Så hemligt allting

Jag får frågan i kommentarsfältet hur jag tjänar pengar egentligen. Tja, det undrar jag också ibland men på nåt sätt går det ihop. Sen svarar jag också frågeställaren att jag inte alltid kan berätta om de projekt jag håller på med. I helgen var jag hemma på businessresa för hemligt projekt 1 och hemligt projekt 2, det blir ju inte så spännande läsning här tänker jag. Känns lite tramsigt "jag har SÅ många hemliga projekt på gång och de kan jag inte prata om". Nähä, gör inte det då dumhuvud.

Jag får också frågan om jag inte är sugen på att göra något mer "eget". Jo, det finns en dröm om det, något som jag vill skriva som jag tycker är viktigt och som ligger nära. Men det är ingen lätt process. Det är ingen sockersöt cupcakehistoria, jag måste gräva upp rätt mycket gammalt skit för att kunna få ur mig den här historien och det tar såklart emot att öppna den dörren i tid och otid när man i övrigt mår ganska bra. Varför locka på demonerna.

Men så lyssnar jag på Thomas Andersson Wji i Värvet. Kristoffer Triumf frågar hur han motar ångesten i grind under tiden emellan skivorna, när han bara går runt och väntar in musiken som ska skrivas. Han svarar att det gör han inte. Han tycker inte att man ska göra det, den ska få vara där, inte mer med det. Jag inser att han har rätt, konsten är väl att förhålla sig till den, göra den en del av livet utan att livet ramlar omkull för det. Vill verkligen inte måla upp min självbild till storleken av en skådespelare men på ett sätt är det samma process. Ta sig an en roll eller en röst som skriver. Men att sen när föreställningen är slut kunna sminka av sig och gå hem och plocka ur diskmaskinen. Jag har inte riktigt lärt mig det. Jag minns att Noomi Rapace och hennes dåvarande make var med i samma Skavlanprogram när milenniumfilmerna precis kommit ut. Hon fick frågan om hon skulle vilja göra fler filmer som samma karaktär. Jag minns inte vad hon svarade men Ola sa "nej inte in i den skiten igen". Hon hade uppenbarligen, som alla bra skådisar antar jag, gått in i rollen med hela sin person och inte varit så lätt att ha som fru/mamma/vän därhemma. Och det vill jag ju inte utsätta Sara för. Det vill jag inte utsätta någon för, allra sist mig själv. Men jag kanske måste, annars blir det inte nån historia. Eller så får jag lära mig att kliva i och ur. Stänga av just den musiken, gå ifrån datorn, laga middag till Sara för att ladda om.

Ja, så får det bli. För historien måste ut.