tisdag 30 augusti 2011

han säger att vi ska ta hand om varandra

läser i tidningen om abdinasir ali som bor i sverige, kör taxi sex dagar i veckan och skickar pengar varje månad till sin släkt i etiopien. det viktigaste är att vi tar hand om varandra medan vi finns säger han. jag cyklar till jobbet och tänker på min egen släkt.

min morfar som dog för två år sedan. jag grät inte på begravningen, jag kände ju honom inte. jag vet att han jobbat i hamnen, att han hade problem med spriten och att hyssade min mamma och moster när de ville sjunga när det var gäster hemma. man skulle inte tro att man var nåt, att man kunde något, man skulle inte vara märkvärdig. min mormor lever och jag vet lika lite om henne. att hon jobbat som undersköterska, tror jag, att hon bakar god mazarintårta, att hon är väldigt ängslig. blandar hon till fel saft tänker hon på det i två veckor. ringer till mamma och ojar sig. jag blir tokig på ojandet, sen får jag dåligt samvete för att jag blir tokig på en 81 åring som bara vill väl.

nu vill jag knappt hälsa på längre. hon bor en timme bort, jag borde åka dit oftare. allt detta borde som sitter i trakten där revbenen går ihop och vandrar upp i halsen ju mer jag tänker på det. täpper till där det ska komma in luft. hon är hyfsat frisk, hör lite dåligt men är bara måttligt förvirrad. vi pratar om väder och vind. jag vet inte vad hon drömde om när hon var ung. jag vet inte hur hon och morfar träffades. jag har ju chansen nu, åka dit och reda ut ett och annat över en mazarintårta. kanske är det jag borde göra i helgen istället för att gå ut på lokal och bli misantrop som alla andra lördagkvällar.

jag börjar med att ringa och kolla om jag får komma. ska bara slå upp numret först.

tisdag 23 augusti 2011

punk is alive and kickin


innan man kan simma måste man ha armpuffar för att kunna flyta. mina armpuffar heter vivienne och westwood just nu. såg en dokumentär om henne i söndags och har inte kunna sluta tänka på det rödhåriga vidunder som är 70 bast och cyklar fram och tillbaka över london för att ta sånglektioner och tar med sig kakor till dj'n som presenterar musik till visningen.

hon pratar och klipper i tygerna och bläddrar upp målningar hon gillar. hon har en oblyg fnissighet över t-shirtar hon gjort som blivit storsäljare. hon är en 20 årig punkare med en grand ladys eftertänksamhet och pondus. hon säger åt sin man att gå ut ur rummet. hon får modellerna att stödja regnskogsprojekt innan de entrar catwalken. hon vill ha det rörigt och hon vill inte nöja sig med en nästan bra låt när hon vet att den perfekta finns.

hälften av dokumentären tror jag att hon är på låtsas. men hon finns. i allra högsta grad. med sina klänningar och sina tankar. med sin vilja att förändra och sin lekfullhet att det ändå bara är kläder, have a little fun with it.

nu har jag ju i stort sätt berättat allt som händer så då kan ni ju strunta i att se filmen egentligen. fast se den ändå. bara för att det är hon. och så att ni kan påminna mig om 45 år hur jag ville bli.

ps. har man en mössa som det står chaos på har man ryggen rätt fri. ska skaffa en sån.

lördag 20 augusti 2011

åttionio kronor du aldrig ser igen


kom på ett annat tillfället som samma triviala ångest infinner sig som när jag läst en notis i expressen. när jag är på krogen och ätit en ceasarsallad. det känns alltid som ett säkert val men fan så trist när man har ätit upp den torra kycklingen, knaprat i sig krutongerna och letat upp all parmesan. då sitter man där med ett berg av romansallad som badar i nån simmig dressing, är 89 kronor fattigare och mätt i en halvtimme.

ovärt.

fredag 19 augusti 2011

fem sekunder av mitt liv jag aldrig får tillbaka

på äkta mediastockholm-manér äter jag take away på kontoret i sällskap av expressen.
bläddrar förbi ömsom babylycka ömsom börskris, heaven and hell. bläddrar vidare till skvallersidorna och läser en notis om veronica maggio. rubriken säger "trasiga skor" och de ca tio raderna nämner att artisten setts på scen med trasiga skor och hennes kommentar lyder "ja, typiskt mig, när jag hittar en par jag gillar använder jag dem tills de är helt sönder". och sen kommer den där känslan. känslan av att vara snudd på intellektuellt våldtagen när jag intagit en så kopiöst trivial information att jag får ångest av att jag just lagt fem sekunder av mitt liv på att läsa den.

hur kunde ögat ens fastna vid den rubriken bannar jag mig själv? varför kunde jag inte bara stannat där på börssidorna och istället fått ångest för att världen håller på att gå under, det hade ändå känns bättre.

jag trycker i mig det sista av min yakiniku för sjuttiofem kronor och känner mig hyfsat mätt i magen och väldigt mätt på kvällstidning.

onsdag 17 augusti 2011

hänt i trappuggången forts

jag möter madam b i trappen. jag frågar om hennes lapp om mattan, var det verkligen nån som hade snott hennes förra dörrmatta? ja, kan du tänka dig, jag ville inte vara en sån där gnällkärring egenligen som skriver lappar men sen blev jag så förbannad.

hon frågar om jag är hemma på dagarna med min hund. jag tänker att nu kommer det, nu kommer anklagelserna om att jag förstör hennes skrivro och skadar hennes konstnärssjäl med min skräniga musik och hundes skällande. men nej, hon har ju bara barnbarnet på besök som är så vansinnigt förtjust i hundar, dom kankse fick komma upp och hälsa?

hälsa? madam b hos mig? i min lägenhet? i min lilla oansenliga lya? tänk om hon ser bokhyllan, alla alster som är prydligt uppradade. jag måste genast gå hem och tänka ut en strategi för oväntat besök.

soundtrack

När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: "vad är bäst för mig?"
och "jag köper vatten på flaska"
och "hon älskar inte dig"

Säger jag: "Mäh, Fredrik, spela spelet"
Men du ba: "varför då?
jag vill inte bli älskad så
man får inget för det när man är som vi
man får inget för det när man vill folk väl
när man har en vilsam själ"

Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt
ska vi skriva en ny bibel med tio nya budord
kan vi heta nånting annat Fredrik
kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv.

Dom slogs på stan
Det var nån slags knark i mitten
Alla skratta "kolla dom därå"
men du skulle gå emellan

Man gör inte så i det här landet
Man börjar inte prata med fel person
Man tycker inte om det här bandet
Man börjar inte sjunga på rätt ton

(Åh, alla låtar jag skrivit till såna som inte är värda en låt
åh, historien är full av låtar till såna som inte borde få en låt
man måste krossa hjärtan och starta krig
man måste ha skadat för att hamna i böckerna
man måste skada för att få en låt, en bok, en tavla)

Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här
Får man sluta vara hård
Får man luta sig mot nån
Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen

Om det inte finns himmel Fredrik
Varför föddes man snäll
Det här är mina armbågar Fredrik
Jag ska vässa dom ikväll

Ge hit lite stigma
Visa mig en sekt
Ge mig nånting o tro på när ljuset är släckt

//Säkert!


måndag 15 augusti 2011

hämden den ljuva

har en filmsöndag och det alster som står ut är som oftast singerat danmark. jag har sett alla hennes alster, flera av dem flera gånger och detta är inget undantag, susanne bier har gjort det igen. hämden är ljuv. ack så bitterljuv.

som ofta i hennes filmer är det de utomkroppsliga kontrasterna som blir till det inre dilemmat. en läkare utan gräns, så osjälvisk och uppoffrande som samtidigt är den och svikande familjefadern. diplomatsonen som väljer det minsta rummet i palatset, kanske för att hålet inom honom är så stort. filmen vilar. i uttryck, stämning. så man faktiskt hinner andas själv, andas in i filmen och hinner känna, förhoppningsvis känna det de känner.

hämden hämnas på sig själv i söndagskvällen och jag ligger sömnlös halva natten. det är nog precis det hon vill. jävla susanne.

tisdag 9 augusti 2011

nu när du säger det så

killen på il caffé berömmer min färgkombination på blusen och koftan. jag tackar och kontrar med att the sartorialist slukar runt i kvarteren, that's why. vem, undrar han. jag förklarar att det är en bloggman från staterna som går runt och plåtar folk han tycker klär sig snyggt. så det är därför, säger jag, jag har ansträngt mig lite extra liksom. cafékillen säger att det låter som en läbbig myndighet.

då hör jag hur det låter att jag klätt upp mig för en bloggtönt från new york.

jag skäms lite.

måndag 8 augusti 2011

what more in the namn of love


det är en regnig söndag och jag ser "kyss mig" och jag gråter. för att det är vackert, för att det är kärlek, för att kärlek är svårt och nästan alltid slutar med att man sårar nån. jag läser en intervju med en av huvudrollskvinnorna som säger att motsättningen, konflikten i hennes karaktär lika gärna skulle kunna handla om att hon var israel och hennes kärlek palestinier. de råkar vara två kvinnor, de bara händer.

i lördags såg jag så många bevis på att kärleken bara händer, oavsett vad konventionerna säger. prideparaden var en injektion av adrenalin och endorfiner, att dansa framför QX-ekipaget i höga klackar i ömsom regn och ömsom sol i fyra timmar var bland det bästa jag gjort. kanske för att min terapeut en gång sa att jag är narcissist, kanske för att det finns en berusande gemenskap i att leva sitt liv lite utanför boxen. måndagmorgon på hornsgatan och stockholm känns plötsligt berövad på all färg. men på min balkong vajar regnbågsflaggan som i lördags var min klänning.

nästa år åker den på igen.

hänt i trappuppgången


madam b sätter ner foten.

onsdag 3 augusti 2011

en hjälte med tangakalsong


jag ligger lite efter när det gäller sommarpratandet. alltså, jag pratar väldigt mycket själv men jag har inte lyssnat på dem som gör det proffesionellt. men härom dagen la jag mig däst i eftermiddagsskuggan och rattade in gustaf hammarstens snack. o jösses.

han berättade om inspelningen av filmen brüno, en film jag inte än kommit mig för att se men sasha baron cohen är ju ett geni! gustaf berättar om inspelningen av slutscenen, hur allt var väldigt nära att gå åt helvete flera gånger men att när han till slut ligger i buren, hånglandes med cohens alias straight dave med testosteronstinna amerikaner som löper amok utanför så känner han det. det är värt det. hela inspelningen när han flera gånger frågat sig själv va fasen han håller på med så var det för denna slutscen och vad den blottar hos inskränkta neandertalare som blir rosenrasande när ett bråk går över till kärlek, just för att det sker mellan två män.

så i dessa pridetider uppmanar jag alla att se klippet och lyssna på programmet. sånna här hjältar måste hyllas, det är underhållning, det är skräckfilm på riktigt och det är ibland det viktigaste man kan ägna miljon-hollywoodbudgetar åt idag.

måndag 1 augusti 2011

sommar i stan

jo, luften gick ur. läste om norgeöverlevare i tidningen igår och tårarna rann vid morgonkaffet. att ligga under en sten och spela död. att prata med sin mamma och säga att det är slut nu, han är här, jag kommer inte härifrån. det gjorde hon. men jag gråter ändå. nu får det vara nog med rapporteringen för mig, näsdukarna är slut.

den rosiga sommaren med nattbad och lycklighetskrav. grilloset som aldrig lättar, bikiniränderna som aldrig går ur, öldoftande utomhusserveringar som aldrig står tomma. konstigt hur fullare jag blir ju tommare ekar det. man borde en massa på sommaren. vara glad, vara brun, vara kär, vara fri. jag drömmer om new york på nätterna men vaknar och tänker nej, inte en gång till. inte ett försök till. bliv vid din läst maria, stå ut med ett helt år på en plats. du vet att du kan springa men aldrig fly, du själv kommer med på köpet. gå ut i skogen istället. gå en kvällskurs, städa förrådet, gör din bokföring, lär dig att virka, besök din mormor men tro inte att gräset är grönare på andra sidan atlandet.

det finns inga gräsmattor i new york.