manana manana

allt har en tid och plats. öl ska va kall och sommaren ska va varm. ibland tänker jag dock inte riktigt efter om valen jag gör verkligen bör väljas här och nu eller där och då. jag vet inte om det är ett ålderstecken men jag har börjat tänka tillbaka om saker och ting i mitt liv blev gjorda på rätt tid och plats.

konfirmationen. man är 14 år, mer vilse i pannkakan än någonsin och då har någon bestämt att gud ska blandas in i livet. fel tid, fel plats. jag konfirmerade mig när jag var 14, precis som de flesta andra, det var liksom nåt man gjorde sommaren mellan 8:an och 9:an. jag var på läger i skärgården, det handlade mest om segling och killen i stugan bredvid man var hopplöst förälskad i. nånstans där skulle bibeln, matteus och alla hans kamrater in, det kändes sekundärt.
några år senare kom jag i kontakt med en annan grupp som åkte till klostret taize i frankrike på somrarna. där fick man tro på det man ville och göra stunden i kyrkan till sin egen. för mig blev det en meditation, en chans att stanna upp och hade aldrig nånting med synd, smäll på fingrarna och förlåtelse att göra. det var inte förrän där och då jag var redo att ifrågasätta och göra det till min egen grej. idag, 10 år efter min konfirmation kallar jag mig själv ateist, det finns så mycket annat att tro på, hoppet, livet, kärleken. och det helt utan överordnad

nu var det snart fem år sen jag gick ut copylinjen på forsbergs. när jag tänker tillbaka känner jag kankse att det inte riktigt var dags där och då för det heller. återigen var det så mycket annat i mitt liv som tog en massa plats. 19 år och om möjligt än mer förvirrad än på konfirmationslägret. copylinjen var långt ifrån en organiserad och väl schemalagd utbildning, visst lär man sig alltid nånting men det kanske jag inte hade behövt lägga 200 lax på. det jag gör idag och framförallt det jag hoppas på att göra i framtiden är tankar som jag inte alls hade på forsbergs. där var jag mest nervös över att jag inte var så tuff som jag tyckte att alla dom andra barnen var.

jag ångrar varken mitt konfirmationsläger eller forsbergstiden, men eftersmaken är att man kanske inte ska försöka så mycket? det kanske är när man bara ska springa till bussen som man slår världsrekord? man kankse helt enkelt bara ska släppa lite på koncentrationen när folk försöker trycka in saker i skallen på en?

äh, ta en toy, det sjunker in under sommarlovet.