jag ser en dokumentär om chick-flicks, filmer för girly-girls och dess återkommande tema. jakten på den omöjliga kärleken. det återkommande temat för livet självt om du frågar mig.
hollywoodproducenterna och manusförfattarna resonerar om tjejfilmer genom tiderna och säger alla att det blivit svårare på senare tid att göra succéer inom genren. ploten har alltid gått ut på att kärleksparet ska ha något som hindrar dem från att vara tillsammans, något som de självklart tar sig över i slutet. på 50-talet var det sådeles lättare, det räckte med att missförstå en tid och plats så var den dejten körd. det gick inte att sms'a och fråga var den andra höll hus, det gick inte att gå hem och googla och se om personen i fråga faktiskt var singel eller inte. man hoppades, man vågade och ibland vann man, ibland blev man besviken. sen var det också lättare med spänningen förr om åren, man kunde ju inte visa allt, allt var inte tillåtet, flickorna höll på sig eller hade en sträng pappa som vaktade dörren efter 22.oo. nu kan dom hooka upp på första dejten och sen har man 113 minuter kvar att fylla.
frågan är om det inte var bättre förr. när man träffades eller inte, när man inte kunde starta en förundersökning på internet om någon innan man ens hälsat. när man inte behövde vanka runt i timmar och vänta på svar på sms, undra om det verkligen kom fram, misstro teknikens under och stalka sig runt på facebook?
jag röstar för brevduvornas och den blinda romantikens återkomst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar