jag sprang in i en gammal vän igår som är fotograf och som gjort två fantastiska böcker om havanna. vid releasen av den ena var jag och några till med på cuba och det var en oförglömlig resa. här är berättelsen om de första timmarna.
jag vet inte hur många timmar i sträck jag varit vaken när planet landar men mörkret utanför vittnar om att det är kväll, kanske redan natt. illamåendet som följer av för lite sömn och långa resor gör sig påmint när värmen slår emot mig, men det gör inget, det hör liksom till. någon timme senare efter noga genomgång av vårt bagage skumpar vi fram i en buss i den cubanska natten. fordonet tycks sakna allt vad stötdämpare heter men både det och tröttheten känns sekundärt när vi börjar närma oss stan. havanna.
glimmande i det svarta pulserar gatorna i son-takt och natten har bara börjat. att ge efter för sömnen nu vore närmast en dödssynd, sova kan man göra när man kommer hem som min pappa allid sa när jag var på läger när jag var liten. med de orden ringande i huvudet ger jag mig som i trans ut från hotellet efter en snabb visit på rummet. en av killarna i gänget vet vart vi ska, där rommen är kall men trumpeten het som natten själv. det kallas kontoret, mest för att man dagen efter ska kunna droppa frasen "det hände på kontorstid". de saloonliknande svängdörrarna står sällan still efter att mörkret lagt sig, folk kommer och går, som sig bör på kontoret. lokalen är inte stor, smoggen från cubas bästa cigarrer fyller ut där det inte pratas, dansas, dricks mojitos. här är sodavattnet märkbart dyrare än havana club bianco och att mäta upp spriten är lika främmande som att inte kunna salsans grundsteg. bandet, ett tjog herrar i blandad ärbar ålder, är i full gång längre in i lokalen. servitriserna flyter fram som om grundclaven fanns med redan innan födseln. så var det antagligen också, ingen här rör sig utan den karaktäristiska svansföringen, oavsett om man är på arbetet eller bara handlar på torget.
rommen fyller min jetlaggade kropp, letar sig ut i blodomloppet och sänker mina västvärldsaxlar. det tar inte lång tid förrän även jag smittas av barens hjärtslag och mina höfter får ett eget liv. min spanska är mycket begränsad, snudd på obefintlig men såhär dags på kontoret behövs inte mycket mer än kroppsspråket. starka armar med cigarrens färg för mig ödmjukt men bestämt runt i turerna. tidsuppfattningen är sedan länge borta men till slut tar melatoninet över och min kropp skriker efter sömn. en cykeltaxo hem över kullerstensgatorna med en arm om min axel. en nyfunnen vän som bara inte kunde tillåta att jag gick hem själv i mörkret. en stadig hand stödjer min när är jag kliver ur ekipaget. samma hand som han strax kysser godnatt innan han försvinner in i mörkret som omsluter en fortsatt svängade havanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar