den tar tag i mig direkt. sången, hennes längtan till vad som helst som är på riktigt, som är ärligt, som säger att allt kommer att bli bra. jag sitter i min vindsvåning på mariatorget ett dygn senare och så fort jag hör de första takterna hugger det till i magen. jag är mitt i essex stumma, kvävande miljonprojekt på en sekund. jag ser hennes blick som säger att det här är det absolut sista försöket. allt på ett kort, det här är det sista jag har och jag kan lika gärna ge ut hela mig själv för jag har ändå inget kvar att vara rädd om. så hon andas in och så dansar hon.
jag har aldrig haft en dysfunktionell familj som säger att jag egentligen skulle varit en abort eller snackar skit om mig när jag är i rummet. men jag känner igen hennes önskan att försvinna, om det så bara är för tre minuter och åtta sekunder till en sång om ett vinterdött californien.
den var så bra som "dom" sagt. kanske lite för bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar