när jag gick på gymnasiet hade jag en vän som hette li. vid en lektion i nutida konst reflekterade läraren över att li inte var där, vi som var hennes vänner visste att li var lite stressad över ditt och datt, vi närmade oss trots allt studenten och det var specialarbeten hit och slutbetyg dit. vi som stod henne närmast visste också att li hade en fabless för att sova på morgonen, detta utelämnade vi för läraren. denne bestämmer sig ändå för att ringa li och kolla läget. en nyvaken röst li svarar i telefonen, läraren sätter igång "hallå hur är läget, jag hörde att du har lite ågren för det här med arbetet ni ska göra...". li hummar, harklar sig i andra änden, försöker förstå vem som ringer och väcker henne "eh, ja, eh, alltså jag... vem fan är ågren?". så kan det gå när man ringer och väcker en stressad gymnasist och pratar i metaforer.
de som känner mig väl vet att jag, milt uttryckt, har lite svårt för etablissemanget "urban deli". efter att ha gett stället några chanser har jag kommit fram till att det är mest namnet som får mina inälvor att göra sig påminda.
så imorse när jag strosar runt på the world wide web och hamnar på hornstull strands site för att spana in restaurangen tittar han fram igen. urban.
menyn erbjuder "urban food", småplockrätter från världens alla hörn, eller som texten säger
"från stora gator, minimala torg och lokala marknader".
trots att jag inte är nyvaken och uppringd av en orolig lärare måste jag citera min undrande vän "vem fan är urban?". är hornstull verkligen så kopiöst lång ifrån stureplan att man måste försäkra sina gäster om att man faktiskt inte har hamnat på landsbygden? jag undrar, är det nån som tvivlar?
en av de få läxor som verkligen satt sig från min tid på forsbergs sas av min eminenta lärare hanna heilborn: visa inte bevisa.
så, till alla er som serverar mat i en stadsmiljö, put that in your pipe and smoke it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar