Den humorlösa guden och klangskålarna

Hon öppnar med "Jag är Gud". Efter låten säger hon att hon blivit aningen mer ödmjuk sen hon skrev den och säger numer att hon är eventuellt Gud. Hon berättar också när hon hälsade på sin farfar i höghusen i Högdalen när hon var liten och brukade åka ner från fjortonde våningen och sparka sten på parkeringen, roligare än att höra de vuxna prata. Och att det i höghuset bredvid på tionde våningen stod en lite äldre flicka och tjuvrökte eller nåt sånt som man underhåller sig med i den åldern. Och om Gud nu finns och om han hade haft lite humor kunde han väl sagt till den där
tjuvrökaren att där nere, den flickan där som sparkar sten, henne kommer du att gifta dig med när du blir stor. Men eftersom han inte gjorde det tror inte Eva på att Gud finns.

För några dagar sen frågade jag min honey hur man som kvinna gör när man passerat 50, det känns som att det finns två vägar att gå och jag vet inte om nån av dem riktigt passar mig. Antingen blir man dam med matchande jumper-set och lagt hår eller så går man till Olars Ulla på Hornsgatan och kör enda in i kaklet med linnekjolar, klangskålar och frigörande dans. Svårt. Men igår kom jag ihåg, jag ska bli som hon, som Eva, för mig är hon fortfarande gudinna utan några som helst eventuellt.

Idag ska jag baka två och ett halvt kilo gris i min ugn och fundera ut hur ett kombinationslås fungerar.