tryck på pause för att leva

jag har varit på möte hos visit swedens ansvarige för sociala medier och jag känner instinktivt att jag behöver semester. för projektet matsverige, som vi lite kortfattat kallar det, har det nu upprättats konton på twitter, facebook, flickr och skapats en blogg som jag ska sköta. alltihop. jag ska vara dirigent för hela den sociala medieorkestern och hur var det nu den där kloka sa om dirigenten, titta inte på trombonerna... äh jag minns inte men hur som helst så satt vi i en timme och gick igenom det hele. retweets och news feed och taggar och jag känner bara, hujedamej, det här är ett heltidsjobb. och det här håller folk på med? ja alltså jag förstår dom som jobbar med det, men alla dom andra? som har ett annat heltidsjobb och två barn och spinningpass och båt och städdag på dagis. hur hinner dom retwittra också? och vad tycker dom hela tiden?

bloggar och twitter är för mig ett enda långt ställningstagande för och emot sånt som man hör och ser och gör. som med den här bloggen, jag kom på mig själv idag med att tänka "just det jag måste ju tycka nåt om reklamsverige också. det var ju tanken med bloggen, att jag skulle tycka och göra skarpa analyser av samtida kommunikation för att folk skulle fatta hur smart jag är".

det finns även andra som kommer på sig själva med att deras virituella liv styr realiteten. i en artikel i dn om bloggande sa sanna lundell härom dagen att hon ibland hittar på aktiviteter med sina barn för att det ser bra ut på bloggen. och hur fasen hinner hon blogga? hon har ju tre barn och en känd sambo. bara under tiden jag har skrivit det här inlägget har jag avbrutits 53 gånger för att kasta leksaker eller klia bakom örat. jag har ju bara en hund.

så vad blir det för kvalitet på blogginläggen och twitter-tyckandet när vi förväntas klämma in det emellan livets redan minutplanerade schema? måste vi snart åka på tweet-retreat för att överhuvudtaget överleva? hinner vi snart inte göra något i verkligheten att blogga om för att vi är så upptagna av att blogga? nej, jag vidhåller att verkligheten fortfarande överträffar dikten och hoppas att mitt liv kommer att så förbli. rätt som det är vaknar man och tänker "åh den som kunde skriva mig ett intyg om server-crash idag..."