En copywriter jag jobbade med för några år sedan jobbar numer på en medelstor byrå i Stockholm. I våras sågs vi och åt lunch precis när hennes byrå gjort en kampanj för badkläder för en svensk modekedja. Copyn antydde att det fanns något för alla ackompanierat av en bild på en leende modell med normativ modellkropp, dvs smal med stora bröst. Jag frågade min vän varför de valt den bilden när texten uppmanade till att företagets badkläder skulle passa alla kroppstyper. Min vän sa uppgivet att hon tyckte likadant men inte haft något att säga till om i, den förövrigt mansdominerade, arbetsgruppen. När vi pratar några veckor senare och hon tar upp frågan igen för nästa kampanj blir hon utslängd ur arbetsgruppen. Redan där föddes en idé.
Så, tillbaka till imorse. Bredvid JC-annonsen har Kappahl radat upp ett antal jeansrumpor på väggen. Rumpa plus en bar och lätt svankande rygg är det vi ser. Bredvid respektive kvinnokropp står olika nummer, storlekar på vad vi ser, jag kan bara tolka det som ett försök att visa att de tillhandahåller fler storlekar än 34-38. Haken är att jag inte för mitt liv kan tro på att rumpan 42 är en storlek 42. Visst, låren ser liiite större ut än på rumpa 36 men om inte kvinnorkroppen i fråga hänger i armarna i ett rep från taket och drar in magen allt hon har så har jag jättesvårt att tro att det inte fanns några valkar där på den lätt svankade ryggen. Fettdepåer kan se lite olika ut på olika människor men oftast innebär en 42-rumpa även lite mer hull på ryggen och andra ställen. Men där blev väl lite för mycket i sanningens överkant för marknadschefen. En saftig bakdel a la Beyonce, ja. En valk på ryggen, nej.
Jag blir arg, ledsen, förbannad. Jag får höra att mitt raseri är pubertalt men det ser jag som positivt. Jag blir arg för att det inte är sant. Jag blir arg för att jag vet att även om jag klarar av att se osanningen nu så hade jag nog inte gjort det för 15 år sedan. Jag blir ledsen när jag tänker på dem som är 15 år idag som undermedvetet tar in att det där är "Jeans for all". Mitt 15-åriga jag med ätstörningar, antideppresiv medicin och självförakt hade iallafall gjort det. Och när man på samma dag kan läsa att kvinnor inte har med "mansgöra" att göra, då fullkomligt kokar min bägare över.
Idén som föddes i våras fick idag enormt mycket vatten på sin kvarn. Jag lämnade reklambranschen för att jag tyckte att den var just sockersöt, osmaklig och osann. Ska jag tillbaka in där vill jag göra sådant som är sant. Jag vill starta en feministisk byrå som ser till människors bästa i allmänhet och kvinnors bästa i synnerhet. Jag vill lyfta upp andra värden i livet än utseende, vikt och nakna kroppar. Tänk om den som visar badkläder, istället för att kisande luta sig mot en husvägg, kanske kunde... bada?
Tänk om det är det som man inte ser som faktiskt är sexigare, om nu mat, bilar, tvättmedel måste handla om sex.
Tänk om det finns så smarta marknadschefer som förstår att ett ärligt varumärke skapar mer sympati, lojalitet och kunder än ett "perfekt" sådant.
Tänk om kommunikation kan vara en bransch som man kan må bra av att jobba i, även om man inte har kuk, har rekryterat sina polare och spelar fotbollsspel på kontoret.
Tänk om det bara inte känns så jävla omodernt att ha en så stereotyp reklambransch 2012.
Nu letar jag efter likasinnande. Människor som vill göra ruggigt bra reklam som gör jobbet utan att obektifiera nån. Jag letar också efter dig, företagsledare, marknadschef, beslutsfattare vars företag har kommit steget längre än JC och vill visa det.
Vi hörs, 0709401825
//Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar