Det osynliga bandet

Söndag kväll och jag klipper med vemod av mig bandet från årets Pridefestival. I år har jag upplevt festivalen som volontär, en otrolig upplevelse med ljuvliga människor. Efter en nio-timmarsdag på Pride House med besökare, artister, författare, sura bögar och uppkäftiga flator kändes ibland det frivilliga arbetet i kroppen och på festhumöret. Men när jag kommer upp i parken och ser, vad jag bara kan inbilla mig är, unga människor från mindre städer som kanske för första gången får komma till festivalen och vara sig själva i en vecka, då går rysningen genom kroppen. När jag ser familjer som står pall långt ifrån normen och när jag ser gubbar i min pappas ålder hand i hand genom folkhavet, då är det värt varenda timme av min volontärtid.

Men bakom fjäderboan och paljetterna har det också varit en vecka av att känna sig ensam. Konstigt kan man tycka, eftersom jag i teorin är öppen för att hångla med varenda besökare när de flesta där inne håller strikt sig till hälften. Men jag har inte så många vänner i den här familjen. Till vardags kan mitt liv lätt passera för ett helt normativt hetroliv, jag har aldrig haft behov av att sparka ut nån stor garderobsdörr, det har känns så självklart att kärlek är nånting jag känner för en människa, inte för ett kön. På en författarträff i veckan med Jonas Gardell, Rickard Wolff och Anna-Maria Sörberg pratade de alla om kampen de fört genom åren. Att komma ut på 80-talet var ingen picknick, sen kom HIV och la en svart, blöt filt över hela communityn, då blev det inte direkt enklare. Jonas Gardell säger att vi som är unga nu måste upprätthålla kampen, den som var och en vi för. Jag känner mig lite dum i publiken, känns som jag har haft det så himla lätt. Ingen som spottar efter mig på gatan, jag har öppna och förstående vänner, jag har inte mött något motstånd alls i mitt val i vem jag vill älska. Men i fredags när jag mötte upp med några underbara men ack så straighta vänner så märkte jag skillnaden. Full av intryck och upplevelser från min vecka är det ändå lite svårt att mötas. Utanför baren ser jag ett band runt en handled, en transa som jobbar inom försvaret, dyker på henne direkt och pratar outfits till paraden.

Det är då det känns så trist att klippa av sig bandet. Jag vill ha det på mig året runt, så jag kan identifiera mig med de mina, alla andra som har sin resa av att ibland känna sig ensam i den största och mest glittrande familjen. De som inte heller tycker att det är en schlager att komma hem jämt. Så jag klipper av mig bandet men jag sparar det hemma på väggen. En påminnelse om min kamp, om än i det lilla, att fortsätta gå själv på festival, att vara volontär och göra det möjligt för andra att leva ett mer öppet, kärleksfullt liv. För jag vill vara del i den här familjen, vara den bi-drottning som jag faktiskt är, med massa andra bin i kupan.