Tack för maten

Jag lyssnar på Lotta Lundgrens sommarprogram och tänker att den där kvinnan har ju verkligen fattat det. Nu alltså, nu har hon fattat det. Hon börjar programmet med att berätta om hur hennes liv såg ut för tio år sedan, när hon jobbade tills hon kom hem och stupade. Det kanske är det som fattas för mig tills jag kommer att fatta det, tio år. 

Lotta pratar om maten och kärleken till maten, kärleken som maten representerar, framkallar och förmedlar. Att kanske det lättaste visa att man älskar någon är att ställa ner en vällagad tallrik mat framför vederbörande. Att inte uppskatta den gesten är således kanske det enklaste sättet att få matlagaren att vilja göra slut. Hon menar att även om man kan laga mat, gillar att laga mat så kan ju micron lika gärna göra jobbet om man inte får nåt tillbaka av den man har lagat maten till, om man inte har speciellt mycket till övers för denne någon. 

Det är nog däri mitt problem ligger. Varför jag inte lagar mat till mig själv även fast jag både kan och tycker att det är roligt. Jag får ingenting tillbaka. Hur jag än anstränger mig och gör långkok, köper dyra fina ingredienser eller håller på i timmar så är det bara inte lika gott att äta upp hela härligheten själv. Jag har ju lagat en måltid, och en måltid är ju inte bara till för att bli mätt, det är egentligen en ganska liten del av det hela, måltiden är ju liksom att njuta den med någon, kunna prata om nånting trevligt, jäsa lite i soffan på maten efteråt. På sin höjd pratar jag med min hund, men jag hejdar mig ganska snabbt igen, känner att steget över till att prata med sig själv är skrämmande kort och på den platsen vill jag faktiskt inte hamna. Inte än. Sitter jag själv när jag är 82 och äter kan jag tänka mig att unna mig en pratstund med mig själv. Precis som jag tänkt unna mig småkakor i skamliga mått vid den ärbara åldern. Men nu, nej. 

Så det blir rätt mycket yoghurt till middag här hemma. Kommer på mig själv ibland till och med bli avundsjuk på Svantes torrfoder, det verkar så lätt liksom, allt man behöver i små karameller att knapra i sig, snabbt och enkelt. Jag borde bli bättre säger jag ofta, borde bli bättre på att ta hand om mig själv. Jo, jag kan tappa upp ett bad eller hyra en härlig film ibland när jag har kvalitetstid med mig själv. Men det där med maten har blivit så laddat. Det är över så fort på nåt vis. Laga laga laga och sen äta på tio minuter. Jag vill ju inte äta alltför onyttigt heller, ska jag bli tjock kan jag ju åtminstone ha haft trevligt sällskap på vägen tänker jag. Jag får helt enkelt starta nån typ av middagsklubb. Laga mat varje kväll som om jag lagade för två, sen ställa dörren på vid gavel och basunera ut nånslags stående inbjudan att det finns en tallrik klar vid 19-rycket, lägg 40 spänn i burken där och slå dig ner. Kommer det ingen kan jag ju alltid äta den tallriken till lunch dan efter, ekonomiskt och bra. 

Med hopp om bättring sitter jag nu och läser Lottas gamla blogg för att hitta inspiration. Kvinnan kan ju skriva, måtte hon fortsätta med det. Bra musiksmak hade hon i programmet också. 

Jävla Lotta Lyckad Lundgren.