jag hade faktiskt aldrig hört hans namn men nu lär jag aldrig glömma det. dagens höjdpunkt på årets kock-seminariet var utan tvekan zak pelaccio. som han beskrev sig själv, en "everything man". han är kock, entreprenör, föredragshållare ägare av fyra krogar och gör allt detta utan behovet att sätta prettentiösa titlar på sig själv. kort och gott, en everything man.
hans restauranger i new york, fatty crab, cabrito och fatty cue (som öppnar i februari) är alla koalisioner mellan amerikanska närproducerade råvaror och fjärran matkulturer. med entusiasm och helt utan hybris berättar han om köttleverantörerna som är så små producenter att de inte ens kan stycka själva. han får därför in hela djur till krogarna som han sen ser som en utmaning att ta vara på så väl han kan. en kväll såg han en hög fiskhuvuden i köket och mindes plötsligt receptet på fish-head curry från indonesien han en gång lärt sig på en resa. när de öppnade för kvällen 45 minuter senare var det kvällens special.
zak fortsätter att berätta om sina vänner som har biodling på ett tak i brooklyn och drömmen att odla på de gamla fabrikerna på samma strand, tänk på all outnyttjad yta. han har radioshower med sin flickvän, han är engagerad i mat i skolor och äldrevård och betalar extra för att återvinna sitt avfall från krogarna. han berättar också något som jag tycker är extra sympatiskt och som går att översätta till i stort sätt vilket företag som helst. de gårdar som han får råvaror ifrån har han många gånger besökt och deltagit i arbetet och har på så sätt en helt ny respekt för deras arbete och för vad produkterna i slutändan kostar. det här tycker jag är något som de flesta företagsledare och styrelsemedlemmar borde ägna sig åt. ut på golvet, ser hur dom har det, vad dom pratar om på fikarasten, vilka problem dom stöter på under dagen. då kanske det är lättare att förstå klagomål och nya idéer som kommer in. dessutom blir nog också tjänster och varor mer än en utgiftspost i kalkylen, det blir värt att betala för männskligt engagemang.
jag kan skriva tusen tecken till om den här mannen och hans förmåga att sprida inspiration omkring sig. det jag kanske gillar allra mest är att han är en tvättäkta doer. han gör, han får en idé och han börjar prata om den med tillräckligt många att den snart är verklighet.
i den bästa av världar åker jag till new york när hans fatty cue har öppnat i februari, det kan man ju bara inte missa, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar