tillbaka till gå

tillbaka i stan. minnen av turkost hav och grillade langouster hemsöker mig.
lär mig en än gång att you run but you can never hide. nu är jag hemma och dealar med verkligheten. alla dessa läxor, fan att de är så dyrköpta ibland.

la vie en rose

det är svårt att säga var himlen slutar och havet tar vid. längs serpentinvägar klättrar bilen runt bergen från bastia till saint florent. på väg till vinmakaren av naturliga viner, ett begrepp som fortfarande är relativt okänt i sverige. vin utan tillsatser, inget svavel, inga kemiskt utvecklade jässtammar, inte ens filtrerat ska vinet njutas precis som det var menat. precis vid en rondell, mitt ibland bergstrafiken ligger vineriet, antoine aréna.

vi möts av hans fru som är lättad att jag pratar hjälplig franska, hennes engelska är obefintlig. vi visas in i vineriet och får genast ett glas i hand med kallt, klargult vin från gården. hennes man, antoine himself arbetar mycket säger hon, dag och natt, och han väntas från fälten om några minuter. på väg ut på stigen bland fikonträden möter vi honom i sin jeep. han ber oss hoppa in och följa med oss ut på odlingarna. han berättar om sina barn, att de numer är med i produktionen, precis som han var i sin fars. han berättar om de olika druvorna på sina fjorton hektar. han berättar om att vinet börjar här, ute i jorden, upp i druvan. på vineriet görs inget vin, det görs här säger han och klappar i den steniga jorden. vyn från terassodlingarna ut över viken och bergen är berusande, värmen dammar, och när vi kört några meter på tillbaka vägen stannar han bilen och ursäktar sig. han går till en av rosbuskarna som växer i slutet på raderna med vinraknor, knipsar av en rosa blomma och ger mig i bilen. "kvinnor ska alltid ha blommor" säger han. den doftar fantastiskt.

tillbaka i vineriet provar vi från de olika tankarna. dofterna stiger rakt upp i lustcentrat i hjärnan, det här är ett hantverk bortom bag-in-box, chill out och det mesta som hör statliga alkoholinstutitioner. att dricka ett år gamla viner direkt från ståltank är oftast ingen angenäm upplevelse, det sträva tar ofta över och tanninerna sätter sig i käkarna. men här rinner dropparna ner och skapar smakbibliotek i munnen värt att minnas länge i arkiven. att köpa med oss vin kommer såklart inte på fråga, det vi vill ha får vi med oss. det är klart, det vore ju trevligt med det röda grotto di sole också men tyvärr, den är inte buteljerad än. men idag är inte antonio den som är den, han hämtar en flaska, fyller på och korkar den. med en handskriven etikett är den vår. så efter alltför många provningar där jag inte har hjärta att spotta sätter vi oss i bilen igen. tur att det är nedför mot saint florent.

gone fishing

jag byter tiaran mot toyotan på bröllopsdagen och jag startar redan vid åtta. knackar på hos mellqvist och får en kaffe innan dom öppnat, tack anna, sen är det full sula söderut.
jag och svante njuter i min starlet från -85 som spinner som en katt. roadtrip alldeles för mig själv. mina stopp, min spellista. svante verkar nöjd med låtvalen, men när jag spelar den här ger han blicken av ett riktigt lågvattenmärke. jag försöker förklara att det handlar om nostalgi och känslan av att bara packa ihop och dra. jag vet inte om han förstår vad jag menar. längs vättern spelar jag den här istället, den gillar han och vi tar den några gånger på repeat. vid brahehus blir det paus, jag får tryffelsalami och oliver, svante får ett märgben. vi rullar snart igen och i höjd med husqvarna kommer regnet. stundtals känner jag mig som mitt i en filminspelning med rejäl budget för specialeffekter. jänköping - markaryd är en jävla transportsträcka och vid ljungby är det snudd på hagel. min kära mor ringer och säger att hon gör rabarberglass till kvällen, jag gasar lite till.

det är inte förrän vid brösarps backar regnet ger sig och nu behövs inga torkarblad för att ta mig fram i 120, jag kan själv. jag tänker på det jag lämnat och det jag åker mot. resans slut är ännu lite oklar men midsommar iår kommer bli nånting långt ifrån sill, frusna fötter och vakna upp i fel säng. så mycket vet jag.

jag är en tjänare och jag är stolt

tiden går snabbare än mina tankar och jag försöker desperat hänga med.
gelegodis blir till kolor, blogginlägg till debatt och idéer till produkter. samtidigt svassar jag runt på sardin som aldrig förr och jag tycker om det. mycket.
jag har märkt att jag får försvara det i tid och otid, om man inte äger krogen själv får man ofta förklara varför man jobbar där. är det så skralt i kassan? hittade du inget annat? har du inget som helst socialt liv människa? jo men det är ju det jag har! nu mer än nånsin.

staben på tapasbaren är en brokig skara människor som av olika anledningar hamnat där, mest för att det är ett härligt ställe. några pluggar, andra har bytt liv och själv är jag framförallt där för att jag tycker om service. hemma vid mitt eget bord eller på lokal, jag gillar att se till att folk har det bra. smakar det bra? önskar ni nåt mer? visst är tortillian med chevré helt gudomlig?! det är tempo, det är folk, det är en studie i mänsklighet utan dess like och det är en fantastisk kontrast mot de här tangenterna jag knapprar på dagarna i ända.

så sluta tyck synd om mig, var glad för min skull istället och kom och slå er ner. jag lovar att det märks att jag gillar vad jag gör.

two to tango

jag vet att jag har sagt det förut men det tål att upprepas. och kom igen, är det inte typ 90% av våra tankar som vi redan tänkt dagen innan? åter till ämnet. fan vad mycket enklare allt blir när man får gnälla av sig för rätt person som kan peppa upp.

hade lunch med miss c igår på le rouge. vi pratade strategi och nästa drag i vårt projekt. hon frågade om mina nuvarande uppdrag och jag sa att jag väl inte riktigt är helpeppad. hon öppnade pandoras box. allt kom ut. tänk om bara folk kunde göra såhär och varför kan man inte och om jag ändå bara fick. och där sitter hon som en spegel och bara vänder på allting, ställer frågan tillbaka och efter en provencalsk sallad och en cidre är allt plötsligt löst.

jag läste en artikel om att man ska fejka lycka tills man känner den. att man inte ska ventilera sina irritationer. skitsnack säger jag. ut med det bara, har du tur sitter det en smart vän mitt emot som kan säga åt dig att det är dags för skärpning.

basta!

loves all. serves all

jag har gått tillbaka till mina rötter. servisyrket.

efter säsonger och åter säsonger på västkusten i mina yngre år kom längtan till servisförklädet tillbaka. jag skriver om mat, tänker på mat, pratar om mat dagarna i ända men den faktiskta maten var väldigt frånvarande i mitt liv. jag saknade också människor, lite rock'nroll och att totalt gå upp i känslan när allt annat försvinner. min lösning stavades sardin.

så nu svassar jag fram mellan borden på tapasbaren på nytorget. maten är föredömlig, det är en ynnest att vara stolt över varje tallrik som ställs fram. allt är gott! sardin är också mitt typ av ställe, litet, högljutt, smått rörigt - jag känner mig hemma. inget är helt enligt reglerna, varken recepten eller servicen men folk verkar trivas och jag dansar fram maten till salsatonerna på hög volym.

så hjärligt välkomna till en liten bit av himlen på nytorget. denna vecka servar jag torsdag, fredag och lördag.

olé!

s&m

jag ser "en familj" på dramaten. ett, inte helt oväntat, familjedrama där mamma knaprar piller, pappa är bästa vän med jack daniels och barnen har hemligheter och spruckna äktenskap. i programmet står det om pjäsen med paraleller till sina föregångare, dödsdansen, lång dags färd mot natt. att problemet aldrig är att dom hatar varandra, då vore det bara att gå. problemet är kärleken som ändå finns, som gör att dom kämpar, stannar, ger det en chans till. kärleken är det som gör det värt att kämpa.

och jag ser det i mitt eget liv. i det mesta. jobbet jag älskar att hata men kanske framför allt hatar att älska. sakerna jag inte kan göra mig av med, konflikterna som kommer tillbaka, minnena som inte lämnar mig. fanns inte kärleken där, passionen, så vore det enklare att gå, slänga, sluta. men så fort det finns affektion finns ett band som blir allt svårare att klippa. texterna som måste skrivas, lapparna som bara måste sparas. så jag fortsätter, in med huvudet i väggen. gång på gång på gång på gång på gång på gång.

typiskt jävla kärlek att ställa till det.

lånat läge

jag har hittat en ny fristad för mina tankar. det är något med nästintill tomma lägenheter. dekadensen att bara vara någonstans för ettt tag, på lånad tid, att komma och strax vara på väg igen. här finns inget bagage, ingen garderob att städa, inga minnen att sortera. det som finns här tar jag med mig själv genom dörren, och tar med när jag går igen. det är lugnt på tavastgatan. röda södertak och vita golv.

här stannar jag ett tag. för att snart gå igen.