Vi ser The Bling Ring, jag är kluven. Coppola har definitivt hämtat upp sen Somewhere men det är fortfarande helt klart vem som styr över kameraåkningarna och soundtracket. Och det gör hon bra, det är tittgodis, det levererar en känsla mer än en tankeställare, lite som att bläddra i det där glossy magasinet du aldrig har råd att köpa kläderna i men ändå kan få vara del av en liten stund. Kluvenheten ligger i om jag får ge mig hän att förföras av de snabba bilarna, de akvarieliknande husen, de välfyllda walk-in-shoe-closets. Det kan vara den nya korsetten signerad Elle Macphearsson som min baby har ekiperad mig i, men en del av mig får svårt att andas när the ring of bling går igenom serveringsgångar av speglar och solglasögon. Den gömda lönndörren i skorummet som leder till det riktiga blinget, är jag så bottenlöst ytlig eller är det mest ordningen i de inredda lådorna där varje spetstrosa har sitt eget fack som får mig upp i brygga?
När jag korsat över till min sida av Götgatan kliver jag rakt in i en annan artificiell verklighet. B-reel filmar Östergrens romaner i mina kvarter och med gårdagens
öppningslåt i lurarna kunde klashen inte bli större. Frågan är vilken av filmerna som kommer att få mig att lämna salongen och vilja förändra världen? Om det nu är konstens uppgift? Men jag måste ge det till Coppola, kvinnan som kan få en annan kvinna att resa sig vid eftertexterna med snigelspår efter en film med en enda kille i rollistan.
Som var gay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar