Det som är så viktigt. Att få åtminstonde min jord att snurra i ett annat varv från att jag föddes till dess jag dör. Känslan av att den inte kommer att göra det får mig att vilja dö här och nu, då spelar det hela ingen roll. Att tro på nåt, att få någon annan att tro på nåt, vilja nåt, bli glad, bli ledsen, tänka efter. Ville jag bara bli omtyckt kunde jag ju bli sjuksköterska på barnsjukhus, det handlar om nåt annat, att visa människor att det finns så mycket mer i livet än Let’s Dance på fredagar. Men är det min uppgift? Varför har jag tagit på mig det som min uppgift?
Ville jag bara bli känd kunde jag ju gå in i Big Brother-huset, göra bort mig, operera in små horn i pannan, det finns dem som gör det. Ville jag bara få respekt kunde jag ju gå runt med kniv på fickan, våld är det enklaste sättet att få respekt, inte förtjäna den men att få den. Men jag vill inte slåss. Jag vill älska ihjäl människor, få dem att älska tills de dör. Jag vill få dem att offra nånting, offra det bekväma, sina vanor, vill få dem att kämpa sig till något. Att kämpa sig till mig, att få vara en del av mig.
Och vem är jag att ta mig själv på så jävla stort allvar och kräva att det jag gör ska vara meningsfullt. Vet du vad andra tycker är meningsfullt, ställa mat på bordet, har du tänkt på det fröken Paulsson? Nej, det har jag inte, jag är så upptagen med mitt konstnärsego, känna efter, ha mage att tycka synd om mig själv för att livet är så svårt.
Ah, den som kan dra mig ur det här futtiga skalet jag kallar min kropp. Gör det nu och gör det fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar