tänk om

om människan inte hade varit en naken art hade en sexig kvinna sett ut såhär.

accept or ignore?

jag sitter på strawberry frog och tänker på hur varumärken beter sig. känner att de kanske är i samma fas som jag är i mitt liv. de håller på att växa upp.

det känns som att varumärken överlag spelat föräldrarrollen väldigt länge. beskyddande, vill ditt bästa men kanske inte visar det på bästa sätt. varumärken har varit väldigt duktiga på att tala om för dig vad du ska tänka, köpa, känna, göra och tycka om. jag kan tänka mig att det fungerade alldeles utmärkt på 60-talet när allt som rörde sig var kul och tilltron till individen var snudd på minimal. men, lyckligtvis har tiderna förändrats och konsumenterna har kommit i trotsåldern. "det är kanske möjligt att du har rätt men jag tänker inte lyssna för jag behöver faktiskt inte lyssna för jag kan bestämma själv och därför tänker jag gå helt åt andra hållet sådetså!". och det är det jag tror att varumärken har börjat förstå. folk har slutat tugga och svälja som små barn, därav fungerar det inte lika bra att höja pekfingret och klappa på huvudet.
när konsumenterna har växt upp och börjat tänka själva måste varumärkena följa efter, och gå från att vara förälder till att vara en vän.

det handlar väldigt mycket om att vara vänner nuförtiden. vän på facebook, follower på twitter, fan, supporter what ever you call it. till slut har de dig och du har blivit en av de nya predikanterna för deras religion. de har skapat ett livssval som relaterar till dig, de pratar plötsligt inte bara till dig, de pratar med dig. från mossig gammal farsa har de blivit din like och till och med din vän. helt plötsligt finns en dialog, och då kan man ju vara vänner.

kanske till och med livet ut.

one tiny detail

jag håller i tupén och försöker hänga med. men i stan där imorgon redan är igår innan första sippen morgonkaffe blir man lätt åksjuk på färden.

det är bara sånna proportioner hela tiden som ett trygghetsknarkande litet väsen från stockholm har svårt att förhålla sig till ibland. för tillfället jobbar jag på ett konto som, låt oss lättsamt säga, har lite ilandsproblem. vi har två miljoner dollares på fickan och en månad fram till produktion, lansering i mitten på december, nation-wide, make it big, make it good. vad kan jag säga, jag känner mig som en nyrik robinsonvinnare från vittsjö på mingelparty i storstan. var börjar man, med champagnen eller snittarna?

men jag klagar inte, mitt namn är som bekant mycket och jag vill ha mer.

nej, inte idag

eftersom jag har lite mer självinsikt än andreas kleerup gör jag bedömningen att jag inte är i stånd att skriva idag. jag hänvisar därför till någon som gör det bättre.

alltid.

så glad för det lilla

den digitala tystanden har sina orsaker. jag har varit hemlös, svävande i ovisshet men har nu landat på alla fyra igen. det är fantastiskt vad en etta på 20 kvadrat för 10'000 i månaden flr två personer kan kännas som en skänk från ovan. men på onsdag är den min, och sofias, för fyra veckor. sen börjar en ny spännande resa mot tak över huvudet.

samma tid, samma kanal.

jag är redo!

just nu

det får gärna bli höst bara myggen försvinner.

jag är utkickad ur mitt boende. alla tips som gör att jag slipper bo i parken om tre veckor mottages tacksamt.

ät aldrig nachos på public house på 41'st and lexington ave. staden som aldrig sover väckte mig inatt med matförgiftning.

flytta till new york och du blir uppenbarligen en jävla gnällkärring.

slut på meddelande.

c/o fabulous

en krispig lördag med indian summer i luften och gårdagens karaoke i korea town i huvudet. jag tar the hampton jitney till east hampton och träffar jenny, vän och hotellägarinna för c/o maidstone. efter att köpt ut resten av familjen ur familjeföretaget driver hon nu ett antal hotell i sverige, ett i hamptons och har två påtänkta i danmark och på manhattan. hon är rödhårig, bubblig, businesswoman med långa känselspröt, jag har gillat henne från dag 1.

att komma in på the maidstone är som att komma hem till den stora stökiga hamptonsfamiljen du alltid önskat men aldrig haft. josef frank-soffor, barn, hundar, välmående pensionärer och för tillfället filmstjärnor, det är hamptons filmfestival. jenny sitter och äter brunch mitt i allt och är underbart, osvenskt stolt över sitt verk. hon lutar sig fram mot mig "det är därför vi aldrig har passat i sverige maria, man får inte framhålla sig själv". hon har så rätt. hon pratar och pekar och visar och vi blir ständigt avbrutna av gäster och grannar som bara måste säga hur hon har förändrat hela hamptons och att hon är fabulous. jenny dementerar inte.

på bussen hem är jag lika delar totalt utmattad och galet inspirerad av denna kvinna som lägger den amerikanska drömmen för sina fötter. på ett sätt tänker jag att det kanske är lättare att lyckas i staterna om någon stans. här tillåts man att drömma och framhäva det man är bra på.

och det är ju där det börjar.

i en port nära mig

framgångsrik marknadsföring finns på rätt plats på rätt tid.

I told you so!

jag har äntligen fått vetenskapliga belägg för mina många timmar hängades på diverse trånga kaffebarer. såg ett talk på ted.com igår, en man som pratar om "where the best ideas comes from". han går tillbaks i historien till den såkallade upplysningen och förklarar varför människor började veta mer och mer och också få fler idéer vid just den tiden. de började dricka kaffe. sådeles började de också hänga på etablissemang avsedda för ändamålet och när alla helt plötsligt skulle gå på kondis blev det trångt. därav kom idéerna. det var inga raka led och långbord som gällde, man klämde in sig där det fick plats och då började man ju också prata med kreti och pleti. mannen med föredraget menar alltså att man gärna, bokstavligen, ska trängas och knuffas in i varandra för att kunskaper och idéer ska födas.

efter diverse andra utläggningar avslutar han föredraget med ett råd till alla föredragsledare. bygg era kontor så de ser ut som caféer och se vad det gör för idéerna och problemlösningen.

så nu får jag alltså vatten på min kvarn när jag känner mig smått oinspirerad bland alla data-zoombies och hörlurar på min nuvarande kontor. stäng av, vi går och fikar istället.

dagdrömmar om storband och kontrakt

det här är vad som händer med världen när man sätter julia roberts på duken bredvid javier bardem. rolig artikel från vanity fair för oss som gillar att göra något som inte ligger på topplistorna. skriv nånting utanför boxen och det frågas efter vampyrer.

själv har jag fått keynote-armbåge men botar med att titta på det här klippet lite för många gånger för mitt eget bästa. den som ändå hette roxie hart.

god bless whole foods

har med livets som insats precis satt på gasugnen i köket som är från en annan tidsålder. än har inget exploderat, jag hoppas att det så förblir. det är söndagmiddag på gång på manhattan.

matbutikerna här ger mig lust att bli import-hemmafru på heltid, handla och laga mat hela dagarna till en stor familj. allt finns. allt är färskt. och när man hittar isländskt, gräsmatat lamm för 100 kr/kg kan man ju inte annat än ta hem det. så jag köper två bitar rygg, kotletter är för amatörer, vet man bara hur man lagar så smakar bog, rygg och lägg mycket mer om du frågar mig. jag ger det sista smörjelsen med vitlök och färska örter innan det får gå långsamt på lågtemp i ugnen. till det blir det potatis som ligger bredvid i ugnen liksom hela vitlöksklyftor som sen ska slungas med ruccola och chévre.

nån som kommer över?