Den humorlösa guden och klangskålarna

Hon öppnar med "Jag är Gud". Efter låten säger hon att hon blivit aningen mer ödmjuk sen hon skrev den och säger numer att hon är eventuellt Gud. Hon berättar också när hon hälsade på sin farfar i höghusen i Högdalen när hon var liten och brukade åka ner från fjortonde våningen och sparka sten på parkeringen, roligare än att höra de vuxna prata. Och att det i höghuset bredvid på tionde våningen stod en lite äldre flicka och tjuvrökte eller nåt sånt som man underhåller sig med i den åldern. Och om Gud nu finns och om han hade haft lite humor kunde han väl sagt till den där
tjuvrökaren att där nere, den flickan där som sparkar sten, henne kommer du att gifta dig med när du blir stor. Men eftersom han inte gjorde det tror inte Eva på att Gud finns.

För några dagar sen frågade jag min honey hur man som kvinna gör när man passerat 50, det känns som att det finns två vägar att gå och jag vet inte om nån av dem riktigt passar mig. Antingen blir man dam med matchande jumper-set och lagt hår eller så går man till Olars Ulla på Hornsgatan och kör enda in i kaklet med linnekjolar, klangskålar och frigörande dans. Svårt. Men igår kom jag ihåg, jag ska bli som hon, som Eva, för mig är hon fortfarande gudinna utan några som helst eventuellt.

Idag ska jag baka två och ett halvt kilo gris i min ugn och fundera ut hur ett kombinationslås fungerar.

Knacka kod

Vi har utvecklat ett eget språk, honey och jag. Ungefär som i den här scenen nedan, där komissarierna kommunicerar sig igenom en hel crime scene med enbart fuck.



Jag ger er, Da Honey koden:

Honey - hej

Honeeeeeeey - oh you little bag of sarcasm eller grym guacamole

Honey? - vill du ha den sista guacamolen eller kan jag ta den?

Oh honey - mycket väl godkänd outfit

Mmmmhoney - godmorgon

Jag som inte ens tycker om krukväxter

Svarta streck på vita papper blir så svarta, en utmärkt rad av Eva Dahlgren jag ofta skriver på det första bladet i en ny, blank skrivbok för att komma över tröskeln. Sen släpper det. Oskrivna blad är ju det värsta man kan utsätta sig för.

Så ock i detta inlägg, det första på länge, kramp i tangenterna. Inte för att det inte finns historier att berätta, snarare tvärtom, bara hur och i vilken ordning ska jag göra dem rättvisa?

Hela min Julimånad handlade om stoltheten. Stockholm Pride var allas vårt lilla skötebarn som vi ville forma och visa upp för världen på bästa sätt. Det blev bra, med mycket möda och stort besvär blev det bra. Samma vemod satte sig där, precis där revbenen möts i bröstkorgen, som förra året när det var dags att klippa av bandet, från årets festival och från familjen som skapat den. I år mer familj än någonsin, vi som slogs i det lilla mot kvällstidningarnas sladder och i det stora mot Ryssland, Uganda, förföljelse, tortyr, totalt omänskliga rättigheter som vissa tar sig att bestämma över andras liv och kärlek.

Sen drogs proppen ur, och kvar stod min honey och plockade upp bitarna, lagade mig lite mat, torkade tårarna som bara kom av trötthet och undantryckta känslor, intryck som inte fick plats mellan presstelefonen och krishantering. Min lugna trygghet som håller mig om natten och tittar på mig när jag sover. Och sakta kommer jag tillbaka till livet.

En vecka senare blir jag stoppad i mitt trapphus på väg ut. Det är madame B som tittar ut och säger att hon har en bok till mig. För att jag är omnämnd i den. Ja, inte vid namn förstås men som flickan ovanpå som kom med en krukväxt. Jag? Omnämd? Lilla lilla lilla jag. Jag känner mig alltid väldigt liten i sällskap av madame B. Hon ville så gärna ge mig boken innan den kom ut, hon frågar mig vilket datum det är och skriver i den, en vacker handstil, det är verkligen en stil, nuförtiden är det ingen stil på handskrift tänker jag. Signera något då och då är väl det enda folk gör för hand nu tänker jag. Vi har följe ner i porten och jag trycker min nya ägodel mot kroppen. Vi byter några fraser till, sen går jag ut på Hornsgatan men hör ingenting, ingen trafik. Jag. I hennes bok. Jag som varit så avundsjuk på hennes franska grannar och hur de tagit sig in i hennes liv fast hon inte tycker om människor. Nu har jag via en liten krukväxt blivit flickan ovanpå med madame B. Jag inbillar mig inte att jag är något mer, jag inbillar mig inte att jag bjuds in på te och skorpor till litterär salong och att hon sitter och undrar vad jag anser om nya Slussen, invandringspolitiken eller utförsäljningen av den offentliga sektorn. Nej nej, en liten krukväxt har inte gett mig storhetsvansinne på det viset men
om denna lilla kruka som bara blev över kan ha skänkt henne nån glädje i sommar så är jag nöjd så. Jag sitter nöjd. Och läser om mig själv.

Om och om igen.