sig och en kväll fick jag nog. Mitt under service slängde jag förklädet i golvet och gick ut bakvägen, tack för kaffet. Resten av tiden kunde jag spendera vid havet och förälska mig i killen som jobbade på den andra krogen i hamnen, Johannes, eller Johannes döparen som han kallades eftersom han var prästens son. Jag fick några veckor då jag slapp se på solnedgången själv och sen var det lilla roliga slut, tårar och avsked och löften om att hälsa på i Stockholm. 

Jag fick aldrig något besök, gråter inte så mycket för det längre men att inte åka till Mollösund oftare är verkligen något att sörja. Det där havet, jag älskar allt med det. Att bada i det, att segla på det, att äta allt som man kan fiska upp ur det. Bara doften av salt som lägger sig kvar på huden gör mig hög och tar fram något banalt och hopplöst romantiskt i mig. Jag vill visa allt det vackra för någon jag älskar och inte gå hem förrän solen gått ner. Jag vill att mina små fräkniga barn ska få hoppa runt där och leka som jag gjorde när jag var fem år och tyckte att klipporna var oändliga. Jag vill berätta för denna någon om alla gånger jag suttit där och drömt om just sån kärlek. Hur många gånger jag tänkt, till nästa gång kanske, till nästa gång kanske jag har någon med mig. 

Till nästa gång, Mollösund.

Det osynliga bandet

Söndag kväll och jag klipper med vemod av mig bandet från årets Pridefestival. I år har jag upplevt festivalen som volontär, en otrolig upplevelse med ljuvliga människor. Efter en nio-timmarsdag på Pride House med besökare, artister, författare, sura bögar och uppkäftiga flator kändes ibland det frivilliga arbetet i kroppen och på festhumöret. Men när jag kommer upp i parken och ser, vad jag bara kan inbilla mig är, unga människor från mindre städer som kanske för första gången får komma till festivalen och vara sig själva i en vecka, då går rysningen genom kroppen. När jag ser familjer som står pall långt ifrån normen och när jag ser gubbar i min pappas ålder hand i hand genom folkhavet, då är det värt varenda timme av min volontärtid.

Men bakom fjäderboan och paljetterna har det också varit en vecka av att känna sig ensam. Konstigt kan man tycka, eftersom jag i teorin är öppen för att hångla med varenda besökare när de flesta där inne håller strikt sig till hälften. Men jag har inte så många vänner i den här familjen. Till vardags kan mitt liv lätt passera för ett helt normativt hetroliv, jag har aldrig haft behov av att sparka ut nån stor garderobsdörr, det har känns så självklart att kärlek är nånting jag känner för en människa, inte för ett kön. På en författarträff i veckan med Jonas Gardell, Rickard Wolff och Anna-Maria Sörberg pratade de alla om kampen de fört genom åren. Att komma ut på 80-talet var ingen picknick, sen kom HIV och la en svart, blöt filt över hela communityn, då blev det inte direkt enklare. Jonas Gardell säger att vi som är unga nu måste upprätthålla kampen, den som var och en vi för. Jag känner mig lite dum i publiken, känns som jag har haft det så himla lätt. Ingen som spottar efter mig på gatan, jag har öppna och förstående vänner, jag har inte mött något motstånd alls i mitt val i vem jag vill älska. Men i fredags när jag mötte upp med några underbara men ack så straighta vänner så märkte jag skillnaden. Full av intryck och upplevelser från min vecka är det ändå lite svårt att mötas. Utanför baren ser jag ett band runt en handled, en transa som jobbar inom försvaret, dyker på henne direkt och pratar outfits till paraden.

Det är då det känns så trist att klippa av sig bandet. Jag vill ha det på mig året runt, så jag kan identifiera mig med de mina, alla andra som har sin resa av att ibland känna sig ensam i den största och mest glittrande familjen. De som inte heller tycker att det är en schlager att komma hem jämt. Så jag klipper av mig bandet men jag sparar det hemma på väggen. En påminnelse om min kamp, om än i det lilla, att fortsätta gå själv på festival, att vara volontär och göra det möjligt för andra att leva ett mer öppet, kärleksfullt liv. För jag vill vara del i den här familjen, vara den bi-drottning som jag faktiskt är, med massa andra bin i kupan.

ytterst partioberoende sammanfattning

summering av almedalen 2012

antal partiledartal sedda i sin helhet: 0
antal glas rosé: 2458
antal gånger jag snuddat vid alexander bard: 2
antal nya followers på twitter: 2
antal hångel: 2,5
antal pitchers av fläderdrinken på surfers: 3
antal gånger killar sa att de gillar rättviseförmedlingen: 1
antal inkomster under veckan: 1
antal utgifter under veckan: ett hemligt belopp

veckans citat: "sticka ut hakan? jag tycker att man ska sticka ut hela huvudet" gudrun schyman

nu jag drar jag till nyc och fortsätter min knivskarpa politikbevakning modell större, yes we can!

den självklara natten

jag hade redan bestämt mig när jag såg affischen, jag skulle till natten, den mytomspunna tryckarklubben. så när ingen ville följa med åkte jag själv ut till färgfabriken, det var ju inte som att jag hade tänkt prata med nån ändå, jag ville dansa.

jag kom tidigt för att vara säker på att komma in. första timmen var rätt trevande på utegården, alla kändes så unga, jag drack öl som jag inte ville ha, rökte cigaretter som inte var goda. jag förstod inte, var fanns dansgolvet, det här kunde ju inte vara allt? gick upp en våning och tyckte att lät bakom de två stora svarta dörrarna. var nära att ge upp men gav mig till tåls, det måste bli bättre. kort där efter öppnades portarna in till min bild av himlen. röken hängde över golvet, den enorma discokulan snurrade i mitten av rummet och spridde små, rosa rektanglar på väggarna. de första tonerna liksom vällde ut och la sig precis ovanför smoggen, med ett stort leende gick jag in över golvet mot den rosa neonskylten, det här var natten.

efter en stund ser jag en bekant. det var länge sen, vi byter några ord. så ansluter även några av hans bekanta, jag hälsar genom powerballadernas dån, en av händerna håller kvar lite längre, som en självklarhet. de hade mötts i japan, kände varann inte alls särskilt bra, de första takterna på chicagos "if you leave me now" hörs i högtalarna och jag avbryter av en reflex "ah, min favorit". då får jag en hand i min, vi ska dansa. precis som på mellanstadiet, precis lika skälvande nära att få krama en helt ny människa i tre minuter. plötsligt kommer händerna på ryggen lite närmare. andetag i nacken. samma leende som inte går att förneka, det är bara fantastiskt. vi snurrar och snurrar och tittar upp på varandra när sången är slut, men för oss är det inte slut, det känns bara som början. "it must have been love" med roxette följer i högtalarna och vi bara måste dansa en dans till. ännu närmare, en hand i min nacke, så outtalad förståelse som bara kroppsspråket kan framkalla, nu är det bara vi som ska dansa. jag vill inte dansa med nån annan på hela kvällen. alla andra finns runt omkring men bara som en kuliss, bara som dekor för den här natten är vår. när även den sången är slut möter våra pannor varandra, vi är sådär nära så man knappt kan titta in i ögonen för då drunknar man. hand i hand tar vi oss genom trängseln. går ut och delar på en cigarett. jag får höra om en separation och tre barn där hemma och allt jag tänker på är en svartvit sommar på en brygga, ligga i timmar och bara existera bredvid varandra, prata om drömmar och molnen på himlen. varför känns det så självklart? varför känns det som den där handen bara ska vara min, kanske bara för en sommar, men ändå?

det blir några danser till sen bestämmer jag mig för att gå hem. jag vill inte förstöra förtrollningen som blivit, jag vill inte börja lirka om vem som ska gå hem till vem fast man egentligen inte borde så kommer verkligheten bara ikapp. jag vill bara gå hem med drömmen om vad som kunde ha blivit. det blir en lätt kyss, en hand som kramar min hand. kanske möts vi igen, antagligen inte, men jag kommer aldrig att glömma henne.

immiga nätter i new york, förr och nu

jag har bokat new york i två veckor i juli och folk tittar på mig som om jag vore en dumskalle. new york? i juli?? ja jag vet, det kommer att stundtals vara 34 grader och en luftfuktighet på närmare 97% men when you got to go, you got to go. det var alldeles för länge sen helt enkelt och en av mina käraste vänner ska med och jag blir uppspelt bara jag tänker på det.

dessutom har jag ett fantastiskt och romantiserat minne till just en sån immig newyork-kväll. jag hade ganska precis flyttat dit för fem år sedan, det var augusti och det var en man på besök i stan. han var inte min, inte ens till låns men vi sågs ändå, vi kunde inte inte göra det.

vi möttes på hörnet broadway/prince street, en stor vit skjorta var det luftigaste jag kunde hitta att sätta på mig. vi åt middag, han klagade på nånting som vanligt, han med sina åsikter och sin retsamma kritik som ville väcka nånting hos mig. vi var ovana att hinna prata till punkt, ovana att avsluta en tanke, alla gånger tidigare hade varat några minuter för att snart bli en dagishämtning, en deadline, en mobil som ringde. så vi satt kvar, småbråkade om nåt obetydligt men till slut skulle kvällen ta slut, för allas bästa. för att få den att vara ännu lite längre gick vi de fyrtio kvarter som sträckte sig till hans hotell. vi promenerade i den ofrånkomliga osande natten och han höll min hand. jag behövde inget mer, inte där, inte då. hemma var han nån annans, hemma hade han aldrig kunnat hålla mig hand på gatan men här kunde jag känna, för fyrtio kvarter, hur det skulle vara att vara hans. att vara någon som han ville visa tillhörde honom, hålla i, skydda från alla andra idioter. vi sa nästan ingenting när vi klättrade manhattan upp, inte som jag minns det, jag minns bara hans hand. jag tror inte ens att jag kysste honom när vi sa hejdå. jag fortsatte gå uppåt min 125'e gata och min vänsterhand hettade hela vägen hem. 


den 10'e juli åker jag och börjar mitt 28'e år på jorden på samma osande manhattan.

vi tar det en gång till

jag AVSKYR banners som följer efter mig på sidan alternativt poppar upp och lägger sig som en smet över alltihop när man sitter och läser. vad har vi sagt, don't interrupt the party, ask to JOIN the party!

just det. återgå.

sluta leta, drömjobbet är här!

inte så illa att vara jobbsökande när en av ens största hobbys är att läsa jobbannonser. hur de formuleras, klyschorna som staplas på varann till en hel smörgåstårta, roligt roligt roligt.

det är också kul att se hur vissa varumärken tar sig själva på väldigt stort allvar. se exempel nedan där jag har tagit bort företaget i fråga. 

Beskrivning
XXX söker nu en Marknads- och Försäljningschef som ska leda Marknadsavdelningen. Inom Marknadsavdelningen ligger ansvaret för Kommunikation, Sponsring och Event. Rollen rapporterar till VD och är del av ledningsgruppen.

Arbetsuppgifter

• Att skapa ett starkt team tillsammans med medarbetarna på avdelningen (ca 5 personer, varav några på deltid), med övriga organisationen och med externa parter är en viktig del av jobbet.
• Liksom den kommunikativa förmågan att förankra och informera så att medvetenheten om avdelningens arbete blir allmänt känt. Input från övriga organisationen och externa parter måste också tillvaratas på ett bra sätt.
• En stor del av utmaningen ligger i att effektivisera kommunikationsarbetet, med förfinade processer och tydliga prioriteringar.
• En vidare utveckling av varumärket kommer också att vara ett viktigt inslag i arbetet.
• xxx roll som ledande aktör inom motion och hälsa ska befästas - samtidigt som den kommersiella potentialen tillvaratas på bästa sätt.
• Tjänsten innehåller en del resande med många kontakter i Stockholmsregionen.

man kan lätt få för sig att det här är ett stort företag. man kan lätt få intrycket att de gör något viktigt som påverkar oss alla i vår vardag, något som gör världen till ett lite bättre ställe att leva på. men håll i trosorna, avsändaren för annonsen är det världsberömda varumärket: vasaloppet! bara faktumet att de kallar det för marknadsavdelningen blir väldigt roligt när man tänker på hur STORT det här är. det ska alltså skidas en gång om året under ko-bjällerklang och blåbärssoppemustascher, obs obs, vi måste EFFEKTIVISERA kommunikationsarbetet med FÖRFINADE processer och tydliga prioriteringar! observera också resandet i tjänsten, ja pass på, det lär ju bli några vändor sälen - mora per år, dra mig på en liten vagn, det blir traktamente det! hmm, undrar om det ingår grötfrukost?

hujedamej, man har bara så roligt som man gör sig, god fredag! 

kom och ta mig

inte många ute på rekryteringsstigen i dessa dagar. nu tänker folk bara på sill och hur de ska få tag i jordgubbar till midsommar. just DÄRFÖR tycker jag att du ska slå till, när det börjar höstas kan det vara för sent. så bittert det kommer att bli. här är en lista på tjänster jag erbjuder:

jag skapar gärna kommunikation och uppmärksamhet runt varor/personer/tjänster i medier som anses som de "otraditionella". jag var exempelvis en del av det här projektet på byrån strawberry frog i new york.

jag skriver med nöje artiklar, betraktelser, recensioner, kolumner  i alla tänkbara forum för det skrivna ordet. böcker likaså, spana in den här till exempel som jag skrivit www.stila.nu 

jag är bra på att tänka ut var och när kommunikation ska nå sin mottagare (skicka med en treo i paketet från IKEA med ditt nya vitrinskåp, ja ni fattar)

jag gillar att skapa det som i folkmun kallas koncept, alltså helheten för hur ett varumärke ska se ut, låta, paketeras, lukta och kännas. ett gott exempel på det som jag står bakom kan skådas på www.parlanskonfektyr.se 

jag är en hejare på att göra att mat ser trevlig ut på bild. den här publikationer vann visst en massa priser och jag bakade varenda smula i den. det var kul. 

allt det här kan jag dessutom göra i snygga skor. så om du tror att vi kan ha kul ihop så nås jag här eller på 0709401825. tills vi hörs jobbar jag på som volontär för rättviseförmedlingen. joråsatte.

ps, har man inte själv nån användning för mig men vet nån annan som kanske har det får man gärna sprida budskapet, det uppskattas innerligt!

för att bena ut den här situationen lite

känner att det är dags för ett bokslut. inte bara för att få tillbaka på skatten (nä skämta bara såklart jag kommer att få restskatt men iallafall) utan för att de här sex månaderna som gått av året har handlat om en enda sak och nu är det över.

på semesterresa i thailand över nyår bestämde jag mig för manusskriveri skulle bli mitt nästa drag i livet. hade sen länge tröttnat på den ihåliga reklambranschen, saknade de förenta staterna och bestämde mig därför att LA var platsen att studera på. jag hörde mig för och fick veta att AFI, american film institute var den bästa skolan för ämnet. på tre månader skrev jag ett femton sidor långt manus, översatte betyg, skrev mitt narrative statement om varför just jag var menad för utbildningen, fixade två förseglade referensbrev av gammal lärare och ex-kollega, reseachade stipendier och fyllde i otaliga blanketter som alla skulle finnas i tre exemplar, signerade, häftade, förseglade. jag tog även det obligatoriska toefl-engelskatestet för 250 dollares och fick 99 poäng av 120. fair enough tänkte jag, tog min förseglade lunta med papper och for till hollywood.

inlämnat i tid, frid och fröjd, rundtur på skolan, allt kändes bra. tills mailet kom. mailet som förklarade att skolans poänggräns för engelskatestet är 100 poäng och ansökningar utan det kommer inte att öppnas. suck. kan jag göra om testet här på plats i usa? nej. åker hem, ska boka in nytt testdatum snabbt som attan. nästa test går i malmö en vecka senare. bokar. bokar nära inpå testdatumet varav avgiften höjts till 285 dollares. bokar tåg till malmö. bor hos min vän johanna och mår konstigt på själva testdagen men går ändå till provet och börjar skriva. får ont i magen. får jävulskt ont i magen och inser att jag fått en av mina berömda urinvägsinfektioner som gått upp i njurarna. börjar svettas. skriver klart fortast möjligt och tar en taxi till akuten i malmö. tänker att det kanske ändå gick ganska bra.

efter en vecka kommer resultatet på min andra testomgång. jag stirrar på siffrorna och tror inte att det är sant. 99 poäng. igen. mailar vädjande till skolan. får svar:


Maria,

I certainly appreciate your impassioned plea and empathize with your situation, however there are no exceptions to the TOEFL requirements.

men jag fick också tips att man kan, mot betalning givetvis, begära en omkalkylering av testresultatet. jag skickar in begäran och 120 dollares denna gång. resultatet tar tre veckor. när mailet väl kommer står det att min score är indifferent. nånstans här börjar jag ifrågasätta om det här är meningen. men SKAM den som ger sig så jag skriver till skolan igen. får ett samtal samma kväll där mannen jag korresponderat med i två månader. han säger att jag kan få göra testet en gång till, får jag över 100 så läser de mitt manus och om dom gillar det kommer jag på reservplats, klassen är redan full. här tänker man att jag borde gett upp. det gör jag inte. jag går hem och kollar upp nya testdatum men jag hinner inte boka förrän samma man ringer en gång till, igår kväll, och säger att nej, nu är det försent ändå. lyckligtvis stod jag på en releasefest för en champagnebok så det var bara att be om påfyllning och ta ett ostron till, vad ska man göra. 

så efter MYCKET om och men så vet jag nu att jag blir kvar i stockholm i ett år till. sen får vi se. den som vill ge mig jobb till hösten är mycket välkommen att göra det. 

jesus, dags att leverera

för några år sen, när jag tänker på det gick jag i gymnasiet så det är ju faktiskt drygt 10 år sen, var det lite trendigt med armband med bokstavskombinationen wwjd - what would jesus do. troende eller inte, det var rätt många som gick med det rättesnöret runt armen, även jag i en period faktiskt. inte för att jag vill påstå att det är jesus jag oftast byter kostym med när jag tänker mig in i nån annans kläder för vägledning, men visst vore det skönt med nån som satt runt handleden och levererade do's and don'ts.

imorrn är jag bjuden på fest och med största sannolikhet kommer jag att springa in i ett ex där som jag inte sett på 1,5 år. när en sån situation uppstår vill man gärna vara on top of ones game som man säger. drömscenariet är att glida in lite lagom solkysst med ett knock-out sällskap på armen, ha ett nytt superspännande jobb som stundar men först ska man bara ha lite semester med sin nya älskling och av all förälskelse har man gått ner några kilo av bara farten, och man kan bara stanna en stund för man är bjuden på hemlig middagsklubb innan man ska hem och packa och flyga till paris över helgen imorgon bitti, precis, han budade biljetterna till kontoret tidigare på dan, total surprise! nånstans där önskar jag att jag befann mig imorrn. ta mig ett varv på festen, lägga min hand på exets arm, säga att det var jättekul att ses igen men nu måste vi smita.

men nu är ju inte verkligheten inte riktigt så nyponrosdoftande. den verkligheten jag kommer att gå dit med på min arm är singel, arbetslös och bor hemma hos morsan. vem vill sätta hela hans månadslön på att jag kommer att dricka några glas för mycket, säga nåt spydigt om hans nya och sen gå hem med klackarna i handen och tårarna på kinderna?

jag tittar ner på min handled, wwjd?

koncentrerat tiggeri

jag ägnar för tillfället mitt liv åt rättvisan, och samtidigt upplever jag dess totala motsats. rättviseförmedlingen är inne på sin andra vecka av koncentrerat tiggande, vi behöver dollares för att helt enkelt kunna fortsätta verksamheten till hösten. så jag ägnar dagarna åt att leta upp personer som kan tänkas ge oss en slant och lägger in dem i olika dokument märka "företag", "fonder och stiftelser" och sen min personliga favorit "rikingar". man hittar nån gammal lista från aftonbladet där löpet har varit "DE ÄR RIKAST I SVERIGE" så sätter man igång. det är fina efternamn blandat med andersson som har börjat med de där två tomma händerna. vissa namn gör en otroligt ödmjuk, andra bara lite förundrad över livets lotteri och hur olika människor tar hand om det på minst sagt olika sätt.

vad skulle du göra om du var ekonomiskt oberoende? jag gillar att ställa den frågan till folk, jag tycker att det säger mycket om en person vad de skulle göra med sin tid och sina tillgångar om de var oändliga. på det personliga planet skulle jag gå kurser i typ allt. jag skulle läsa folkuniversitetets kurskatalog som ett barn innan julafton. språk, pralintillverkning, gjuta i betong, ingen kunskap skulle gå säker innan jag slukade den. sen skulle jag, vissa saker har jag tjatat om tidigare MEN det tål att upprepas:

se till att barn fick vettig mat i skolan.
se till att barn och alla andra sjuka inom vården fick mat de blev friska av.
starta ett ställe att åldras på där man får dricka vin och dansa styrdans mitt på blanka dan.
peppa arbetslösa unga att starta eget och tro på sina egna idéer.
osv osv osv osv osv osv OSV.

sen skulle jag ju såklart starta tapas-hak bara för att det är kul, bygga ett litet b&b för att det är så härligt att se till att folk har det mysigt, annordna blockparties med dans in på småtimmarna, köpa in mig på mosebacke och sjunga standards i ett snyggt fodral när mina vänner åt brunch på söndagar.
inget jag inte skulle kunna göra utan alla pengar i världen heller i och för sig men just nu är det rättvisan som är i fokus. ett bra ställe att börja på tänker jag.

same procedure as every year

en guldpalm i cannes till en annan "du luktar gubbe", den andre ba "nä, det är juryn. och de nominerade". den första "suck".

har nån missat att jag har börjat jobba för rättviseförmedlingen?

perspektiv och en partner in crime, tack.

läser i morgontidningen om en utförsäkrad kvinna som har 3600:- att leva på i månaden. som köpte ett fem-pack tubsockor till sin son i 18-års present för att det var allt hon hade råd med.
jag tror på allvar att jag behöver komma bort och få perspektiv. vara i ett sammanhang där det inte spelar någon roll hur tjocka eller smala lår jag har, åtminstone inte för mig själv. där det inte finns möjlighet att impulsköpa ett par skor för två tusen som jag gjorde i fredags. är det för att jag inte har fått barn än eller varit på gagnef-festivalen med de andra coola barnen som jag inte har förstått vad som är viktigt här i livet? jag har det så jävla bra. sitter som en slokhatt över 30-kronorscappucinon för att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv.

det är ju inte som att jag inte har idéerna, finns så mycket jag skulle vilja göra, bara det gjorde skillnad. nån jäkla skillnad i någons liv.
jag skulle vilja laga riktig mat i skolan och på sjukhus, fattar inte att de som ska lära sig något och de som ska bli friska måste äta skräp utan näring.
jag vill göra om hemkunskapen i skolan och integrera den med andra ämnen så man fattar på riktigt varför man ska laga mat från grunden och var en potatis kommer ifrån.
jag skulle vilja skapa en plats för folk som mår dåligt men som inte vet var de ska ta vägen, där de bara fick vara bland andra människor en stund och existera, inte prestera.
jag vill importera en truck och vara en mobil diner för alla dem som vill ha skramlade ägg och bacon annat än på söndagar.
jag vill skapa kommunikation som människor också kan berikas av, se till att de peppar varandra till att träna eller lär sig var mjölken kommer ifrån egentligen.
jag vill göra film och skriva manus som får folk att tänka, på nåt kul, på nåt viktigt eller på förändring.

jag vill jag vill jag vill och det är så mycket jag vill men jag sitter på min nerbantade rumpa och binder riset hårdare för varje dag som går och jag inte har gjort nåt än. för jag vill ju inte bara göra om en skola, ett sjukhus, en liten film och lägga upp på youtube - jag vill ju förändra världen. jag vill också göra skillnad för att det ska vara nån skillnad om jag går upp på morgonen eller inte. narcissisten, som en terapeut var så vänlig att peka ut att jag är, vill betyda nånting. jag vill också ha en parhäst som också vill. nån som också är otålig att livet ska börja och som inte heller är vuxen nog att se några hinder.

idag har jag iallafall träffat rättviseförmedlingen för att vara volontär. jag börjar där.