immiga nätter i new york, förr och nu

jag har bokat new york i två veckor i juli och folk tittar på mig som om jag vore en dumskalle. new york? i juli?? ja jag vet, det kommer att stundtals vara 34 grader och en luftfuktighet på närmare 97% men when you got to go, you got to go. det var alldeles för länge sen helt enkelt och en av mina käraste vänner ska med och jag blir uppspelt bara jag tänker på det.

dessutom har jag ett fantastiskt och romantiserat minne till just en sån immig newyork-kväll. jag hade ganska precis flyttat dit för fem år sedan, det var augusti och det var en man på besök i stan. han var inte min, inte ens till låns men vi sågs ändå, vi kunde inte inte göra det.

vi möttes på hörnet broadway/prince street, en stor vit skjorta var det luftigaste jag kunde hitta att sätta på mig. vi åt middag, han klagade på nånting som vanligt, han med sina åsikter och sin retsamma kritik som ville väcka nånting hos mig. vi var ovana att hinna prata till punkt, ovana att avsluta en tanke, alla gånger tidigare hade varat några minuter för att snart bli en dagishämtning, en deadline, en mobil som ringde. så vi satt kvar, småbråkade om nåt obetydligt men till slut skulle kvällen ta slut, för allas bästa. för att få den att vara ännu lite längre gick vi de fyrtio kvarter som sträckte sig till hans hotell. vi promenerade i den ofrånkomliga osande natten och han höll min hand. jag behövde inget mer, inte där, inte då. hemma var han nån annans, hemma hade han aldrig kunnat hålla mig hand på gatan men här kunde jag känna, för fyrtio kvarter, hur det skulle vara att vara hans. att vara någon som han ville visa tillhörde honom, hålla i, skydda från alla andra idioter. vi sa nästan ingenting när vi klättrade manhattan upp, inte som jag minns det, jag minns bara hans hand. jag tror inte ens att jag kysste honom när vi sa hejdå. jag fortsatte gå uppåt min 125'e gata och min vänsterhand hettade hela vägen hem. 


den 10'e juli åker jag och börjar mitt 28'e år på jorden på samma osande manhattan.