den självklara natten

jag hade redan bestämt mig när jag såg affischen, jag skulle till natten, den mytomspunna tryckarklubben. så när ingen ville följa med åkte jag själv ut till färgfabriken, det var ju inte som att jag hade tänkt prata med nån ändå, jag ville dansa.

jag kom tidigt för att vara säker på att komma in. första timmen var rätt trevande på utegården, alla kändes så unga, jag drack öl som jag inte ville ha, rökte cigaretter som inte var goda. jag förstod inte, var fanns dansgolvet, det här kunde ju inte vara allt? gick upp en våning och tyckte att lät bakom de två stora svarta dörrarna. var nära att ge upp men gav mig till tåls, det måste bli bättre. kort där efter öppnades portarna in till min bild av himlen. röken hängde över golvet, den enorma discokulan snurrade i mitten av rummet och spridde små, rosa rektanglar på väggarna. de första tonerna liksom vällde ut och la sig precis ovanför smoggen, med ett stort leende gick jag in över golvet mot den rosa neonskylten, det här var natten.

efter en stund ser jag en bekant. det var länge sen, vi byter några ord. så ansluter även några av hans bekanta, jag hälsar genom powerballadernas dån, en av händerna håller kvar lite längre, som en självklarhet. de hade mötts i japan, kände varann inte alls särskilt bra, de första takterna på chicagos "if you leave me now" hörs i högtalarna och jag avbryter av en reflex "ah, min favorit". då får jag en hand i min, vi ska dansa. precis som på mellanstadiet, precis lika skälvande nära att få krama en helt ny människa i tre minuter. plötsligt kommer händerna på ryggen lite närmare. andetag i nacken. samma leende som inte går att förneka, det är bara fantastiskt. vi snurrar och snurrar och tittar upp på varandra när sången är slut, men för oss är det inte slut, det känns bara som början. "it must have been love" med roxette följer i högtalarna och vi bara måste dansa en dans till. ännu närmare, en hand i min nacke, så outtalad förståelse som bara kroppsspråket kan framkalla, nu är det bara vi som ska dansa. jag vill inte dansa med nån annan på hela kvällen. alla andra finns runt omkring men bara som en kuliss, bara som dekor för den här natten är vår. när även den sången är slut möter våra pannor varandra, vi är sådär nära så man knappt kan titta in i ögonen för då drunknar man. hand i hand tar vi oss genom trängseln. går ut och delar på en cigarett. jag får höra om en separation och tre barn där hemma och allt jag tänker på är en svartvit sommar på en brygga, ligga i timmar och bara existera bredvid varandra, prata om drömmar och molnen på himlen. varför känns det så självklart? varför känns det som den där handen bara ska vara min, kanske bara för en sommar, men ändå?

det blir några danser till sen bestämmer jag mig för att gå hem. jag vill inte förstöra förtrollningen som blivit, jag vill inte börja lirka om vem som ska gå hem till vem fast man egentligen inte borde så kommer verkligheten bara ikapp. jag vill bara gå hem med drömmen om vad som kunde ha blivit. det blir en lätt kyss, en hand som kramar min hand. kanske möts vi igen, antagligen inte, men jag kommer aldrig att glömma henne.