vishet 2.0

jag älskar "sommar" i P1. jag vet inte hur gammal jag var när jag för första gången fantiserade om att hålla mitt eget program, max 14. det som gör väntan på att sommaren ska komma tillbaka lite mer uthärdlig är SR's nya påfund "vinter" i P1. lite färre, lite kortare program men ändå, jag slukar dom med hull och hår.

härom dagen lyssnade jag på stefan einhorn, proffessor, överläkare och dessutom den som tagit på sig uppdraget att lära svenska folket hur man är snäll. jag har hört honom live några gånger, ströläst lite av det han skrivit och tänkte att det kan ändå vara värt att lyssna. alltid lär man sig något tänkte jag, särskillt just nu när jag är i något av en "krisfas" i mitt liv, karln har ju levt ett par år och har kanske något att dela med sig av. stefan börjar programmet med en historia om ett föredrag hållt av en vis mästare som han varit på. han hade läst en bok av denne mästare och var mycket imponerad av hans vishet, han ville veta mer. dagen då föredraget ägde rum blev han dock endast besviken, upprörd och ledsen över den jetlaggade mästaren som dök upp för sent och gick för tidigt. summan av dagen och moralkakan av historien var att alla människor, hur visa och generösa de än på verka, har två sidor och att man kan vara rent fördjävligt nonchalant och dryg på samma gång. sen pratade stefan på. han pratade på om att man ska hålla upp dörren för den bakom, han pratade på om att läkare som fått en karamell vid dagens början gjorde bättre ifrån sig på jobbet, han pratade på och han pratade på men jag kände inte riktigt att visdommen fastnade hos mig. jag stängde av.

istället satte jag på ett vinterprogram av jonas gardell. jag har alltid gillat jonas. och mycket riktigt, här kom en visdom som jag mycket lättare kunde relatera till, utan att jag ens hade väntat mig en. jonas börjar berätta om en boksignering från helvetet när ingen kom, jag flinar och känner igen mig. han är, som han alltid är, mycket dramatisk i sina fraser och målar ut alla känslor med den stora paletten. efter en stund berättar han om en vanlig dag på ICA. hur det plötsligt händer, det öppnas en kassa till när han köat för evigt och han hamnar först. han langar upp sina grejer och ska som avslutning elegant dra sitt ICA-kort lite världsvant i en svepande rörelse. då tappar han kortet. ner i en minimal springa vid varubandet. kassörskan får leta för evigt, hela kön önskar livet ur honom, när hon äntligen hittar ett kort är det fel kort osv. glorian av.

och det är det som är så skönt med jonas gardell. han vet precis att han är som alla andra, vill verka sval och smidig och snitsla sig igenom livet i smala jeans och höga klackar. men det blir ju aldrig så, man tappar ju alltid det där förbannade kortet i den minimala springan. eller går in i en stolpe för att man går och sms'ar samtidigt. när jag då relaterar till reklam, marknadsföring och relation till sin målgrupp tycker jag att det finns en koppling. är det kanske där någonstans man som företag ska bemöta sin kund också? säga att vi vet att ni vill vara på toppen och vi kan ge er lite av den glamouren men när ni ramlar omkull och måste skratta åt allt ihop finns vi också här. vi skrattar med er, inte åt er. det är för mig vishet 2.0.