slutet av min franska dag igår blev "coco avant chanel" med bedårande audrey tautou som aldrig slutar hänföra mig med sin skönhet. hur har det gått till, hur kan hon vara så fragil och iskall på samma gång? nå, hur som helst, filmen sveper iväg mig till sekelskiftet och ett ifrågasättande av rysh och pysh och plymer i hatten. mitt bittra jag vill säga att "vadå det var väl inte så jävla svårt att vara rebell i en tid när allt var tabu och inga regler var brutna än". men mitt hopplöst romatiska, nyfikna jag säger bara ännu en stark kvinna att inspireras av, vive la trotsålder och ni ska nog få se att coco var inte den sista att sätta sig på tvären och sedan lyckas.
man kan vara en jobbig jävel innan man blir succén. det bådar gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar