Västkustens flora och fauna

De sista dagarna på min inbillade semester (vem lurar jag, jag har ju semester jämt, frilansa kallas det) återser jag en favoritplats på jorden för första gången på många år. Så fort jag skymtar Tjörnbron i fjärran får jag automatiskt Thomas Ledin-toner i huvudet om blå blå vindar och hav. Jag har en speciell kärlek till västkusten, we go way back, och som när man springer in i ett gammalt ex undrar man ibland varför man höll sig borta så länge. Mollösund, en liten fiskehåla från början som tyvärr vuxit och blivit större, men än finns det orörda klippblock som jag kallar mina. 

För snart tio år sedan spenderade jag två somrar här och jobbade på krogen. Första året åkte jag ner med min vän Tove. Vi lyssnade på Billy Bragg och luktade Body Shops kokoskräm. Vi hoppade på klipporna och en dag, precis när jag tar ett språng, utbrister Tove förtjust, "ha ha, fetknopp!". Jag var beredd att avsluta vår vänskap där och då innan hon snabbt förklarade att det var den lilla gula blomman hon sett.  Vår vänskap bestod och vi firade midsommar och vaknade upp i varsitt litet hus på olika håll i byn. När vi möttes på badplatsen senare på dagen berättade Tove hur hon, lite smidigt, skulle smita ut från nattens sällskap men istället mötts av hela tjocka släkten runt frukostbordet när hon kommit ner för trappen. Tja, vad säger man, hej hej, ägg, ja tack. Några veckor senare kom det mycket riktigt och bet henne i baken, "jaså var det du som var hos Holmströms pojk?" fick vi höra från en av originalen i hamnen. 

Den sommaren jobbade jag på Bryggan där ägaren var galen, skällde ut allt som rörde sig och en kväll fick jag nog. Mitt under service slängde jag förklädet i golvet och gick ut bakvägen, tack för kaffet. Resten av tiden kunde jag spendera vid havet och förälska mig i killen som jobbade på den andra krogen i hamnen, Johannes, eller Johannes döparen som han kallades eftersom han var prästens son. Jag fick några veckor då jag slapp se på solnedgången själv och sen var det lilla roliga slut, tårar och avsked och löften om att hälsa på i Stockholm. 

Jag fick aldrig något besök, gråter inte så mycket för det längre men att inte åka till Mollösund oftare är verkligen något att sörja. Det där havet, jag älskar allt med det. Att bada i det, att segla på det, att äta allt som man kan fiska upp ur det. Bara doften av salt som lägger sig kvar på huden gör mig hög och tar fram något banalt och hopplöst romantiskt i mig. Jag vill visa allt det vackra för någon jag älskar och inte gå hem förrän solen gått ner. Jag vill att mina små fräkniga barn ska få hoppa runt där och leka som jag gjorde när jag var fem år och tyckte att klipporna var oändliga. Jag vill berätta för denna någon om alla gånger jag suttit där och drömt om just sån kärlek. Hur många gånger jag tänkt, till nästa gång kanske, till nästa gång kanske jag har någon med mig. 

Till nästa gång, Mollösund.