tisdag 29 oktober 2013

Det trodde ni aldrig



Jag har börjat MAMMA-blogga! Eller inte. Inte alls faktiskt, men ja, jag skriver om det absurda faktumet att vänta barn och allt som det ställer till med i mitt huvud.

Här kan ni läsa den, hälsar tjockis

tisdag 3 september 2013

Fika för en hemlös


Jag börjar dagen med att bli uppgiven men ändrar mig snabbt till att bli förbannad. Jag läser i DN att ännu ett ställe för hemlösa i innerstan ska stängas ner och flyttas utanför tullarna. Dit är det många av deras stammisar som inte kan ta sig, de har inga SL-kort, de har inte fysiken, de känner sina gamla kvarter. En man som varit hemlös i ett år uttalar sig i artikeln säger "Jag är inte missbrukare, jag har bara mått dåligt, jag går till Convictus varje dag och pratar med Tommy och Gun, har dem som bollplank".

Mer om hur han mått dåligt berättar han inte men jag kan bara tänka mig. Det finns ett väldigt stormaskigt nät i samhället för de som mår psykiskt dåligt och många åker rakt igenom. Och det går fort. Och det är fortfarande så tabu att ens prata om det, att ens få hjälp. För i det här samhället ska man skärpa sig, bara ta tag i sig själv och betala räkningarna som kommer. Men ibland går det bara inte. Det går inte att öppna kuverten som kommer in genom brevlådan, även om pengarna finns. Jag har haft tre betalningsanmärkningar för att jag i perioder inte pallat att öppna kuverten. Jag var nära att förlora min lägenhet. Jag var inte klassad av psykiatrin som i behov av samtal mer än var tredje vecka, jag fick inte byta medicin fast jag kände att det inte funkade. Men jag har ett mer finmaskigt nät omkring mig, en familj som inte ger upp, vänner som orkar lyssna. Men tänk om det inte hade varit fallet. Tänk om jag förlorat min lägenhet och det stället där jag fick gröt varje morgon plötsligt flyttade till Hjorthagen för att fastigeheten ska stambytas och hyran chockhöjas, och mitt hemliga ställe att sova på som kändes tryggt var inne i stan. Och plötsligt var de få människor i mitt liv som jag litade på flyttade flera mil bort. Vad hade jag för röst då att göra mig hörd och säga att det var åt helvete?

Jag läser det här när jag dricker mitt morgonkaffe på en kaffebar där jag är i princip varje dag. Ibland äter jag en croissant där också. Jag lägger minst 200 spänn där varje vecka. Jag vet hur det låter, jag jobbar också med reklam och lyssnar på podcasts om framgångsrika människor i underhållningsbranschen. Jag dricker också naturvin och tänker att jag bara måste till New York snart för att det var över ett år sen sist. Jag har dessutom en fantastisk man som jag älskar. Jag har det så sjukt jävla bra att cappucinon smakar ovanligt bittert den här morgonen. Men jag vet också vad det finns för medel där ute. Jag har exempelvis varit del i ett projekt som delat ut miljoner, jag säger det igen, miljoner till odefinierbara projekt för att landsbygden ska blomma och dra till sig mer turister till Sverige. Och så ser världen ut, sånt är i mångas värld också viktigt men det har förlorat proportionerna. Jag önskar så att jag hade ett stort och framgångsrikt företag och att jag kunde ta en liten liten procent av gubbarnas avgångsvederlag så skulle det räcka långt. Eller att jag bestämde över vad en sparkad generaldirektör för Arbetsförmedlingen skulle göra med sin lön som hen har i ett år till (142 400). I brist på det tänker jag göra det jag kan.

Jag håller på att ta fram en ny produkt som kommer ut under hösten. En del av varje förpackning kommer definitivt att gå till någon av organisationerna som stödjer Stockholms hemlösa. Jag har också startat ett konto på foundedbyme.com där alla pengar som kommer in går till Convictus 90-konto.

Du hittar kontot här.
I brist på avgångsvederlag kan du ge dem en extra morgonkaffe. Om alla Stockholms mediamänniskor gör det räcker det långt.

lördag 31 augusti 2013

Den humorlösa guden och klangskålarna

Hon öppnar med "Jag är Gud". Efter låten säger hon att hon blivit aningen mer ödmjuk sen hon skrev den och säger numer att hon är eventuellt Gud. Hon berättar också när hon hälsade på sin farfar i höghusen i Högdalen när hon var liten och brukade åka ner från fjortonde våningen och sparka sten på parkeringen, roligare än att höra de vuxna prata. Och att det i höghuset bredvid på tionde våningen stod en lite äldre flicka och tjuvrökte eller nåt sånt som man underhåller sig med i den åldern. Och om Gud nu finns och om han hade haft lite humor kunde han väl sagt till den där
tjuvrökaren att där nere, den flickan där som sparkar sten, henne kommer du att gifta dig med när du blir stor. Men eftersom han inte gjorde det tror inte Eva på att Gud finns.

För några dagar sen frågade jag min honey hur man som kvinna gör när man passerat 50, det känns som att det finns två vägar att gå och jag vet inte om nån av dem riktigt passar mig. Antingen blir man dam med matchande jumper-set och lagt hår eller så går man till Olars Ulla på Hornsgatan och kör enda in i kaklet med linnekjolar, klangskålar och frigörande dans. Svårt. Men igår kom jag ihåg, jag ska bli som hon, som Eva, för mig är hon fortfarande gudinna utan några som helst eventuellt.

Idag ska jag baka två och ett halvt kilo gris i min ugn och fundera ut hur ett kombinationslås fungerar.

onsdag 21 augusti 2013

Knacka kod

Vi har utvecklat ett eget språk, honey och jag. Ungefär som i den här scenen nedan, där komissarierna kommunicerar sig igenom en hel crime scene med enbart fuck.



Jag ger er, Da Honey koden:

Honey - hej

Honeeeeeeey - oh you little bag of sarcasm eller grym guacamole

Honey? - vill du ha den sista guacamolen eller kan jag ta den?

Oh honey - mycket väl godkänd outfit

Mmmmhoney - godmorgon

tisdag 20 augusti 2013

Jag som inte ens tycker om krukväxter

Svarta streck på vita papper blir så svarta, en utmärkt rad av Eva Dahlgren jag ofta skriver på det första bladet i en ny, blank skrivbok för att komma över tröskeln. Sen släpper det. Oskrivna blad är ju det värsta man kan utsätta sig för.

Så ock i detta inlägg, det första på länge, kramp i tangenterna. Inte för att det inte finns historier att berätta, snarare tvärtom, bara hur och i vilken ordning ska jag göra dem rättvisa?

Hela min Julimånad handlade om stoltheten. Stockholm Pride var allas vårt lilla skötebarn som vi ville forma och visa upp för världen på bästa sätt. Det blev bra, med mycket möda och stort besvär blev det bra. Samma vemod satte sig där, precis där revbenen möts i bröstkorgen, som förra året när det var dags att klippa av bandet, från årets festival och från familjen som skapat den. I år mer familj än någonsin, vi som slogs i det lilla mot kvällstidningarnas sladder och i det stora mot Ryssland, Uganda, förföljelse, tortyr, totalt omänskliga rättigheter som vissa tar sig att bestämma över andras liv och kärlek.

Sen drogs proppen ur, och kvar stod min honey och plockade upp bitarna, lagade mig lite mat, torkade tårarna som bara kom av trötthet och undantryckta känslor, intryck som inte fick plats mellan presstelefonen och krishantering. Min lugna trygghet som håller mig om natten och tittar på mig när jag sover. Och sakta kommer jag tillbaka till livet.

En vecka senare blir jag stoppad i mitt trapphus på väg ut. Det är madame B som tittar ut och säger att hon har en bok till mig. För att jag är omnämnd i den. Ja, inte vid namn förstås men som flickan ovanpå som kom med en krukväxt. Jag? Omnämd? Lilla lilla lilla jag. Jag känner mig alltid väldigt liten i sällskap av madame B. Hon ville så gärna ge mig boken innan den kom ut, hon frågar mig vilket datum det är och skriver i den, en vacker handstil, det är verkligen en stil, nuförtiden är det ingen stil på handskrift tänker jag. Signera något då och då är väl det enda folk gör för hand nu tänker jag. Vi har följe ner i porten och jag trycker min nya ägodel mot kroppen. Vi byter några fraser till, sen går jag ut på Hornsgatan men hör ingenting, ingen trafik. Jag. I hennes bok. Jag som varit så avundsjuk på hennes franska grannar och hur de tagit sig in i hennes liv fast hon inte tycker om människor. Nu har jag via en liten krukväxt blivit flickan ovanpå med madame B. Jag inbillar mig inte att jag är något mer, jag inbillar mig inte att jag bjuds in på te och skorpor till litterär salong och att hon sitter och undrar vad jag anser om nya Slussen, invandringspolitiken eller utförsäljningen av den offentliga sektorn. Nej nej, en liten krukväxt har inte gett mig storhetsvansinne på det viset men
om denna lilla kruka som bara blev över kan ha skänkt henne nån glädje i sommar så är jag nöjd så. Jag sitter nöjd. Och läser om mig själv.

Om och om igen.

söndag 7 juli 2013

Ligger lågt, tänker högt



Jag lyssnar på Filip Hammars sommarprogram och hans hyllning till normbrytande människor. Hur han älskar folk som lever på marginalen och inte har öron för vad folk tycker och tänker om deras val och sätt att leva. Jag påstår inte att jag är en i det laget som memorerar kilopriset på dill i ett helt landskap eller ägnar all min tid att utveckla en ny tonskala men jag har gjort några val i mitt liv som vissa har haft åsikter om. Jag valde att säga upp mig från en "up and coming" reklambyrå för att skriva och ge ut en egen bok. Jag har valt att vara ärligt med delar av mitt liv på den här bloggen som vissa sagt ska skada min karriär och min chans att få jobb. Jag har flyttat utomlands några gånger på vinst och förlust. Jag har valt att släppa efter för känslan att bli förälskad i någon av mitt eget kön och just nu har jag valt att älska en man som är 32 år äldre än mig. Jag har hela tiden gjort valen efter vad som känts bra i magen, inte i alltid i huvudet, det som jag känt har varit min väg till den odefinierbara lyckan i livet.

Sen jag kom hem från London i februari har jag valt att söka fasta jobb. På snart sex månader har jag säkert sökt 50 jobb, jag har varit på fyra intervjuer. I torsdag fick jag svar på den sista, den som jag hoppats på mest, de hade gått vidare med en annan kandidat. Jag grät i en halv dag, målade upp fan på alla väggar, ingen inkomst, inget att göra, upp i jobbsökarsadeln igen som känns allt svårare att motivera och hitta kraft till. Nu efter några dagar med ständig support av min honey som tror på mig in i kaklet har jag återigen insett att det är dags att byta strategi. Om jag inte kan bli anställd får jag väl istället vara den som anställer, eller iallafall inte försöka passa in i den boxen. Jag får bygga min egen låda, min egen kontext.

Idéer är det inte ont om, de håller mig ibland vaken på nätterna och ger mig svårt att sitta still på semestern. Och jag har samlat på mig en hel hög nu. Från alla de sammanhang där jag varit och haft idéer, pitchat högt och lågt men där uppdragsgivaren eller de andra runt omkring mig valt att köpa annonsutrymme i en tidning, lagt pengar på stortavlor eller något annat traditionellt, konventionellt media. Det ville aldrig jag göra, det vill jag inte göra i framtiden heller, men jag vill göra en massa annat. Jag vill vara en flygande cirkus av andra uttryck som inte är beroende av vem som pratar, utan vad de vill säga. Ibland kanske det blir en sång, ibland kanske det blir en kollektion av t-shirts eller en hashtag på twitter. Och eftersom jag sällan fått exekvera de idéer jag haft av den här kalibern i det förflutna så vet jag inte riktigt än hur jag ska vinna mina blivande kunders förtroende. Men jag har sommaren på mig. Jag tänker ligga lågt och tänka högt.

Och kanske ta en å annan Aperol spritz.

söndag 16 juni 2013

Motvilligt förförd

Vi ser The Bling Ring, jag är kluven. Coppola har definitivt hämtat upp sen Somewhere men det är fortfarande helt klart vem som styr över kameraåkningarna och soundtracket. Och det gör hon bra, det är tittgodis, det levererar en känsla mer än en tankeställare, lite som att bläddra i det där glossy magasinet du aldrig har råd att köpa kläderna i men ändå kan få vara del av en liten stund. Kluvenheten ligger i om jag får ge mig hän att förföras av de snabba bilarna, de akvarieliknande husen, de välfyllda walk-in-shoe-closets. Det kan vara den nya korsetten signerad Elle Macphearsson som min baby har ekiperad mig i, men en del av mig får svårt att andas när the ring of bling går igenom serveringsgångar av speglar och solglasögon. Den gömda lönndörren i skorummet som leder till det riktiga blinget, är jag så bottenlöst ytlig eller är det mest ordningen i de inredda lådorna där varje spetstrosa har sitt eget fack som får mig upp i brygga?


När jag korsat över till min sida av Götgatan kliver jag rakt in i en annan artificiell verklighet. B-reel filmar Östergrens romaner i mina kvarter och med gårdagens öppningslåt i lurarna kunde klashen inte bli större. Frågan är vilken av filmerna som kommer att få mig att lämna salongen och vilja förändra världen? Om det nu är konstens uppgift? Men jag måste ge det till Coppola, kvinnan som kan få en annan kvinna att resa sig vid eftertexterna med snigelspår efter en film med en enda kille i rollistan.
Som var gay.

torsdag 6 juni 2013

Tennisbollar och Joni-låtar

Jag har på senare tid blivit en människa jag lovat mig själv att aldrig bli. Mitt liv förändras på det mest fantastiska sätt och redan efter ett par månader tar jag det för givet. Mitt undermedvetna tänker att såhär ska det alltid vara, alla år av ensamhet är frånkopplade från mitt ekipage, finns inte mer, känns inte vid. Så det är väl en himla tur att han blir förkyld och ligger hemma just idag, en sån här dag jag gått och avskytt så många gånger, sol och ledighet och lycka på stan. Jag går i parken med hunden på gräsmattan som är fullkomligt nerlusad av familjer, barn och par och fniss och puss och picknick. Som jag hatat dem. Förbannat varenda filt med människor på, velat kräkas på all lycka som jag inbillat mig utspelat sig där när jag gått i mitten ensam, jag och min hund. Så idag, från den klara himlen kommer känslan, en förnimmelse av känslan som en tennisboll i halsen, den vackra lediga dagen blir plötsligt svår att andas in.

Känslan av när jag förlorade honom sist. Då var det också sol och vackert och lyckligt på filtarna runt omkring mig. Då var det jag som lämnade men som jag ångrade mig sen. Känslan av hur det var att inte ha honom i mitt liv. Och hur det skulle vara mycket värre nu, den här gången när vi valt varann igen, och just därför kommit så väldigt väldigt nära. Tennisbollen växer av tanken, jag vill svälja den, spotta ut den,  det är ju fan att det ska vara så oerhört bräckligt allting. Vill aldrig mer ha den, sårbarheten, sväljer och sväljer men jag förstår också varför den sitter där. Inte för att jag ska vara livrädd att förlora igen, utan att påminna mig om att bara inte ta honom för givet. Inte kärleken, inte att han finns runt omkring mig, inte mina oändliga lyckohormorner som bränner runt i kroppen. För jag älskar honom så mycket, och det finns så många Joni Mitchell-sånger kvar att spela om kärlek som jag vill vara i, alla utom den med texten att I've gone and lost the best baby I ever had. Jag kan bara önska att det aldrig mer blir så, istället älskling, come on down to the Mermaid cafe and I will buy you a bottle of wine.

måndag 3 juni 2013

Svart måne över Skåne


En helg på landet. En korg uppryckta maskrosor. En inspirerande ex-granne. En burk Feta Greta från Vilhelmsdals gårdsmejeri. Antal flaskor rosé: 2. Antal grodlår min karl åt till frukost: ca 5. Antal gånger vi blickade ut över slätterna och sa "jävlar va pittoreskt": oklart.

I lördags natt sov jag runt fem timmar och när han kollar på sin mån-app på morgonen får det sin förklaring, svart måne. Det är alltså motsatsen till en full dito och är tydligen ännu värre enligt de invigda. Varför blir man galen av månen? Jag vet inte men sömnlös i Skillinge blev jag iallafall. Jag fick aldrig sätta min karl på prov vid den stora Webern med sex brännare men jag tog i med annat artilleri. Han släpades med på loppis. Han fick se förklädet med klädnypor jag bär när jag hänger tvätt. Han fick lyssna till mina blandband i bilen. Han klarade så klart allt med bravur.

På det hela taget en grym helg som avslutades med den speciella sprayen för insekter på vindrutan och sen gasade jag från Småland till Södermalm på tre timmar. Efter besök hos ett av hans ex som bor i en gammal skola som hon delvis byggt om råkade jag uttala min plötsliga längtan efter att renovera någonting. Då fick min älskling något oroligt i blicken och sen talade vi inte mer om den saken. På vägen hem oroade vi oss för att vi inte hade bråkat den här helgen heller men sen pratade vi om kvällssol, lyssnade på Blondie och såg en hel hög poliser runt en röd bil i väggrenen som en svärm flugor i en kohage. Då kunde jag lugnt gasa lite till, de verkade ju ha annat för sig.

Nu tänker jag på budgetmallar, affärsplaner och naturliga konserveringsmedel. Det kanske man kan baka ihop till nånting bra, jag ska bara slå upp det här med likviditet först.

onsdag 29 maj 2013

Stolthet och lantliv på söder

Vill man leva det här romantiserade hipsterlivet med egen korvstoppning, ölbryggning och allt annat man pysslade med under förra sekelskiftet kan man komma på studiebesök hos mig. Just nu kokas det diskvatten på spisen och den smutsiga byken tvättas i handfatet. Nej, det är inget konstprojekt, det är bara lite vattenavstängning som pågått i tre dagar när man minst anar det. Särskilt kul och låt oss säga oväntat var det igår 19.05 när jag väntade tio personer på middag, kranen gapade tomt. Men vad gör det när man kan diska i champagne, det fanns ju confiterad anka på bordet, inget att gråta för odiskad disk. Restaurangen Mariatorget 2 har blivit en kär baby som nästa vecka ska visas upp stolt i glossy matmagasin, det hintas också om att eterns störta matprogram kommer och spelar in inom kort. Extra stolt över denna bebis som bara föddes på ett infall och sedan kom på fötter och började leva sitt alldeles egna liv, det är så det går till har jag hört.

I övrigt är det ännu mer stolthet på mitt schema. Pride Pride Pride, snart är magasinet för året färdigskrivet, i princip enkom av moi. Igår träffade jag en ljuvlig normbrytande familj med tre vuxna och en bebis som gav tips och råd till andra som lever som dem, eller drömmer om att göra det. Jag har även haft den stora glädjen att intervjua Henrik Torehammar, Alexander Bard, Birgitta Stenberg och andra kloka, modiga, starka, karismatiska människor som varje dag gör ett val att köra den lite krokigare vägen bredvid autobahn. Inspirerande.

Imorrn kör vi dock den spikraka vägen söderut. I helgen är det jag, maskrosjärnet och kärleken som intar den skånska trädgården. Frågan är om man kan leva ihop med en man som inte har ipod-ingång i bilen eller vet vad en balofix är.

Jag ställer honom vid farsans Weber i helgen, det är där allt avgörs.

måndag 20 maj 2013

Läs sakta, skryt föröver

Jag har fått höra att det ibland är väldigt lite CV och väldigt mycket Maria Paulsson på den här bloggen. När sådana kommentarer kommer förstår jag naturligtvis inte alls vad vederbörande pratar om, men för att trycka igen truten även på förståsigpåare kommer här ett rent businessrelaterat inlägg.


Det här med hemmamiddagarna sprider sig. I skrivande stund är vi 130 fans som gillar att spisa med främlingar, imorrn är det dags igen. Tillströmningen av nyfikna tackar jag delvis denna artikel på aos.se för, tack till Anna som kom och åt och skrev.


Min vistelse i London var inte bara frusna nätter med täcket över näsan, jag var tro det eller ej lite out and about också. Här sammanfattar jag mina 50 bästa tips för huvudstaden i Vagabonds Storbritannienspecial.

Med denna korta utflykt i allvarets verklighet återkommer jag inom kort i min vanliga skepnad, tyckandes och tänkandes utan att någon nångonsin bett om det.


fredag 17 maj 2013

Hoppa högt eller falla handlöst

Vaknar vid fyra när himlen går från ljusgul till blå. Hunden småsnarkar bredvid men i mitt huvud vill inte stilla sig. Jag tänker på piloten jag spelade in för Strix härom dagen, tänker på om det skulle bli av, att få göra någonting som jag tror på. Och att producenten tyckte att jag skulle genomföra mitt projekt även om det inte blev TV av det. Visst, men i vilken ände börjar man, var kommer pengarna ifrån, hur högt vågar man hoppa?

Jag tänker på transvestiten Claes som jag ska intervjua för Pride magazine, en som verkligen hoppat högt och stannat där. Han lever tillsammans med sin fru sen många år, vissa dagar Claes, vissa dagar Sara. Inspirerande.



Jag tänker på hur mycket roligare det är att gå på klubb på Stureplan, där man inte känner sig riktigt hemma, när man går dit med sin fina man och kan fnissa tillsammans åt alltihop. Vi satt som en gammalt fransk par på en bistro, i ett hörn bredvid varandra och gissade vad folk jobbade med och vilka de skulle gå hem med den kvällen. Värden svepte förbi och hälsade, sa att det var syrran som spelade skivor. Den ekvationen fick vi inte riktigt ihop så när vi frågade om det verkligen var hans syster fick vi svaret "nej asså vi har ju legat några gånger så det hade varit konstigt, nej vi upptäckte att vi var mer som syskon". Fair enough.



Jag tänker på den dagen folk ska inse att det är okej att erkänna att man har gjort fel. American Apparell, att vd'n bara säger att betraktaren inte förstår sig på modebilder, hade det skadat att säga att det var hans uppfattning av modebilder? Sitter det så jävla långt inne att säga oj, vi ser nog det här på olika sätt, jag/vi/AA tycker att de är fina men om ni är av en annan åsikt ska vi såklart ta det med oss till nästa kampanj. Likaså Tele2, känns liiite pubertalt att pudla ironiskt. Har man gjort bort sig får man väl stå för det, svälja sitt stora reklambyrå-ego och säga, oops, det blev lite fel det här, vi klev över gränsen. En sån här annons är att inte hoppa alls, det är att falla neråt istället. Fattar man inte att man får fler röster/kunder/sympatisörer på att erkänna att man någon gång kan göra fel. Jag är alltid för kaxighet, men bara om man har på fötterna. Be. Om. Ursäkt.

Men där någonstans somnar jag om och drömmer än en gång att jag lånar min pappas bil och repar den, Freud på den någon? Är jag besatt av yta, den fläck- och skrapfria ytan? Jag saknar min bil, min Starlet från -85, ingen har backat in i grindstolpar med den som jag.

lördag 4 maj 2013

Ett sista epileptiskt anfall


Har sagt vi så många gånger idag att jag nästan glömt bort vem JAG är. Hemska tanke.
Det är lördag och jag säger att jag aldrig varit speciellt bra på lördagar, jag vet inte vad man ska göra. Han säger att det fina är att man inte behöver göra så mycket, men det är inte jag heller så bra på, känns som att jag inte gör så mycket väldigt ofta just nu. Men vi tar en promenad, genom Gamla Stan och plötsligt så är vi bara på NK, nåt ska man ju göra, jag ser det som motion. Eller american-jewish-foreplay som han säger, shopping that is. Vi köper en gemensam present till en vän som har fest nästa helg och blir kvar länge på mans-groomingavdelningen, allt luktagott gör mig hög, till och med mer hög än Minimarket skorna jag provade precis innan. Vi går upp på inredning och jag köper ett svindyrt schweiziska lakan eftersom jag noterade att det gamla börjat falla söder efter sisådär 10 år. Jag säger till den del av mig själv som sätter i halsen över inköpet att det här är ingen shopping, det här är en investering. Jag säger också att jag måste passa på att göra sånt här nu innan den här stabiliserade epilepsimedicinen jag börjat knapra kickar in, för det är väl vad de flesta skulle kalla att köpa ett underlakan för 1600 spänn, ett epileptiskt anfall. Nåväl, när den väl är inne i mitt system kanske jag blir förnuftig eller nåt, och då kanske det inte blir några fler anfall.

Sen går vi till bolaget och köper en flaska rosé och möter glatt blicken på kassörskan när hon tittar på mitt framsträckta leg och sen på mitt sällskap som betalar och pussar mig samtidigt, vad skulle vi göra, det tog ju så lång tid. Via en pickmeup på juiceverket går vi sedan förbi min kusin som jobbar i klädbutik och möter hennes, om möjligt, än mer förvånande blick när vi säger att VI varit på NK och köpt en present till en fest VI ska på nästa helg. Till slut får han pussa mig framför Sturehofs uteservering för det vet jag att han tycker är så kul och sen tar vi varsitt kommunalt transportmedel hem.

Jag går ut med hunden och återupptäcker hur bra Electric circus med Common är, jag dansar lite på Högbergsgatan till blåset och tackar ja till en middag i den södra förorten till kvällen. På väg hem slår det mig, jag ska alltså på parmiddag med fintacos i Enskede ikväll, vem är jag? Äh, det har jag väl aldrig vetat så noga, och som ägaren till stammiskrogen på hörnet säger när jag ser honom och han frågar vem mannen jag åt med igår kväll var, bara du är lycklig.

Och det är jag.

torsdag 2 maj 2013

Ökad aptit, onormal viktökning, aptitlöshet och viktförlust

Vissa saker kan man inte låta bli fast man vet att man borde. Som Gandhi någon gång sagt, kommer jag att må bättre eller sämre av att utföra den här handlingen? Om svaret är sämre, låt bli. Jag kan inte låta bli. Jag läser bipacksedeln. Varför är biverkningarna alltid så motsägelsefulla? Ökad aptit, onormal viktökning, aptitlöshet och viktförlust. Allt i samma mening. Trodde i min enfald att medicinen skulle hjälpa mig att inte känna allting på en gång. Nya piller i mitt liv, jag fasar in det nya, ut det gamla, min kropp upplever just det, allt och inget på en gång.

Jag läser om Noomi Rapace i Icon. Ja, jag föll för omslaget, för att hon är så jävla vacker och att hennes, kanske spelade, mystik fångar mig. Samma som med bipacksedeln, har nog aldrig mått bättre av att läsa ett glossy magazine, gör det ändå. Kan inte titta mig mätt på bilderna när hon sitter på kanten av en fontän i Rodebjer-kostym, kritvita sneakers och dubbla Hermés-armband. Hon säger att hon träffar pressen för att hon måste, att Sverige alltid varit för litet, att hon var tvungen att ha något större. Det knyter sig i magen. Hatar min otacksamhet. Att jag vill krypa ur mitt skal av damp när jag trampar runt i Tanto med hunden. Samma runda, runt runt, samma tankar, runt runt. Om jag bara fick förändra något, någon. Om jag bara fick göra något litet avtryck annat än vid kolonilotterna i parken. Om jag bara fick tänka lite högre, köra lite fortare, bli sparrad lite hårdare. Om något bara kunde trötta ut mig så jag kunde njuta av lugnet. Om jobbannonserna på resume.se bara var lite mer spännande. Om bara ödet inte bara låg i mina händer. "Lägg upp en tillräckligt rolig film på youtube så blir du erbjuden jobb". Stressen slår över. Jag lägger mig platt istället. Allt är upp till mig.

Måste ut och springa. Måste höja pulsen. Måste andas så fort att huvudet slutar tänka. Jag sväljer mina nya piller och slänger bipacksedeln.

torsdag 25 april 2013

Hörde jag skål och tjoho?


Another day another pressvisning. Det var råa betonggolv, det var fokus på bra råvaror, det var tre koncept i ett, skönt att något i är bestående i en värld där till och med facebook byter grafik bara man sovit några timmar. Den trötta presentationen var också sig lik, jag har varit med om det förr and a half,  hur kommer det sig? En av ägarna till nya Hornhuset i Hornstull säger att det här projektet startade för två år sedan. Nu står han där i en färdig restaurang i tre våningar, full med folk för första gången, jag kanske är konstig, eller ja det vet vi ju, men jag skulle iallafall börja hela kalaset med ett stort TJOHO! Välkomna, jäklarns va kul att se den här lokalen full med folk för första gången, skål, känn er som hemma, hoppas ni ska trivas! Riktigt så var det inte.

Jag har bara varit med om det en gång. Presslunchen för lilla skaldjursbaren under Prinsen för några år sedan. Ägaren/krögaren som mig veterligen även driver just Prinsen och Zink tog till orda och sen tog det aldrig slut. Han berättade passionerat om vad vi hade på tallrikarna och historien om de små glasburkarna som någon nångång skulle ha till marmelad men nu fanns det ett jättelager och de var fyllda med torskquenelle och potatispuré. Till slut fick han stoppa sig själv, oj maten blir kall, här står jag och pratar, ät för guds skull. Han älskade det han gjorde och hans passion smittade. Jag minns ju historien om glasburkarna fortfarande. Men det var också den enda gången jag kan minnas lite engagemang och tjoho över en presslunch. Så till nya affärsidéer, så många som jobbar med krishantering, jag vill jobba med framgångshantering.

Jag vill starta Engagemangakademien som ska ingjuta lite skål och tjoho i alla som ska stå med mikrofon i handen framför en hop människor som faktiskt kommit för att lyssna. Jag vill påminna dem om vad de har gjort, förverkligat en dröm, byggt något från grunden, att de överhuvudtaget rott ett projekt i land, det i sig förtjänar ett tjoho. För jag fattar om man tappar bort det nånstans där i byggdammet och motgångarna, man vill antagligen inte se krogfan på en månad minst, man vill inte höra upptakten på den där låten man mixat i tre dygn i sträck en g å n g till. Men publiken har ju inte hört, inte sett, inte smakat, berätta för dem. Bli nykär i dig själv och ditt projekt. Höj ditt glas och säg tjoho. Det är din publik värd, och säkerligen du också om du bara tänker efter. 

lördag 20 april 2013

Fredag med oxribs och skomakarpenis


En kväll på Flying Elk, här är vad jag lärde mig.

På bättre gastropub i Gamla stan är man lika rädd om menyn som man på biblioteket är om dagens morgontidning, de har samma stöldmärkning förankrad i ryggen.

På Lundsberg kommer man inte in i matsalen utan dubbelkrage, dvs både skjorta och kavaj.

Om man är singel och har för avsikt att ändra på det är det ingen bra idé att åka på zumba-weekends.

Oxribs är en förbannat trevlig styckdetalj jag ska börja se mig om efter lite oftare.

Bögar, eller iallafall det exemplaret som var närvarande, har nånting för att stoppa in ansiktet mellan tjejers bröst för att det citat, är ju så mysigt, slut citat.

På B-reel finns det folk med examen från DI som gärna bär sladdar gratis i ett halvår bara för att komma in i systemet.

Det verkar vara nåt härligt i att jobba på en och samma arbetsplats i flera år med människor man med tiden kommer att tycka om. Man får trevliga smeknamn, man kan gadda ihop sig över de små sakerna och har man tur har någon tapetserat ditt skrivbord med nakenbilder när du kommer tillbaka från pappaledigheten.

Hade jag och mitt sällskap varit av samma kön hade vi varit mindre kontroversiella.

Slutligen, latinos har tydligen skomakarpenis, titta på din tumme and do the math.

Tur att jag ska gå ut ikväll igen så jag får lära mig en massa nya saker.
 

tisdag 16 april 2013

Det handlar tydligen bara om ören


Skafferiet matdebatt igår. Ämnet rörde sig kring mat och klass, Sverige marknadsför sig med stjärnkrogar men låga priser är allt som styr i mataffären, vad göra? Jag tyckte att debatten gick lite på tomgång, det generaliserades och slängdes med plattityder, vissa i panelen lyckades till och med göra bort sig i mitt tycke. När det pratades om de som verkligen inte har råd, där kylskåpet är tomt inflikar Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen, "när jag bodde i New York under en period var mitt kylskåp också tomt, vi gick ut och åt hela tiden". Eh ja.

Det nämndes också att skolan har en viktig roll att grunda ett matintresse och en matkultur i tidig ålder. Jag kan inte annat än att hålla med, en fråga jag drev redan när jag själv gick i skolan. När frågestunden var inne frågade jag därför panelen om de visste varför alternativ till Sodexo-mat som exempelvis Carola Magnussons skolor inte har spritt sig mer? Mig veterligen är det inte dyrare och det skapar ju både arbetstillfällen och bättre mat, och därigenom också friskare och piggare barn. Jag har också en tro på barns vetgirighet, lär de sig nåt i skolan, att laga en rätt som de tycker om på hemkunskapen exempelvis, så tror jag chansen är stor att de vill gå hem och visa upp det sen. Så min fråga var, vem är den feta katten som sitter i dörröppningen till förändring och jäser? Panelen kunde inte svara på det, det beskyller jag dem heller inte för. De gissade på ekonomi, de svarade att det stavas upphandling. Hanne Kjöller från DN tyckte däremot att det lät intressant och ville prata vidare, smart kvinna.

Jag kunde inte släppa min nyfikenhet, är det så att Carolas skolor har en mycket högre matkostnad? Det är ju inga privatskolor, det är Katarina Norra och Södra, ett gymnasium i Stockholm och en skola i Solna. Jag mailade Carola och frågade och fick till svar:

Hej

Kul att Ni nämnde oss.
Vi har inte mer pengar än andra skolrestauranger. Vi är upphandlade presic som Sodexo, brukar förlora mot dem eftersom de pressar priserna så enormt. Men det skiljer inte kronor utan ören.


Stora goda ekologiska hälsningar

Carola Magnusson


Okej, så om det handlar om ören, vad är det då som hindrar att andra aktörer gör likadant? Jag kanske är naiv, men jag kan inte se några som helst nackdelar med att fler människor får jobb, ett jobb som dessutom innebär mer än att koppla in ett värmeskåp i en kontakt och att barnen får god mat som fortfarande innehåller näring när den når bordet istället för att ha ångats bort i timmar i ett bläck. 

Jag vill se den politiker i ögonen som tycker att det låter som en dålig idé. Jag vill inte att man ska tjäna pengar på att ge barn en dålig produkt. Jag vill att Eskil Erlandsson tar de ören som fattas från Sverige - det nya matlandets feta budget. Då kan vi bli ett matland att skryta om, det skulle iallafall göra mig mer stolt än en handfull stjärnkrogar som får priser för att de broderar in gästernas namn på handdukarna på toaletten inför varje kväll. Hållbarhet hörrni. 

söndag 14 april 2013

Döden går inte att snacka bort

Jag hade hört talas om Kristian Gidlund tidigare men aldrig läst hans blogg. Jag sitter i den första värmande solen på balkongen och läser Filter, där står det att han ska komma ut med en bok. Det står också att han ska dö, antagligen innan året är slut. Vi är lika gamla. Sen ser jag att han ska vara med i Babel ikväll och prata om sin bok, klickar på länken till bloggen som boken är baserad på. Kan inte sluta läsa. Kan inte sluta tänka. Han skriver om oron för de andra när han är borta, hur ska de gå vidare, hans föräldrar, hans syskon. Han skriver om kommentarerna han får på bloggen, de som är negativa, som skriver att han är självömkande, hur mycket tanke är egentligen lagd i dem?

Jag träffar Karin på eftermiddagen och pratar om kärlek. Hur oberäknelig den är, hur den är dynamisk, förändras, hur den väldigt sällan går att förklara eller planera, vill den kliva in i livet så knackar den liksom inte på, den går in och slår sig ner. Och när den väl har gjort det kan den bli svår att ignorera hur mycket man än försöker snacka bort sig om livspussel och femårs-planer. Kärleken sitter bara där och ler i mjugg och väntar ut dig med en blick som säger, är du klar eller? Så får man ge sig, inse att femårs-planer är rätt dumt ändå. Jag tror inte det stod i Kristian Gidlunds plan att dö 29 år gammal. Det står inte i min plan att leva varje dag som att den kanske är den sista heller. Men det är bra att påminnas om några grejer som inte ska snackas bort, om nu kärleken har slagit sig ner vid ditt köksbord kanske du bara ska ta och äta frukost med den.

torsdag 11 april 2013

Mot svinstian



Jag tänker på det här med pressvisningar. Jag har sprungit på sådana tillställningar, främst inom matvärlden, i ett antal år nu. Trendspaningar, seminarium, mässor - företag eller branschorganisationer som vill få vår uppmärksamhet. Jag brukar få en del ris för att jag i min tur ofta slänger med sleven när det gäller de här eventen. Jag brukar ödmjukt säga att jag tycker att man har rätt att klaga om man tror att man hade gjort det bättre själv. Igår vad det samma visa.

Det var inget fel på eventet i sak, det var en vanlig pressvisningen med ett ovanligt gott slut, gris på höjden och tvären. Det var rapporter som man som vanligt får ta för var de är, i enkäter är alla svenskar ekologiska, vill lägga hela sin månadslön på närproducerat och har i princip aldrig slängt nån mat i hela sitt liv. Man kan se det som att det är kul att viljan att vara en bra människa i allafall finns, eller för vad det verkligen är, självbedrägeri. Det presenterades också olika kategorier av gris, rapsgris, guldgris, ung gris. Personligen kände jag mest för klassen "tung gris", hallå, kurvig heter det väl ändå? Sen gillade jag också mycket när Fredrik Eriksson pratade om ung gris som den han "jobbat med i flera år", jag såg mig om och undrade, men var är lille nassen då?

Det var just det jag saknade, som så många gånger förr, lite mer action. Jag vet inte vem som styrde upp det här eventet men jag skulle vilja bli tillfrågad nästa gång. Jag skulle vilja skapa event med lite mer drag under galoscherna. Om man inte vill släppa loss kultingarna på konstakademien kanske man ska chartra en buss och köra ut till en gård istället? Och vad hände med sensoriken? Alla dessa matevent jag varit på som inte doftar något. Och i de fall man får smaka på grejer, varför inte börja kalaset med det? Låta människor uppleva dagens tema med alla sinnen, smaska på nåt när de lyssnar. Och varför ska man sitta still i en och en halv timme? När till och med arrangören igår ursäktade sig för att det var en lång föreläsning, bryt upp, byt rum, gå ut i köket, dela upp oss i grupper, låt oss klappa grisar, tillaga grisar, gå in i en spilta och känna hur trångt de har det, smaka skillnaden på stressad sugga och glad galt. Då tror jag att man vill engagera sig för grisarnas bästa. Då kanske man väljer svenskt nästa gång i köttdisken även om fläskfilén från Danmark är tio spänn billigare.

Jag vill inte förstöra min affärsidé helt och sälja ut mig i detta forum men jag tror det finns en marknad. Jag tror inte att det behöver bli så mycket dyrare. Goodie-bags i alla ära, de där tygkassarna är toppen när man ska typ panta burkar men jag har redan ett tjog, får jag klappa en gris nästa gång, lära mig några styckningsknep vid en diskbänk, stänga in mig som en burhöna så kommer jag och andra med mig med större sannolikhet minnas vad som sas och sen ändra våra vanor.

Ring mig nästa gång du vill nå ut med ditt budskap på riktigt.

måndag 8 april 2013

Mariatorget 2 i etern

Och har man fortfarande inte fattat vad som kokar på Mariatorget 2 så kan man lyssna här, tack Robin Oljelund Kjellberg för ett utmärkt reportage från middagen förra tisdagen!

KLICKA HÄR FÖR ATT LYSSNA

torsdag 4 april 2013

Det som kokar

Mariatorget 2 är numer inte bara min adress utan också min hemmarestaurang up and running.

Första middagen kom det fyra människor och Svante fick dambesök av en pudel och en blandhistoria. Vi åt chili med hemmabankade tortillas som om det inte fanns någon morgondag, vi drack en flaska vin, vi hade det otroligt trevligt en tisdagkväll i mars. Ett mycket gott betyg kom från Idha som vågade sig tillbaka även på nästa middag, "vi pratade knappt om vad vi jobbar med", för mig är det uppfriskande, att varken bostadsrätter eller visitkort avhandlades vid bordet.

Dagen efter skapades Facebook-gruppen som nu är uppe i 74 medlemmar, varav några jag inte känner, också ett delmål i den här idén. Middag nummer två serverades i tisdags 2/4 och bjöd på jordärtskockssoppa, ugnspannkaka och radioinspelning. Jag sprang in i en bekant i helgen som läst om min idé och ville komma och spela in. Jag blev först lite osäkert på den lagliga aspekten i det hele, det sista jag vill och behöver är skatteverket på halsen för att jag vill vara lite social och laga mat. Men, som i så många andra fall tog jag en walk on the wild side och tänkte, låt dem komma isåfall, så ska jag nog kunna snacka omkull en å annan skattmas eller förföra hen med en risotto.

Sagt och gjort, Robin kom med sin mikrofon och till bords satte sig även två andra vänner, en med en vilt främmande människa, tack för det Idha, och en med sin tre-årige son, alla visade upp utmärkt uppförande. När den yngre delen av sällskapet tröttnat på vårt snack om social fobi och etikettsregler i olika generationer drog han sig tillbaka med min padda i soffan och klickade vant fram gamla julkalendrar på youtube. Tre-åringar nuförtiden alltså.

Nästa vecka bär det också av måndag eller tisdag, har kommit fram till att de är de dagarna i veckan folk och fä oftast har oplanerade. Onsdagar slåss man mot baren och torsdagar oftast mot det sura gallerivinet på vernissager kors och tvärs över stan. Gillar spontant mest tisdagar, en mellandag som behöver fyllas med nåt kul, mat är mitt bästa exempel på kul. Vad nästa vecka bjuder för meny har jag inte helt bestämt mig för än, funderar på att ta mig hela ångsatsen över huvudet och göra egna dumplingar, kan bära eller brista, kan sluta med att det blir hämtpizza av hela skiten men det går ju också bra. Längtar tills balkongen står till förfogande och jag kan tutta på grillen till de här bjudningarna, då jävlars blir det galej.

Till dess, sluta banta, kom och ät.

fredag 22 mars 2013

Rapport från diskbänken

Folk säger att de älskar Girls för att det är så äkta, för att det är diskbänksrealism. Jag har inte blivit så tokig i serien för att jag om sanningen ska fram har gjort det där, bott i kollektiv i New York, jobbat gratis med hopp om nåt mer och legat med fel snubbar. Men om det är det som säljer, här kommer verkligheten direkt från diskbänken denna fredagkväll.

Jag har precis fått reda på att jag inte kommit in på den filmskola jag sökt två år i rad. Alla uppdragsgivare som ringt den senaste tiden har börjat samtalen med "vi har ingen budget för det här men". Eftersom jag inte heller har nån budget för mitt liv lånar jag just nu pengar av min kära mor för att betala räkningarna bland annat för att jag betalade in 87 000 i restskatt förra veckan. Skatt som jag dessutom undrar lite vad den går till. Jag har nämligen precis sökt privat vård eftersom jag de två senaste åren varit felmedicinerad av den statliga vården. För 1,5 år sedan skrevs i min journal på SÖS "Sådeles ung kvinna med sannorlikt odiagnostiserad och obehandlad bipolär sjukdom" Det väljer Katarinahuset att på något sätt strunta i, de kallar mig narcissist och sökare och det är ju inget fel med det menar de och låter mig knapra vidare på min antideppesiva medicin. Men det är ju fortfarande något som inte stämmer, härom dagen stegade jag därför upp till SÖS och fick journalen utskriven, jag ville få reda på vad den där psykiatern faktiskt sa när jag kom in till aktuen med lite för många lugnande tabletter i magen. Så nu vet jag. Om sex veckor ska jag till Sofiahemmet och försöka ställa det till rätta. Så att jag kanske också kan ha ett fast jobb längre än fyra månader, en relation längre än sex månader och få lite bättre styr på det här livet.

Till dess undanbedes frågan om vad jag ska göra i framtiden för jag har ingen aning om.
Kanske skriva en bok om hur det är att vara en "sökare", om jag skriver från diskbänken kanske det säljer?


måndag 18 mars 2013

Chez Maria på torget


Hemma på torget igen. Mitt kök, min säng, min oreda, mitt susande i vattenledningarna. Har inte bott själv på ett halvår, lite ovant och det gav mig en idé. Jag gillar som bekant att laga mat, mycket, gärna och länge men när jag bara har mig själv som sällskap till middag blir det inte av så ofta. På nåt sätt känns det som det välgjorda långkoket hånar mig när jag sen sitter själv och äter "jaha, här har du ansträngt dig så får du njuta av härligheten framför "Vem vet mest?". Jag skulle gärna bjuda vänner på middag varje dag men fram tills jag blivit miljonär, vilket bara är en tidsfråga för övrigt, så håller inte riktigt den tanken heller. Jag kom på en lösning.


Tänk att jag, några gånger i veckan, berättar på Facebook vad som kommer att serveras på Mariatorget 2 samma afton. Det kan bli alltifrån fläskpannkaka till coq au vin, helt enkelt det jag är sugen på och sen får hungrigt folk anmäla sig om de vill komma och knö ner sig vid bordet när maten är klar. Lite beroende på menyn så tänker jag att det kostar 40-50 kronor per person och vill man dricka något annat än vad min sodastreamer kan erbjuda så får man ta med sig det själv. Det behöver alltså inte blir sent och blött och stökigt, även om oväntade vinrusiga tisdagar kan vara bland det bästa här i livet, utan mer en chans att äta något godare, billigare och lite roligare än den där trötta Gooh-fiskgrytan du hade tänkt plocka på dig på vägen hem. Jag tänker lite av kvarterskrogen i himmelen, gott, prisvärt, vällagat. Sen tänker jag att man får komma själv, man får komma i par, man får ta med sig sina välsnutna ungar eller man får komma och gnälla lite över dem och gemålen som man lämnade hemma. Man får till och med ta med sig en människa som jag inte känner, min bästa hobby är ju att träffa just okända människor som är värda att träffa.

Ibland kanske vi blir två, ibland kanske vi blir tio men jag hoppas mest att det bara blir för jag tror det blir kul.

Nog snackat, imorrn vid lunchtid presenteras första menyn, kommer ni?

onsdag 27 februari 2013

Fotboll som fick mig att lyfta blicken


Jag såg den fantastiska dokumentären Undefeated härom dagen. En man i Memphis är volontärcoach för ett fotbollslag på ett high school med ganska dåligt rykte. Många av eleverna kommer från hyfsat ruff bakgrund. Coachen driver ett eget företag och har egen familj med fyra barn men han älskar de här fotbollskillarna som på grund av laget dyker upp i skolan lite oftare. När laget förlorat en match samlar coachen killarna och pratar om karaktär. Det som säger något om en människa är hur den tar sina motgångar, att vara en vinnare är inte svårt, men att stå upp när man förlorat, det är bevis på karaktär.

Han låter också en framgångsrik spelare prata med laget som frågar killarna hur många av dem som har en förälder som gått på college. Ungefär 3 av 20 räcker upp handen. Han frågar hur många som har en närstående, bror, pappa, morbror, kusin som suttit inne. 17 av 20 räcker upp handen. Spelaren berättar att han hade exakt samma utgångspunkt men att fotbollen tagit honom till en annan plats. Han säger att det inte spelar någon roll var man varit utan vart man ska. Vissa av ungdomarna gråter och jag gråter för att de så kaxiga grabbarna som suttit i ungdomsfängelse, som varit avstängda från skolan och laget och kommit tillbaka har fått en förebild och känner sig mindre ensamma.

Jag tror att det är det allt handlar om när det gäller motgångar. Så fort man inte längre känner sig ensammast i världen om problemet, så fort man får se någon som faktiskt kom ut på andra sidan eller som också kämpar så pallar man lite till. Men jag tror det måste vara en positiv förebild. Jag kan inte tänka på barnen i Afrika när jag är arbetslös, det hjälper inte mig att klaga mindre just då. Jag kan inte tänka på dem som dött i cancer när jag själv kämpar mot sjukdomen. Man måste relatera till dem som sitter i samma båt eller dem som det gått bra för, det är det enda som kan hjälpa i den stunden. De som har det värre kan man tänka på sedan och vara tacksam att man har det bättre, men det finns ingen kraft i det just där och då. Det är klart att jag vet att det finns dem som varit arbetslösa i flera år, som är utförsäkrade och som lever på existensminimum, det är fruktansvärt att det är så. Men det i sig ger inte mig någon kraft till att fortsätta kämpa mig själv till en annan tillvaro. Det får mig snarare bara att vilja ge upp, lägga mig ner på marken här och nu.

Vikten av positiva förebilder och helst inom ditt eget område, som är ganska nära dig själv. Om jag tittar på Bill Gates eller Sofia Coppola kan jag bli helt låst, jag är varken överintelligent eller född med en pappa som råkar vara Gud inom just det området som jag vill hålla på med. Just nu vet jag inte riktigt var jag ska titta men den där dokumentären gav i allafall energi att lyfta blicken.

Lite vårsol på det så tror jag att det kan hända grejer.

måndag 11 februari 2013

Vi kan väl prata om blommor och bussar

Det är få som ger mig skrivkramp. En är min vän Tomas som ibland berömmer den här bloggen, honom har jag stor respekt för, jag tycker att han är smart och jag litar på hans omdöme, hans beröm är något man förtjänar. Den andra är Bodil Malmsten, madame B. Inte för att jag för mitt liv tror att hon läser vad jag skriver men blotta tanken på henne kan få mig att vilja flytta långt ut på landet och hugga ved resten av livet och aldrig mer lyfta en penna. Men det gör jag ju inte, jag bor ju granne med henne, rakt ovanpå henne faktiskt, när jag bor i Stockholm. Och när jag nu hör Värvet-avsnittet där hon sitter bakom mikrofonen och pratar, något hon så sällan gör, så vill jag flytta hem imorrn bara för att springa på henne i trappan igen. Jag har aldrig vågat säga att jag läser henne, aldrig vågat erkänna att jag ens vet vem hon är, hon gillar ju inte sånt, beröm, hon kanske uppfattar det som fjäsk, nej det går bara inte. Våra små fragment till konversationer har handlat om dörrmattor, New York och min hund. Extra konstig kände jag mig när jag sett premiären på hennes föreställning på Södra teatern och sen krockade med henne i porten. Men vad skulle jag säga, du är så bra. Nej herregud vad banalt, nej det går inte, aldrig, never, jamais.

Hon är ju inte bra, bra framstår som det löjligaste ordet någonsin i sammanhanget. Hon är definitivt en av dem som fått mig att skriva, att fortsätta skriva fast jag aldrig vet vad jag ska med det till. Hon är en av dem som fått mig att känna mig lite mindre ensam och tokig när jag haft klippkort hos psykvården och bytt mediciner och tittat på världen och inte alls begripit vad jag har här att göra. Hon säger i intervjun att hon hatar när man kallar det lyckopiller för man blir ju inte lycklig, man blir funktionsduglig. Där går vi två på Mariatorget och är funktionsdugliga, ibland känner jag mig verkligen inte mer än så. Vi skulle kunna vara det tillsammans kanske, prata om luktärtorna som börjat komma upp på balkongen eller vilken busslinje i Stockholm som är bäst. Men jag skulle aldrig våga. Skulle vara så rädd att störa när hon letar efter rätt ord till en mening i senaste boken eller när hon tänker på något viktigt om utförsäkrade människor hon läst om i tidningen. Och där kommer jag och pratar om blommor eller bussar. Nej.

Aldrig, never, jamais.

lördag 2 februari 2013

Behåll kakorna, tack å hej

Det var det jobbet, han knappt värma upp kontorsstolen innan jag fick lämna den men så kan det gå, det går fort i hockey. Det var ett ohyggligt ostrukturerat projekt, mitt jobb var att styra upp med mina utmärkta ledarskapsegenskaper, hålla många bollar i luften och allt det där. Men igår blev jag varse det grava budgetunderskottet som gjorde det omöjligt för mig att vara kvar och styra och ställa. Kan inte säga att jag gråter floder, det var ett jobb, det var någonstans att gå, det var en tanig, blek britt till kollega men projektet var inte i drömklassen. En Facebook-kampanj för en produkt vars enda mål var att vara "lite kul". Jag har lätt allergi för saker som bara ska vara "lite kul". Varför ska de då göras? Och varför lägga ribban så oerhört lågt när sociala medier faktiskt är en chans att interagera med människor, ha en dialog med dem, lyssna på dem, lära sig något av dem, skapa något med dem.

Jag hann i allafall lära mina kollegor vikten av kakor på kundmöten.


Nu väntar jag istället med spänning på utslaget av min guerillakampanj för mig själv som utspelat sig under veckan. Wieden+Kennedy, Mother och Anomaly har fått påhälsning av mina rosa plakat. So far har jag fått svar på twitter av Mother, i övrigt silent treatment. Men det här var bara första etappen, jag flyttar fram mina plutoner, laddar om artilleriet och siktar.

Skarpt.

tisdag 29 januari 2013

Den största jakttrofén i reklamjungeln




Att fånga en creative director är inte jakten för en nybörjare. Creative directorn, eller cd’n som vi kallar hen i skogarna är en svårfångad art, passen kan bli långa och sätta sig in i dennes psyke kan verka enkelt men under den ofta välpolerade men skäggiga ytan stöter jägaren ofta på oväntade beetenden. Detta oftast på grund av cd’ns vilja att förändra sina preferenser efter tidens tecken, så vill du ringa in din cd gör du gott i att studera litteratur såsom Monocle, ID och noga utvalda fixed gear bloggar.

Så till själva betet. Det bästa är såklart att närma sig bytet genom en kontakt i hens närhet. Detta är ganska enkelt gjort vegitationer som Stockholm där det kan räcka att ta vandringsleden Götgatan upp och ner några ganger men om man som jag, gett sig ut på internationella jaktmarker, kan bytets vattenhål vara svårare att identifiera. Det ska mycket till för att du ska kunna skrämma en cd, möjligtvis om du sitter på pass för nära boet, I övrigt rekommederar jag att ladda med det tyngre artilleriet för att sedan sikta skarpt, riktigt skarpt. Ammunition såsom mail eller telefon kommer inte få det att rycka i svansen på cd’n, det passet kan du lika gärna hoppa över. Tänk längre, tänk större.

I den djungel jag valt att jaga i för tillfället är antalet creative directors förvisso större än i svensk vegetation men du kommer snart bli varse att antalet jakttorn är ännu fler. Vart du än går kommer du se en lycksökare som är ute med håven, att hala in en creative director kan vara mycket lönsamt i längden om ni utvecklar en bra relation. Det ska erkännas att även jag till en början förlitade mig på den gamla skolans mailkontakt men blev ju självklart varse att här råder djungels lag i allra högsta grad. Äta eller ätas. Inboxen gapade lika tom som plånboken. Men som alla jägare vet, hungern är bästa sparken i röven att tänka utanför skogsbrynet, jag tänkte rosa.

Mina, vid det här laget, välkända budord är något jag håller fast i. Kill your darlings, ja, men inte dem här, I’m stickin to my guns. Jag tänkte större, jag tänkte 70x100 affisch, nu skulle creative directorn inte komma undan, nu skulle betet åtminstonde synas, och förhoppningsvis tuggas och sväljas. Efter bästa förmåga plitade jag sådeles ner mina bokstäver i en rosa färg som bytet inte kan blunda för och gick upp i svinottan för att rigga fällan i lugn och ro. Såhär tidigt på morgonen sover vanligtvis cd’n, förutom vid livskris där hen kan finnas på gymmet när morgondimman lättar. Så jag smög mig fram, förankrade betet på den välputsade glasdörren och drog mig snabbt tillbaka till närliggande kaffebar.

Av erfarenhet säger jag, var inte hungrig på jaktpass, jag rekomenderar starkt en välgjord cappuccino från områdets mikrorosteri och en surdegstoast på det. Etablissemanget kan även vara ett bra tillfälle att spana in konkurrensen, andra jägare som pustar ut efter avslutat pass. Tillsätt en stor portion tålamod till frukosten och se till att få en god natts sömn innan nästa pass, att få creative directorn med tassen rätt i fällan är inget som kan stressas fram. När du väl lagt ner ditt byte är det en trofé för livet. 

söndag 27 januari 2013

Den enkla människan rörd till tårar

Blir på lördagskvällen smärtsamt påmind om vilken enkel människa jag är. Vilka lätta poäng som kan plockas av mig som fjädrarna på en nyskjuten fasan. Jag hamnar på youtube, ni vet hur det är, man skulle kolla på en grej som leder till nästa och sen har associasiontrådarna tagit dig någon helt annan stans medan två timmar har passerat i en grisblink. Jag hamnar på småtimmarna i Pluras kök och det är där insikten är lika blåkall i ansiktet som skenet från datorn. Jag älskar det programmet. Jag blir så oerhört Stockholmssentimental. Alla hattar av för producenterna för denna skapelse för de lyckas klä av mig totalt naken, jag skulle göra vad som helst för att vara i det där köket. Jag vore en brödsmula om jag bara finge vara i din närhet. Dels tror jag att det handlar om mitt något skeva mansideal som jag så freudianskt nystade upp hos mig själv för ett tag sen, men i övrigt är det ju enkelt, programmet slår an på alla de starkaste strängarna i amygdala, vin, kvinnor och sång, gemenskap, mat och det goda samtalet. Lyckade, kreativa, vackra människor som dessutom känner varandra, eller iallafall låtsas hyfsat bra efter några glas rödpang. De är alla konstnärer, alla med samma våndor och här får de sitta vid ett lagom patinerat träbord som elegant copy+paste från Provence. Och det är lite för mycket grädde i såserna men herregud, c'est la viiiiiiiie, man lever bara en gång, Plura kanske lite kortare än alla vi andra men vadå, han hade det ju så gött på vägen. Jag ser ju allt det här, precis som man ser att den där halvmisslyckade karaktären i den amerikanska romantiska komedin aldrig skulle kunna ha den där lägenheten i New York med det skitjobbet men vi går på det för att vi vill. Jag går gå på det, jag äter det med sked, jag tar om, med extra chokladsås.

Till slut bestämde jag mig för att det var nog. När Mauro hade sjungit om nätterna på Ljusterö där hon hoppade från bryggan i hans Rolling Stones t-shirt, då var det tack för idag. Dock råkade jag även se trailern för uppföljaren, Pluras kök i Spanien där han gör om alla middagar i ett pittoreskt stenhus på den spanska slätten som hämtat ur en regelrätt Almodovar. Klippbilder från en lägereld i den varma natten, Helena af Sandberg som i lågornas sken säger att det är sånt här som får en att vilja leva. Andra klippbilder på Håkan Hellström, Plura flanerandes på den lokala matmarkanden, gitarrer, solkyssta fötter i flipflops, Bo Sundström sitter på trappen och sjunger "Vi kommer aldrig att dö" för Måns Herngren i panamahatt, h e r r e g u d jag går ner i brygga av sånt här!

Så när jag stängt av och kommit tillbaka till min verklighet, småhuttrandes på en madrass på golvet i Whitechapel så frågar jag stilla mig själv varför jag jagar runt efter livet på Londons gator? Allt jag vill är ju att sitta på ett trägolv i ett kök på Kungsholmen med vin i dricksglas när någon spelar gitarr och någon svänger ihop en risotto.

fredag 18 januari 2013

Nu kan jag ta helg


I en intervju med artisten Petter berättar han att när han skrev låten "Det går bra nu" gick det som allra minst bra i hans karriär. Men det vände.
Onsdag. Sitter i lägenheten i London och känner mig hyfsat värdelös och utom allt hopp att någonsin få ett jobb. Tomt i kassan, tomt i huvudet.
Torsdag. De ringer från företaget där jag var på intervju i måndags, jag fick jobbet.

Jag har ett jobb, jag börjar på måndag. Jag har under de senaste året utvecklat en stor sympati för långtidsarbetslösa. Ett tillstånd som bryter ner dig på så många fronter och till slut blir en ond cirkel av rastlöshet, uppgivenhet, skuld och skam. Jag har sökt jobb i ett år och under tiden frilansat med det jag kunnat. Under sommaren hyrde jag ut min lägenhet för att klara mig, till hösten fick jag säga upp min frilansplats och känslan av misslyckande lät inte vänta på sig. Och vad skulle jag göra, jag har varit egenföretagare i åtta år, här fanns inga stämplar att hämta. Den onda cirkeln snurrade allt fortare. Sysslolösa dagar. Förlamningen i att inte ha något att göra. Skammen för att man inte tar till vara på tiden och är glad att man är frisk. Oron att pengarna snart är slut. Man blir trött. Man blir stillasittande. Man blir trött för att man är stillasittande. Jag läste, lyssnade, försökte ändå förbättra mitt varumärke med all möjlig input medan tid fanns. Och varför hittade jag inte på alla möjliga olika egna projekt? Nu när jag har all tid i världen, det är väl bara att skriva herregud, skriv och sälj. Men jag var trött. Och orolig. Och deppig. Och ensam. Och arg på mig själv för att jag var trött och orolig och deppig och ensam. Men ändå, jag sökte jobb, sökte jobb, sökte jobb. Skrev härliga, inspirerande, säljande personliga brev om hur fantastisk jag är. Försökte förpacka min CV på något überkreativt sätt så att den skulle stå ut, bli läst. Välj mig, ta mig, älska mig. Fast efter alla månader av dagdrivande visste jag inte riktigt vad jag sålde längre, vad har jag att erbjuda egentligen, vem är den där fantastiska människan som det står om i brevet, hon som är positiv, flexibel, energisk och nyfiken. Jag kände mig inte ett dugg nyfiken.

Så jag drog. Packade väskan och tänkte att det kunde ju inte vara värre någon annanstans. I London skulle jag iallafall få bo ihop med min bästa vän, gå på nya gator, få jobba på café ett tag utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Ingen skulle säga "men är inte du copywriter egentligen" för ingen skulle behöva veta. Jag fick ganska snabbt ett översättningsjobb. Inte särskilt kreativt eller stimulerande men det betalade nätt och jämt hyran. Jag fortsatte söka jobb, söka jobb, söka jobb under tiden. Autosvaren som sa att de fått så många ansökningar, att om man inte hörde något om en vecka var man tyvärr inte vidare i processen. Det var tyst. Tills för några veckor sen. Jag kom på intervju. Jag var en av sex personer. Och jag fick jobbet. Jag är copywriter/projektledare på ett produktionsbolag. Jag behövs någonstans. Det kommer att märkas om jag är sjuk, någon kommer att ringa och fråga var jag är. Jag kommer att känna mig värd att vara ledig på helgerna.

Och jag är så jävla glad och tacksam för det.