vällustare - so what?

jag går ut tidigt med hunden på söndagsmorgonen och styr stegen mot monteliusvägen. nedanför på södermälarstrand ser jag nyårslöftena flåsa fram och det får mig att tänka på det här med träning. det är januari månad och gymkorten säljer som aldrig förr.

nystart!
detox!
nu eller aldrig, äta eller ätas!
eller som den kände proffessorn stefan rössner säger "ät mindre och skit mer".

jag har en god vän som är 38 år och precis fått sitt andra barn. vi kommer in på ämnet träning och hon berättar att det som provocerar hennes omgivning allra mest är att hon inte tränar. först blir publiken alldeles stum och sen kommer alla frågorna som "men varför tar du inte hand om din kropp, tänker du inte på att bygga upp knän och rygg för framtiden" on så weiter. min vän förklarar att hon oftast promenerar dit hon ska eller tar cykeln och att hon nöjer sig glatt med det. jag kan lägga till att hon bott i italien och det skulle rimma illa med min glamourösa bild av henne som livsnjutare om hon stod i en träningslokal med lysrörsbelysning och svettades bland andra idioter i urtvättade t-shirts. nej tack.

jag tänker också på det här med fett. jag läser i dn's söndagsbilaga om fat pride och andra organiserade trupper som hyllar sina kurvor och säger fat - so what? det är inte heller kurvorna jag oppnerar mig emot, men att i artikeln skriva att man visst kan vara hälsosam och överviktig samtidigt, där tar det för mig emot. jag ser varken en korkad eller mindre värd personlighet när jag ser en överviktig människa men jag ser ett respektlöst förhållande till sin kropp. det är inte hälsosamt. varken för fysiken eller psyket. det är nåt i relationen till mat som inte är helt korrekt. jag tror inte man bär på 30 kilos övervikt för att det är så himla gott att äta i tid och otid. maten har blivit något annat, en sysselsättning, en kompis, en tröst, en bedövning. ska man få bot med det räcker det inte med att byta ut sina måltider mot pulver och göra 100 sit-ups om dagen. det är den där kompisen som måste bytas ut. det kanske kan vara en idé att bli sin egen bästa vän först, sen ge sig ut i löpspåret.

sen vet jag också av erfarenhet att det är en bra idé att skippa regler och förbud. jag hade en period i mitt liv då jag förbjöd mig själv att äta vissa saker. i den perioden var pizza allt jag kunde tänka på. när jag så småningom la bort dom där etiketterna blev det inte alls lika spännande längre. när jag fick smaka av godiset var jag rätt nöjd efter fem bitar, och det vill inte säga att jag är en person av måttlighet och karaktär - tvärtom. dödssynden vällust är den jag med glädje bryter varje dag, mycket vill ha mer, mer mat, mer skvaller, mer tv-serier, mer vin. och är man lagd åt det hållet får man helt enkelt lära sig att ta sig själv i nackskinnet nu och då. i västa fall blir man väldigt mätt, somnar framför tv'n eller blir helt på snusen. men det går ju över, det med.

ikväll ska jag bjuda min otränade vän och hennes man och två barn på middag. jag ska berätta om min vardagsmotion. min hund har tuggat sönder fjärrkontrollen.