och precis som när jag bodde här, dagarna, tankarna, staden försvinner innan de är tänkta. alla historier som vill berättas som glider mig ur händerna.
hotellet jag bor på är en hel roman i sig. det började som ett sjömans shelter och trygg hamn för de överlevande från titanic. genom åren ett hem för mindre lyckligt lottade och som det mesta i new york har det smutsiga, ruffa blivit hipp hipp hipster hotell med galna priser. dock finns det våningar i huset där ursprungsinvånarna fortfarande bor kvar, en hyfsat skruvad clash när man möts i den, självklart, manuella hissen. mitt rum är en skokartong, max fem kvadrat men med flatscreen och ipod-högtalare, new yorkers har sina priorities straight. så tar man på sig den vita badrocken, de vita frottétofflorna och lummar genom korridoren till de franskinredda, gemensamma badrummen. känslan av spa eller sekt väljer man själv.
frukostbuffé som ingår är det självklart inte tal om, lobbyn delas med ett franskt café, gitane, som även finns i nolita och varit mitt stamställe för utmärkt kaffe ända sen min förra sejour. så här sitter jag, sippar cappucino med min laptop bland likasinnade medan en man med ihoptejpade skor hasar sig fram mot hissen utanför glasdörrarna.
new york.
