Total discovering

Det känns fint att det här brevet från skattemyndigheten var det sista som kom i min väg från det svenska samhället innan jag lämnade landet. Bara skatteverket kan överväga att besluta om någonting. Tack för det, sitt där och överväg ni, jag emigrerar så länge.

Resan gick bra, med några läxor lärda på vägen. Vill du att många människor, som dessutom står i en hop runt omkring dig, ska hata dig så kan du ge dig ut i tunnelbanan i rusningstrafik i London med bagage som är större än du själv. Folk hatade mig. De högljudda suckarna drog förbi mitt ansikte som nordan om hösten. Jag spenderade större delen av den en och en halv timme långa resan med att stirra ner i golvet, inget fel med det, jag observerade fina golv på the tube.

Jag tittade även upp i taket och såg ett anslag för Metropolitan police som uppmanar att hålla sina pinaler i ett tajt grepp. Jag var så illa tvungen annars ramlade hela mitt ekipage. När man packar en väska till 29 kilos gränsen kan den nämligen inte stå själv längre. Men det som fascinerade mig mest med annonsen var polisens tagline, "Total policing". Det här är inget polisierande med västerhanden,  Jag försökte flera gånger i mitt huvud men kunde inte få det att låta på nåt annat sätt än en replik ur Kommissarie Späck. Tänk er Lily Allen-accenten "allright you guys, this is like, like, total policing we're doing here, right?!" De kallar ju å andra sidan sina konstaplar för Bobby, Poppy eller nåt liknande, I rest my case.

Men jag kom fram till Saras trygga famn och partyprinsessorna somnade 21.45, lokal tid. Starkt jobbat.

Nu sitter jag i köket och försöker ta mig in på den brittiska arbetsmarknaden via the world wide web och lyssnar på Cat Powers senaste. Jag vill alltid ha en ny skiva i mitt liv när jag gör nånting nytt, som sedan för alltid kommer att vara flytten till London. Är inte säker på att "Sun" kommer att vara den, den fäster in riktigt än. Det kan bli Beth Ortons nya annars. Jakten fortsätter, total discovering.