I Deserve
enda sen jag kan minnas har jag velat vara större än vad jag är. jag menar dels på längden, 157 cm över havet har sina nackdelar, men jag menar framförallt äldre. den störta förolämpningen man kan servera mig är att gissa min ålder med några års felmarginal neråt på skalan. vadå 22, kom igen!
sen jag kom ut i arbetslivet har detta även yttrat sig i andra former. jag har sedan starten av min kometkarriär längtat och suktat efter dagen då jag får veto. när jag inte behöver gå fram till fröken längre och visa min teckning bara för att få höra att "nu har du väl ändå satt fel färg på träden, träd är gröna maria".
jaha. gör om gör rätt. tillbaka till gå.
alla dessa arbetsgivare, kunder som ska peta för petandets skull, alla dessa auktoriteter att be om lov, blir det bra såhär, huvudet på sne, titta nu då, blir det bättre såhär?
jag vet att man ska veta hut i början på sin karriär, men som den sanna 80-talisten jag är vill jag såklart vara stört, bäst och vackrast nu, helst nyss om inte förr.
och nu har det hänt. jag är livrädd.
i möte med projektledaren för regeringsprojektet jag jobbar med härom dagen sa hon just de magiska orden. "det är upp till dig maria, du bestämmer, jag litar på dig". tiden stod stilla. det kan inte vara sant, sa hon verkligen att jag får b e s t ä m m a? jag får överlägga med mig själv, lita på mitt eget omdömme och ta ett beslut. helt utan skyddsnät, helt utan att jag i slutändan kan skylla på någon annan.
may the force be with me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar