fredag 26 oktober 2012

Lyckan och hur man hyr den perfekta mannen

Har äntligen förstått vad det är man behöver i livet för att vara lycklig. En bästa vän att dela lägenhet med, hurtsen HELMER från IKEA, resten kan man nämligen hyra in/lägga ut/köpa för pengar.

Vi flyttade i måndags. Sara hade hyrt "a man with a van", mycket bra exempel på sånt som kan hyras in de timmar som behövs, no strings attached. Problemet den här gången vad att vi fick "a mouse with a van", karln kunde inte bära prylar "buhu ont i knät" och körde som en kärring så vi fick betala en extra timme. Inte ens när man betalar för dem levererar dem alltid men vi slapp bjuda på frukost om man säger så.



I onsdags dags för IKEA, kommer vi levande ut genom detta är det meant to be tänkte vi. När vi, utan en upptakt till osämja, kryssat oss igenom köplabyrinten kände jag vilken jävla tur att vi är så lika när det gäller mycket. Ingen av oss har fetisch för chabby chic-spetsar, ingen av oss har åkt till Indien och väckt vår inre guru med behov av kuddar på golvet och kulörta lyktor i taket, får vi varsin vit HELMER är vi nöjda. Som vi älskar denna plåthurts. Rymmer så mycket. Skapar sån ordning. Utmärkt som sängbord. När hela klabbet dessutom går på under tusen pix var så firar vi med varsin vurre och två burkar lingonsylt. Denna gång får vi också en riktig man with a van, särdeles karl från Etiopien som bott i Norge och blandar språk som en tonåring blandar spritsorter en fredagkväll men fort kör han och vi dricksar honom som en Rockerfeller.


Sen blir det ihopskruvningsfest i salongen (aka rummet som inte är sovrummet) och efter några timmar somnar vi inåthelvete gott med varsin HELMER vid vår sida. I övrigt har vi redan våra tydliga roller i hemmet, Sara och jag. Hon ställer väckarklockan, jag väcker henne när hon snoozat tre gånger. Hon sätter på kaffet, jag kokar äggen. Det är också mestadels jag som sköter musiken och så fort några tunga beats från Missy, Diddy eller annan gangsta rap kommer på hörs hejarop från badrummet. Eller Gaga, Sara älskar sin Gaga. Idag har jag också rollen som gallerista eftersom min partner in crime är i Sverige och gosar med nykläckt brorson. Så jag sitter här och vaktar konst och tänker att det var väl för väl att man hittade den dära lyckan till slut. En bästis och en Norsk-Etiopier som gasar på rätta ställena.


söndag 21 oktober 2012

Penslar, dasspapper och cava



Flower market idag. Bättre än marknaden i sig är caféerna och ställena på sidorgatorna, gillar när det öppnas ostron i gränderna.

Sen gick jag till nya lägenheten via mataffären och gjorde där kanske den märkligaste kombinationen inköp. Penslar, toalettpapper, soppåsar och en flaska cava. Därefter gick jag hem och gick loss på klaffbordet jag och Sara köpte härom dagen, en lätt sandpappring först, sen på med färgen bara. En färg som jag förövrigt hittade i städskrubben som med all säkerhet är lämpad för väggar och inte för möbler, so shoot me. Grundarbete, målartvätt och sånt skit har jag absolut inte tålamod för, sånt är tråkigt och jag tycker livet ska vara roligt, svårare är det inte. Klaffbord med två stöd under varje skiva, det är rätt mycket pill men snyggt blev det. Nu hemma sista natten i Saras gamla hus och väntar o t å l i g t på henne som kommer hem om några timmar med josigt skvaller från sin helg i Basel.

Imorrn ska jag gå på nån lunch med Visit Sweden och trycka in löjrom i porträttet, det blir kul.

Kanske ska göra nåt åt det här först?! Nej just det, färg på händerna är ju hela poängen med
do-it-yourself om jag minns mig själv rätt...

lördag 20 oktober 2012

Sprider evangeliet

Det här mailet har nu skickats ut till ungefär 20 reklambyråer i London, det vore väl fan om jag inte fick svar från nån. Men OM det är någon som känner någon som borde få det här mailet, hojta!

This is Maria, I'm a swedish copywriter who just moved to London. I searched for the best agencies in this town and your name came up, therefore I'm showing my interest in working for you.

With my past aside, to me, and hopefully to you, it’s more interesting what I want to focus on in the future and what I believe in when it comes to communication. 

THE TEN COMMANDMENTS

Communication is a dialogue  

Passion is contagious

Guts speak louder than brains

Make it worth reading the label

Get fans, not consumers

If there is a story, tell it

If there is no story, make one up

Communicate with people, not target groups

Don’t interrupt the party, ask to join

If you can’t join the party, throw your own

Let’s talk
/Maria


If you are curious about my past experiences at agencies in Stockholm and New York, I'll be happy to send those to you too.

fredag 19 oktober 2012

Trots for life

Trotsåldern har vaknat till liv igen. Min skepsis till trots laddade jag ner Hanna och Amandas podcast idag för att fördriva tiden i kollektivtrafiken. A men va fan, va e det här?

Det är nåt när tjejer gör podcasts. Finns det undantag så upplys mig gärna men min erfarenhet säger mig att det slår över och blir så j ä v l a tjejigt. Det ska bara pratas mys, shopping och frukostvanor. Systrarna Widell börjar podden med att tacka för all fantastiskt positiv feedback de får för sin pod. Det är uppenbarligen många som lyssnar och gillar det här. Jag är inte en av dem. Var flera gånger på väg att stänga av och slänga ner telefonen in the fucking GAP som jag ska MIND hela tiden när jag stiger av tunnelbanan. För det första tror jag att man måste ha pygméfötter och alldeles speciella skills för att lyckas fastna i detta GAP som målas upp som det största hotet för brittiska invånare sen kriget. Nog för att jag har små fötter men jag LYFTER väl för fan på dem när jag ska kliva av ett tåg. Parantes, jag ber om ursäkt. Nåväl, jag lyssnade igenom hela avsnittet och tycker att det är jobbigt på så många plan. Inte för att de utger sig för att tilltala alla samhällsklasser, typer av människor, kön osv men HELVETE va det är mycket övre medelklass-lotion det är över det hela, som smörjs in medhårs och försvinner lika snabbt. Jag kan inte citera för jag kan inte med att lyssna en gång till men det strösslas med slutsatser som denna: "Men alltså jag tror att du blir ledsen när du inte sminkar och fixar dig för att det påminner dig om när du var ledsen förut och inte orkade sminka och fixa dig". Och så håller det på. I nära en timme. Och detta stannar kvinnor på gatan för att tacka för. 

Och varför gör detta mig nu så upprörd, så pubertalt kan man tycka, låt dem hållas, människor är korkade, bara att tugga i sig. Jo, för att jag tycker alla som får mycket mediautrymme har nånslags jävla skyldighet att ta tillfället i akt att prata om sånt som är viktigt. På riktigt. Visst, prata om att du sätter sugrör i tekoppen till dina barn innan du duschar på morgonen, mys mys mys, men ta kanske OCKSÅ upp sånt som gör att kvinnor mår dåligt, det faktum att du antagligen haft lägre lön än dina manliga arbetskamrater i hela ditt liv eller något annat som också påverkar vårt samhälle, andra kvinnor, andra människor. Eller gör det inte, Filip och Fredrik är inte särskillt samhällskritiska i sin pod men på sitt egna jävla vis får de mig ändå så väldigt mycket mer inspirerad än vad de här två systrarna lyckas med när de pratar om NK. Och de HAR ju att prata om, de har ju startat eget produktionsbolag, eget magasin med mera, de är ju entreprenörer, spotta ur er lite tips och inspiration till andra kvinnor, människor som vill göra sin egen grej.

När det finns så oändligt mycket intressant i världen att prata om, och man uppenbarligen har många som lyssnar på det man säger, varför stannar man en kvart vid sina morgonrutiner och hur vida man sätter på kaffet före eller efter man tar en dusch? 

Höj ribban för fan.

"Nobody misses those brothers"


Fira saker gör man bäst med ett glas skumpa eller en burgare. När vi hade fått nycklarna till vår nya lya valde vi det senare och det gjorde vi på Byron, kedja med bättre biff, fritsen där emot får bara en tvåa. Därefter började jakten på möblemang till de ekande rummen och maken till lycka när vi snubblar in i ett garage på Brick Lane där allehanda skrot har samlats. Med mycket vana loppis-ögon scannar vi av stället och hittar en ihopfällbar bänk för en billig penning och när vi betalat och gått ut ser vi ett utmärkt klaffbord som vi också slår till på. Så där står vi nu. På Brick Lane med två otympliga möbler en halvmil från lägenheten. Jävla puckon. Men för fem pund fixar garagegubben leverans, vi får också åka med. Efter en vissling kommer polaren och kör, hela rasket får plats och på vägen i bilen får vi höra rövarhistorier om våra nya kvarter från 60-talet. The Blind beggar, vår lokala pub var tillhåll för buset, tre maffiabröder härjade i krokarna och allt slutade med att nån sköt nån och hela björnligan dog i fängelset. Fem pund är billigt för ett uppslag till en hel kriminalare.


Efter kånk och stånk fick vi upp skiten för alla trappor och här pustar Sara ut i det som vi väljer att kalla salongen. Det här hände sig i onsdags.

Gårdagen spenderades med jobbsök hemma, därefter en bussfärd från Liverpool station ner till galleriet vid Oxford cirkus som tog 47 minuter och gav mig känningar av magsår. Vidare jobbsök sköttes därför på lokal med glas vin vid 14-rycket när värsta lunchruset var över, mycket trevlig aktivitet som jag genast tänker göra till en vana. I en stad där vinet dessutom är billigare än en vettig cappucino vore det ju korkat att göra annat. (Påminner förövrigt om 1700-talet när det i princip var säkrare att dricka alkohol än vattnet för att det senare var smutsigt. Ungefär så jag resonerar så fort jag är nånstans utanför Stockholms tullar.) För övrigt gick jag därifrån med ett visitkort från en pilot av private jets som tyckte att mitt hår var vackert.

Vidare traktering intogs när jag hämtat upp min trogna vän från jobbet, denna gång på St Johns som har utmärkt barmeny utan att man blir rånad. Jordärtskockssoppa med sniglar för sju pund, läs och lär Stockholm. Sällskapen runt omkring bjöd även på lite tittgodis, jag uppskattar när bra mat kan kombineras med lagom skäggbeprydda män. Sen blev det nattbussen hem och där är det ingen mannamån, lika för alla, silverrävar och andra får snällt sitta och skumpa upp till Hackney i londonnatten. Men vad gör det när man har sniglar i magen och kärlek i hjärtat.
 

torsdag 18 oktober 2012

Tankar utan strategi

Tanken att bara leva. Tänker ibland på Kristina från Dufvemålatiden, de flyttade för att de skulle kunna få mat på bordet, för att deras barn skulle överleva, inte för att det var ett steg i karriären eller för att det var själsligt utvecklande. 
Känns som så många glömt bort varför de lever. Om de lever bara för att leva, är det nån poäng då? Man går upp varje dag för att bruka jorden så man kan gå upp nästa dag och göra samma sak. Och om det bara går runt? Om det aldrig blir nåt över som man kan tjäna nånting på och få det bättre, roligare, enklare, godare? Så har jag levt i perioder, bara hållt mig levande, bara gått upp ur sängen för att kunna vakna nästa morgon igen, ätit mat för att överleva till nästa dag. Men det är då man måste fråga sig, om jag överlever, om de behoven är överstökade, vad vill jag göra med livet som är kvar då? Det som är över när man lever. Vill jag hjälpa andra överleva? Vill jag skriva, måla,skulptera någonting som får människor att vilja överleva? Om det nu är så meningslöst detta, att man inte vet hur många år man får eller ens om det kommer ett nytt liv efter detta, då måste man väl göra det helt jävla extrodinary? Då måste man väl göra något mer än att överleva, för för vems skull gör man det? Blir Gud glad om vi håller oss vid liv? För vem går vi upp och brukar jorden om vi gör det bara för att vi ska orka bruka jorden imorrn? Om det går jämt ut? Plus minus noll. Vem tackar oss då för att vi inte bara lägger oss ner och dör och säger nu räcker det, nu har jag gjort det här, ätit rovor på hösten och ogräs på våren. 

Men så finns det den helt andra änden sv skalan. Som har fått det här med extraordinary lite om bakfoten. Sm tror att perfektionism är vad som krävs för att komma till himlen. 

Jag vill prova saker. Jag vill prova att vara rik jag vill prova att vara fattig. Jag vill prova att jobba 9-5 och jag vill prova frihet. Jag vill provs att vara tjock jag vill prova att vara smal. De flesta har provat klart redan vid 25-års åldern, har hittat nåt som funkar hyfsat och tycker att det räcker. Jag tror att jag kommer att prova hela livet. Det bästa med att prova är oftast att det går att prova nånting annat om det inte funkar. Jag vill prova att leva med en massa olika människor. Jag har redan provat att vara kär i både tjejer oc killar, det gick alldeles utmärkt. Jag har umgåtts på såväl öster- som Södermalm. Jag har provat att jobba 13 timmar om dagen och jag har provat noll aktivitet. Jag har provat att vara jättefull och jag har provat att vara jättebakis. 
Vissa saker jag har provat vill jag inte prova igen. Och det behövs inte, det finns så jävla mycket kvar att prova.

onsdag 17 oktober 2012

Mätt kamrat är god kamrat

Då var det signat. Här i det gamla ölbryggeriet Albion brewery ska vi bo, jag och Sara. Bryggeriet byggdes 1808 med tillhörande pub, The blind beggar, och pumpade ut öl till 1979. Nu är det finfina lägenheter och igår skrev vi på kontraktet med vår landlord som vi fortfarande inte riktigt har bestämt oss för om han är gay eller inte. De sammetslena ögonen tyder på det, så också de bilder vi hittat vid lite efterforskningar på internet, där han är inoljad thaiboxare bredvid andra inoljade thaiboxare. Hans Clark Kent-dagpersona jobbar dock på Ernst&Young och är en mycket korrekt, ung gentleman. Vi visade direkt vem som var mannen i mitt och Saras förhållande. När hon gick runt med måttband och slängde sig med fraser om hur bra hon var på att spackla höll jag mig till de lite mer mjuka värdena, frågade om brandvarnare och bruksanvisning till tvättmaskinen.

Och vad kunde vi annars göra än att fira med en pint på the Blind beggar. Ölen var lika god som britterna bredvid oss var skräniga, total pubing. På vägen hem kunde vi inte heller låta bli att smita in på The sun in, även de kör den genuina och brandfarliga stilen.

När jag vaknade inatt insåg jag innebörden i uttrycket cats and dogs, regnet fullkomligt dunsade på taket och jag tänkte jaha, nu börjar det. Och det kommer att hålla på. Möjligtvis med ett eller två uppehåll fram till mars. Nästa hisnande tanke, jag har ju inte köpt gummistövlar än förihelvete. Den tanken var så utmattande att jag somnade om och vaknade till solsken klockan åtta. Träningsverken från igår, de gillar trappor i det här landet, satt i lår och stuss men det hindrade mig inte från att smyga upp, korsa Victoria park och köpa kaffe och mandelcroissant till min sovande kamrat. Mätt kamrat är god kamrat.

 

Jag handlade på det utmärka Loafing och promenerade tillbaka längs parken och om jag kisade lite tyckte jag allt att Svante skuttade omkring där på vidderna.

Förövrigt växer Beth Orton för varje låt. Det här är en trevlig bit för morgonpromenad över våta löv.

tisdag 16 oktober 2012

Total discovering

Det känns fint att det här brevet från skattemyndigheten var det sista som kom i min väg från det svenska samhället innan jag lämnade landet. Bara skatteverket kan överväga att besluta om någonting. Tack för det, sitt där och överväg ni, jag emigrerar så länge.

Resan gick bra, med några läxor lärda på vägen. Vill du att många människor, som dessutom står i en hop runt omkring dig, ska hata dig så kan du ge dig ut i tunnelbanan i rusningstrafik i London med bagage som är större än du själv. Folk hatade mig. De högljudda suckarna drog förbi mitt ansikte som nordan om hösten. Jag spenderade större delen av den en och en halv timme långa resan med att stirra ner i golvet, inget fel med det, jag observerade fina golv på the tube.


Jag tittade även upp i taket och såg ett anslag för Metropolitan police som uppmanar att hålla sina pinaler i ett tajt grepp. Jag var så illa tvungen annars ramlade hela mitt ekipage. När man packar en väska till 29 kilos gränsen kan den nämligen inte stå själv längre. Men det som fascinerade mig mest med annonsen var polisens tagline, "Total policing". Det här är inget polisierande med västerhanden,  Jag försökte flera gånger i mitt huvud men kunde inte få det att låta på nåt annat sätt än en replik ur Kommissarie Späck. Tänk er Lily Allen-accenten "allright you guys, this is like, like, total policing we're doing here, right?!" De kallar ju å andra sidan sina konstaplar för Bobby, Poppy eller nåt liknande, I rest my case.
Men jag kom fram till Saras trygga famn och partyprinsessorna somnade 21.45, lokal tid. Starkt jobbat.

Nu sitter jag i köket och försöker ta mig in på den brittiska arbetsmarknaden via the world wide web och lyssnar på Cat Powers senaste. Jag vill alltid ha en ny skiva i mitt liv när jag gör nånting nytt, som sedan för alltid kommer att vara flytten till London. Är inte säker på att "Sun" kommer att vara den, den fäster in riktigt än. Det kan bli Beth Ortons nya annars. Jakten fortsätter, total discovering.