Uppvaknanden på Brännis

När jag gick i gymnasiet ville jag bli jazzsångerska. När jag upptäckte Rigmor Gustafsson ville jag bli ännu mer jazzsångerska. Det här begav sig på den tiden då hon, i mina ögon, sjöng riktig jazz och inga publikfriande Burt Bacharach album fanns i diskografin. Den första skivan jag någonsin hörde med henne heter Live och är, som namnet skvallrar om, en liveinspelning från en spelning på Mosebacke. Första spåret, "One for my baby", har jag en alldeles särskild relation till. Mannen som presenterade denna gudabenådade röst för mig heter Erik.

Jag var sexton år, han var arton. Jag gick mitt första år på gymnasiet Rytmus och han var min allra första pojkvän. Vårt alltigenom kärleksfulla förhållande varade i sex veckor och jag var i himmelen. Han var basist, mest kontra såklart men lirade även piano och var redan då ett unikum, tecknade som en gud, sydde sig en jacka om han ville ha en och idag har han både examen från juristlinjen och textil på Konstfack. Nåväl, han introducerade mig som sagt till den blå Liveskivan med Rigmor. På den tiden fanns det moderna stereos som kunde programmeras att börja spela ett visst klockslag, min gemål använde således sin skivspelare som väckarklocka. Därav relationen till det första spåret, det var tonerna som väckte mig de gånger jag sov över hos min allra första pojkvän. Idag, tio år senare, räcker det att jag hör upptakten för att jag ska vara tillbaka i pojkrummet med dinosauriebården i taket och se den egengjorda sänglampan av lysdioder, med dimmer såklart, framför mig. Som vi jazzade loss på gatorna runt Zinkensdamm i sex veckor, så stolt jag var när han kysste mig mitt i cafeterian, mitt ibland alla, allt till tonerna av fröken Gustafssons ljuvliga stämma.

Men efter jul gjorde pojkvänsskrället slut och mitt soundtrack den vårterminen förbyttes till det näst sista spåret på skivan "Winter doesn't end". Såhär tio år senare kan jag faktiskt lyssna på alla låtar utan klump i halsen, nu är den mer ljuv nostalgi, dessutom får man höra Rigmors sjungade värmländska när hon presenterar musikerna, så ung, så oförstörd. Hon är också den enda som fått mig att tycka om "Over the rainbow", hennes solo i början kan jag fortfarande om du så väcker mig mitt i natten. Men, de mixolydiska skalorna fastnade aldrig riktigt i mina stämband som hos henne, idag håller jag mig till andra tangenter och hoppas att det svänger på ett tag till.