perspektiv och en partner in crime, tack.

läser i morgontidningen om en utförsäkrad kvinna som har 3600:- att leva på i månaden. som köpte ett fem-pack tubsockor till sin son i 18-års present för att det var allt hon hade råd med.
jag tror på allvar att jag behöver komma bort och få perspektiv. vara i ett sammanhang där det inte spelar någon roll hur tjocka eller smala lår jag har, åtminstone inte för mig själv. där det inte finns möjlighet att impulsköpa ett par skor för två tusen som jag gjorde i fredags. är det för att jag inte har fått barn än eller varit på gagnef-festivalen med de andra coola barnen som jag inte har förstått vad som är viktigt här i livet? jag har det så jävla bra. sitter som en slokhatt över 30-kronorscappucinon för att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv.

det är ju inte som att jag inte har idéerna, finns så mycket jag skulle vilja göra, bara det gjorde skillnad. nån jäkla skillnad i någons liv.
jag skulle vilja laga riktig mat i skolan och på sjukhus, fattar inte att de som ska lära sig något och de som ska bli friska måste äta skräp utan näring.
jag vill göra om hemkunskapen i skolan och integrera den med andra ämnen så man fattar på riktigt varför man ska laga mat från grunden och var en potatis kommer ifrån.
jag skulle vilja skapa en plats för folk som mår dåligt men som inte vet var de ska ta vägen, där de bara fick vara bland andra människor en stund och existera, inte prestera.
jag vill importera en truck och vara en mobil diner för alla dem som vill ha skramlade ägg och bacon annat än på söndagar.
jag vill skapa kommunikation som människor också kan berikas av, se till att de peppar varandra till att träna eller lär sig var mjölken kommer ifrån egentligen.
jag vill göra film och skriva manus som får folk att tänka, på nåt kul, på nåt viktigt eller på förändring.

jag vill jag vill jag vill och det är så mycket jag vill men jag sitter på min nerbantade rumpa och binder riset hårdare för varje dag som går och jag inte har gjort nåt än. för jag vill ju inte bara göra om en skola, ett sjukhus, en liten film och lägga upp på youtube - jag vill ju förändra världen. jag vill också göra skillnad för att det ska vara nån skillnad om jag går upp på morgonen eller inte. narcissisten, som en terapeut var så vänlig att peka ut att jag är, vill betyda nånting. jag vill också ha en parhäst som också vill. nån som också är otålig att livet ska börja och som inte heller är vuxen nog att se några hinder.

idag har jag iallafall träffat rättviseförmedlingen för att vara volontär. jag börjar där.