om jag blundar

längtar till. man kan säga att allt utspelar sig fem månader från nu:

• köra min röda starlet -85:a fort och länge
• sova siesta med balkongdörrarna öppna
• tomater som smakar tomat
• åka på någons pakethållare
• morgonpromenera med svante i nattlinnet
• flip-flops
• lyssna på kvällsreprisen av "sommar" på balkongen
• södra terassen
• eftermiddagsöl med far på österlen
  
• och den här sången
  

teknikens under

jag ser en dokumentär om chick-flicks, filmer för girly-girls och dess återkommande tema. jakten på den omöjliga kärleken. det återkommande temat för livet självt om du frågar mig.
hollywoodproducenterna och manusförfattarna resonerar om tjejfilmer genom tiderna och säger alla att det blivit svårare på senare tid att göra succéer inom genren. ploten har alltid gått ut på att kärleksparet ska ha något som hindrar dem från att vara tillsammans, något som de självklart tar sig över i slutet. på 50-talet var det sådeles lättare, det räckte med att missförstå en tid och plats så var den dejten körd. det gick inte att sms'a och fråga var den andra höll hus, det gick inte att gå hem och googla och se om personen i fråga faktiskt var singel eller inte. man hoppades, man vågade och ibland vann man, ibland blev man besviken. sen var det också lättare med spänningen förr om åren, man kunde ju inte visa allt, allt var inte tillåtet, flickorna höll på sig eller hade en sträng pappa som vaktade dörren efter 22.oo. nu kan dom hooka upp på första dejten och sen har man 113 minuter kvar att fylla.

frågan är om det inte var bättre förr. när man träffades eller inte, när man inte kunde starta en förundersökning på internet om någon innan man ens hälsat. när man inte behövde vanka runt i timmar och vänta på svar på sms, undra om det verkligen kom fram, misstro teknikens under och stalka sig runt på facebook?

jag röstar för brevduvornas och den blinda romantikens återkomst.

1+1=sant

det är många som redan hajat det. lady och lufsen, lili och sussie, batman och robin, man ska vara två. allt blir lite bättre, lite roligare, lite mer värt där man har en compadre att luta sig mot. jag blev återigen påmind om detta när jag igår kväll träffade min vän och partner in crime, fröken c. ingen av oss hade en speciellt bra dag, jag hade gått in i den berömda väggen lite grann, hon hade knockat den med armbågen. men återigen, med call and respons, pasta och parmesan så löser man det mesta. en å annan ny idé poppade till och med upp och jag kunde nöjd sjunka ner i soffan framför brunsåsen och artistprogram med tityo. även hon har fattat, hon har skapat duett med theodor från broder daniel och gåshuden är ett faktum. ge ut en skiva för bövelen!

ensam är stark säger dom. visst, man kanske kan lura sig själv, ungefär som min vän oscar säger "italiensk kaffe är gott för att man har semester, är halvfull och nykär".
men i den nyktra verkligheten är italiensk kaffe inte gott och det är inte lika roligt att jobba, leka, leva själv.

it takes two baby.

måns for president!

har haft en maratonmorgon på cajsa warg. mest för att måns falck, en av ägarna, pratar i 180. en underbar pratkvarn som smittar med energi, jag vill köpa med mig hela butiken hem på vägen ut men nöjer mig ett handkärnat smör, en chevrette, en ofiltrerad äpplemust och en limpa från nåt par i stockholmstrakten som bakar och maler mjöl i skift. tur för oss matnördar att det finns galningar där ute.

jag och måns pratar om ica-maxi och hur svårt det kan vara att hitta inspiration eller till och med maten ibland för alla gummistövlar som möter i entrén. vi pratar om korv som kostar 11'90/kg och om hur potatisflingor är rätt billigt trots allt. vi pratar om att livsmedelsindustrin är typ den enda bransch vi känner till där man kan lura brallan av folk utan att bli stämd. försök vara en resebyrå och sälja solsemestrar till den svenska sommaren till exempel. jag skulle skaffa hemligt nummer direkt.

när jag går därifrån börjar jag tänka på vad som ska till för att ica-maxi-sverige ska sluta vara tråkigt, prisfokuserat och fruktansvärt. börja med att hitta personal som inte är blasé, tuggummituggande och i bästa fall pekar lite vagt när du frågar var något finns. det är inte överflöd av jobb där ute, ställ lite krav. ställ åtminstånde kravet på service över medvetslöshet. det ska inte vara så lätt att få jobb på maxi. man ska se skillnad på en papaya och en apelsin och man ska veta var maizenamjölet finns nånstans. om man inte följer kunden till hyllan ska man åtminstånde peka i rätt riktning. är det för mycket begärt? jag tycker inte det. inspirera din personal, utbilda dom i råvaror och tillsatser, laga mat med dom, få dom att rabbla åtminstånde ett recept var i månaden, var ingen mjäkig ica-stig for the love of god! and for the love of food.

min frustration räckte nästan till att hålla mig varm hela vägen hem. måns hade trampat på en av mina ömma tår och jag njöt till fullo av en macka av det nya brödet, smöret, osten och till det lite äpplemust när jag kom hem.

i mina mardrömmar är jag borttappad bland gummistövlarna på ica maxi. det är ju fan att det är det man ska sälja för att köra ferrari.

dags att bunkra konserver

en dag som börjar med att man ser ut som ronja rövardotter som sovit under en gran kan bara arta sig på ett sätt. nu, sex timmar efter att jag lämnat hemmet är jag åter inom mina trygga väggar. under en stillsam promenad ringer en insnöad vän från bagarmossen, hennes dotter är lika insöad hos mormor i rönninge och kaoset är ett faktum. jag och fyrhjulsdriften rycker ut. på vägen gör jag min snabbaste IKEA-tur någonsin, greppar ett efterlängtat zestjärn och några nya köksredskap i trä, dom gamla har svante ätit upp. styr sedan ut mot salem och räddar dom som räddas kan. so far so good, men efter en missad avfart krånglar vi oss igenom hamamrbyhöjden, kärrtorp, björkhagen och väjar för ersättningsbussar och desperata bilister med skyfflar och borstar. till slut når vi bagis, jag får löfte om en stor gentjänst och på hemvägen hittar jag till nynäsvägen och är hemma på ett kick.

längs hela min resa har väderkaoset varit ett faktum på radion och jag tänker på det jag hörde från en vän härom dagen. hennes arbetskompis kommer från dalarna och tyckte liksom att hallå, det här är väl ingenting, det är ju bara vinter. nej, det är ju faktiskt inte första gången det snöar i sverige och på nåt sätt har ju dom norra delarna av landet klarat det här förr om åren. så vi kanske ska ta och lära oss nåt från dom som bor norr om odenplan, dom kanske har några tips för att samhället inte ska paralyseras av väderleken. nyheterna på radion idag rapporterade till och med om att sl rekommenderar de som kan att vara hemma från jobbet imorgon. jaha, dags att börja bunkra konserver, snart kommer varenda ica-kassörska stänga av klockan och somna om, det går ju ändå inte att transportera sig med sl, dom har ju sagt det själva.

äntligen innanför dörren tycker jag att jag är värd en krämig pasta framför en rom-com och lite godis på det men eftersom jag hellre äter upp min egen fot än lämnar hemmet en gång till idag så blir det rester och en bok istället. känns på ett sätt lite synd att jag redan är en sån som jobbar hemifrån, känslan av att skolka lite kommer liksom inte infinna sig för mig imorrn.
typiskt.

mota trams-olle i gind

ibland händer det saker i livet som gör att man för en gång skull reflekterar lite över vad man ägnar sin tankeverksamhet åt. det är tyvärr ofta ganska sorgliga saker som gör att vi får perspektiv på livet och börjar fokusera på vad som egenligen är viktigt, typ kärlek, säga vad man menar, ta hand om sig själv och sina nära, leva lite mer här och nu - basic stuff. beroende på händelsen som triggade carpe diem-tankarna stannar känslan kanske en vecka eller ett år, förhoppningsvis hela livet.

sen finns det människor som inte verkar behöva några tragedier eller nära-döden-upplevleser för att kunna skita i oväsentligheter. jag beundrar sånna människor. igår såg jag "dom kallar oss artister" med jenny wilson som leading lady. jag kan inte påstå att jag känner till så mycket om jenny men av den halvtimmen på televisionen fick jag känslan av att hon är en sån person. hon har inte tid, inte plats, inte intresse för annat i sin hjärna än för det hon gör och det hon är passionerad över. tittarna fick se repetitioner, förberedelser och till slut en spelning på dramaten med jenny, hennes band och en gospelkör. hela programmet var fantastiskt befriat från annat krafs och tjafs, hon erkände till och med att hon aldrig varit särskillt intresserad av att lära sig så mycket. att hon inte gilade att grotta ner sig i saker, det var produktionen, rörelsen framåt som var grejen för henne. "jag är en typisk drop-out" sa hon. underbart säger jag. det var musiken, hennes uttryck, hennes skapande som fanns, inget annat.

heja heja, sån ska jag bli! jag ska fullkomligt storstäda mig själv på för mycket tramstankar på hur skönt det vore med solsemster, hur jävla bra det går för vissa som jag läser om på resumé.se och att mina jeans satt bättre för några månader sen när jag köpte dom.

så, nu är det du och jag jenny.
framåt marsch.

ensam mamma söker

dagarna dom går och går efter varandra - mycket bra sång av mamma mu från min barndom. jag känner att jag blivit en gammal tant och tycker att tiden går så fort, hepp hepp så var det fredag igen. eller måndag.

jag skriver, ringer, intervjuar, frågar, tänker, formulerar, maailar, letar dagmatte, funderar, uppfinner, revolutionerar, förvånar, stavar, stavar fel, läser, dricker kaffe och kastar en å annan leksak åt svante.

dagarna dom går och går efter varandra. idag är det onsdag.

en gång är ingen gång

två gånger är en vana.

ranelid - är det en flicka? (verkar vara allt han tänker på)
jag - nej en kille.
ranelid - ja det är kalle också (ja jag vet det vid det här laget)
jag - det här är svante. (svante är iskall, rör inte en min)
ranelid - en dvärgpincher
jag - nej en lagotto.
ranelid - nej kalle är en dvärgpincher. (oj förlåt, såklart vi pratade om din hund)
jag - jaha.
ranelid - ser du kalle, han var snäll. (ja va fan hade du väntat dig)
jag - ja han är så snäll.

sen skiljs vi åt i hörnet bastugatan/monteliusvägen. jag utelämnar informationen att svante nonchalat ligger med en sparris i munnen hemma ses vi sågs sist. det sista den mannen behöver är ett större huvud tänker jag.

återigen en välförtjänt avbetalning på min dyrgrip.

maria - vilket töntnamn

jag satt och bläddrade i people imorse till min cappucino. tidningen presenterade porträtt på porträtt på nike 21 - rising star inom dokumentärfilm, robert 23 - stylist och bloggare etc etc etc. sådär fortsätter det. jag har snart gått igenom hela magasinet och känner inte igen mig nånstans. det slår mig, jag är nog rätt töntig ändå. jag har hund, dunjacka och skipper helst vitt, surt venissagevin på torsdagkvällar. jag har skor efter väderlek och jag prenumererar på en morgontiding. en svensk sådan, ingen le monde, ingen the times. jag fönar min lugg på morgonen och jag har aldrig varit på kåken.

men det gör mig inget. jag töntar vidare utan stylistdrömmar eller modeblogg och äter fullkornsbröd till frukost.

raseri som roar

idag var första gången på länge jag satte min fot på ett museum i stockholm. jag förärade nordiska museet ett besök och gick igenom svenska trender och traditioner, dukade bord, möblerade rum och tvättstugeustställningen. den senaste framkallade mest skratt med sin samling av arga lappar om ludd som satt kvar i tumlaren och ostädade tvättstugegolv. det finns mycket raseri där ute. var annars ta ut det än i tvättstugan?
min favorit var kort och koncis:

gud ser dig.

med gud som mitt vittne gick jag även igenom muséeshoppen och satt i cafét en stund. jag var där på inspirationsrunda och möte med lisa, min partner in crime i det hemliga projektet. det hemliga projektet har numer ett namn, men det är såklart inte officiellt än. nej, vi suger på den karamellen lite till, bokstavligt talat...

imorse var ju också mina 15 seconds of fame i etern, radio sjuhärad, frukostklubben. här kommer en länk där man kan lyssna igen.
http://www.sr.se/cgi-bin/sjuharad/program/index.asp?ProgramID=56&Format=107

man trycker då på 08.00-08.30 passet och spolar sig in till mitten ungefär, där, efter den popballadiga låten med peter jöback, där kommer jag in och berättar om hur man tar raka köksvägen in till mitt hjärta. jag tycker det gick rätt bra, jag tycker jag kändes "radiomässig", hyfsat artikulerad men ändå spontan.

varsågoda att göra er egen bedömning.
bilden är från en dimmig men galet vacker morgon som blev en ännu vackrare dag.

på export

idag var nästa möte för matlandet-projektet på exportrådet som är en del av projektledargruppen. för några år sen när jag jobbade på en reklambyrå pitchade vi på exportrådet. som vanligt ingick mycket research i vårt arbete, vi läste om marknader när och fjärran och svenska framgångssagor utomlands. väl framme vid pitchen ville alla på byrån börja exportera. entreprenörskapet visste inga gränser, nånstanns i världen var hålet i marknaden enormt för just det vi kunde stå till tjänst med!
vi fick inte kontot, sen var det ingen som ville exportera mer.

idag handlade det om att exportera svennebanans matkultur. exportrådet är en spännande organisation som med sina kontor världen över har bra koll på vad det finns sug efter ute i stora världen. i stockholm ligger kontoret i world trade center vid centralen, ett kontorskomplex som andra, glas och betong och planterade palmer mitt i härligheten. vi skulle äta lunch tillsammans och går mot "restaurangoasen" som byggnaden tillhandahåller. där har vi oturen att astra zenica har storkonferens och kreaturen står troget fem över tolv och köar till den helstekta kotlettraden. vi går till libanesen mitt emot istället.

efter mötet tar jag en avstickare till regeringsgatan och alex schulmans butik för skräplitteratur. som stort fan av hans blogg och tycker att det är på sin plats att han får ett exemplar av "köksvägen" nu till alla hjärtans dag. besvikelse när han inte var på plats men jag har preparerat en lapp och trycker in boken och hälsningen i brevlådan istället. jag ger honom till och med tillåtelse att sälja boken i sin skräpbutik om han inte gillar den. måtte han skriva om den nu.

nu blir det tidig läggning, imorgon ringer radio p4 sjuhärad i arla morgonstund och gör en intervju om hur man går köksvägen till mitt hjärta. vill ni veta det så ratta in www.sr.se/sjuharad klockan 08.15

svenska flicka sockerdricka

jag samarbetar med visit sweden i projektet att promota svensk matkultur utomlands. om man som turist ska göra en förundersökning om sverige innan man reser hit är detta den första bild man möts av på visit swedens hemsida.

det är så vi marknadsför vårt land, stora slott och nakna damer som utan pardon står i bara mässingen och stolt sträcker på sig. är det så konstigt att folk får nåt i blicken utomlands när man som tjej säger att man är från sverige?

ah, tänker dom. snart kommer hon inta den berömda posen.

trotsåldern - den eviga

lagar och regler har en besynnerlig inverkan på mig. jag får instinktiv lsut att trotsa. saker som förut inte varit särskillt intressanta, spännande, lockande blir helt oplötsligt oemotståndliga när de begränsas med ett förbud. jag tror att jag har karaktär men nej, så är inte fallet. frestelser, ni har inget för att gömma er, jag kommer hitta er och äta upp er levande.

ett exempel på detta, i helgen bestämde jag mig för att ta en paus från sockret i mitt liv. jag ville liksom känna att jag var herre över mitt begär. så, jag startar upp veckan med att handla en massa bra mat och substitut för det vita giftet. igår var det tisdag och jag gav upp. aldrig har väl min egenrostade müslii med russin smakat så bra i yoghurten. dom frysta hallonen låg kvar i frysen och var frysta. utfrysta.
sen kom kvällen och det blev restaurangbesök och såg inte det där brödet alldeles fantastiskt gott ut med det där vispade smöret och var inte hasselnötsglass en himla bra idé till dessert. så går det. så fort jag ens ger mig själv en liten, obetydlig rekommendation så lägger jag i sexan åt andra hållet. full sula mot det förbjudna. och det här vet jag ju om mig själv. jag har ju provat några gånger nu, så varför varför provar jag igen och tror att jag gått igenom nånslags metamorfors bara sådär?
för att jag vill. inte jävlas med mig själv utan jag vill tro på mig själv som en karaktärsfast, laglydlig medborgare. men, jag vet det, ni tänker det.

så är det inte. leve trotsåldern.

kvällsöppet

det är inte så ofta man krockar med någon i livet som det bara klickar med. möten utan prestige, utan rätt eller fel, möten där man blir den bästa versionen av sig själv. när man hittar en sån människa ska man suga sig fast som en igel.

den fabulöst härliga känslan har jag fått i både nya och gamla bekantskaper på senaste tiden. det ger mig så mycket tankeverksamhet att jag numer håller kvällsöppet på mitt hemmakontor. dels för att tv-tablån denna kväll lämnar mycket att önska men mest för att jag för tillfället tycker det är förbannat kul.

jag har så att säga blivit ett med jobbet.

en av dom här människorna heter charlotte. vi möttes första gången i september 2008 av en ren slump en lördagmorgon på ett café i gamla stan. nu träffades vi igår med papper och penna för att sätta ord och struktur på tankar vi haft ända sen den dagen. här snackar vi dans utan tramp på tårna. jag bubblar iväg i metaforer och tankevurpor och hon är en fena på att plocka ner det jag säger och ge det struktur och mening. jag servar, hon smashar. jag skjuter i nätet och hon skrattar, med mig, inte åt mig. vår gemensamma vision om företagande och kommunikation finns numer på papper och domänen är registrerad. utan att avslöja för mycket kan jag säga att ledorden är hängivenhet, passion och koceptuell kommunikation. vi tycker att man ska ta världen och sig själv seriöst men inte så allvarligt.

förövrigt har charlotte en förbannat smart och genomhärlig pojkvän och hon gillar att sitta på lydmar på söndagar lika mycket som jag. en riktig spetta med andra ord.

ps. nu har jag meckat lite med inställningarna här så alltifrån borgare till bönder kan kommentera här nedan. om lusten skulle falla på.

en liten hund med en stor dröm

det har hänt nåt med svante sen vi mötte ranelid på berget. han kan numer ligga långa stunder lite nonchalant mitt på golvet med en sparris i munnen som om det var fjäderpennan i väntan på den perfekta formuleringen. om det fortgår måste jag ta ner honom på jorden och berätta att han är född i en arbetarfamilj, inget författarhem.

gud hjälpe honom.

lunch x2

så var det gjort. lunchen med stora, stygga (läs snygga) chefredaktören som också var startskottsintervjun på matlandet-projektet. han susar in 10 minuter för sent men låt gå, han sitter ändå i lämning på en av sveriges största matmagasin. jag öppnar med repliken "har ni inte fått iväg den där blaskan än" och att tolka av hans min föll inte skämtet riktigt i god jord. bra där maria. vi byter snabbt samtalsämne och pratar om årets kock medan vi väntar på bordet. restaurang 1900 har gått all in på allmogemordernismen, min bordsherre är särskillt intresserad av salt- och pepparkaren som även de har fått ett kurbitsmöster ditmålat. vi beställer dagens, lammfärsbiffar med ratatouille och sen börjar mina frågor att hagla. han levererar en del väntade svar, några tvekande svar och några klockrena svar som kommer redovisas i en annan blogg inom kort. jag frågar om hans bakgrund, vi avhandlar den heta potatisen "landet brunsås" och jag frågar vilka favoritkrogar han har i huvudstaden.

han är på hela taget samlad och professionell, inga skandaler, inga sågningar som inte är värre än mina. det mest privata jag får ur honom är att han äter allt utom lakrits och banan. vid ett tillfälle säger han "det här får du inte skriva" men även det var en kommentar av rätt snäll karaktär. på maten följer en medioker dubbel espresso och sen får chefredaktören brått, pdf'n måste kollas innan den skickas iväg. avslutar med en cliffhanger när han säger att kommande omslag kommer att förvåna mig.
jag ser fram emot det.

när jag kollar min mail efteråt har han haft den goda smaken att tacka för lunchen, jag svarar och säger att allt som sas "off the record" kommer att dyka upp på den här adressen. svaret på det blir en lite nervös fråga om jag är en sån där björn af kleen-typ? efter lite googlande på den mannen vet jag fortfarande inte hur jag ska tolka påstådda likheter, är han nånslags skvaller-tacka för överklassen eller, nån som har koll?

jag är nöjd med lunchen på 1900 även om maten lämnade en del att önska. då var dagens lunch på carl michael på djurgården en större gastronomisk upplevelse, se bilden ovan. vildsvinskorv med picklade morötter och riven pepparot som det inte snålats med. tack och bock.

min jycke - värd sin vikt i guld

ute på min vanliga lunchpromenad med svante. monteliusvägen är oskottad och i begynnelsen till slask. står och tittar på honom när han far runt i ivar los park när han plötsligt springer ut på promenadstråket och stirrar. en annan hund tänker jag, bäst att kolla in så det inte är en sort som äter sånna som svante till lunch. nej då, det var en liten parvel, hans husse däremot, av aningen mer betydelsefull karaktär. konversationen går som följer:

ranelid - är det en flicka?
jag - nej en kille, han heter svante.
ranelid - jaha, ja det här är en liten calle. titta calle vad snäll hunden var.
jag - han är bara valp.
ranelid - ja här har det inte skottats iallafall.
jag - nej verkligen inte.

han försvinner bortåt med calle. jag tar en sekund och spolar tillbaka, jo jag var sådär charmerande nonchalant som jag hoppats på. jag menar vadå, en lunchpromenad som alla andra för oss som lunchpromenerar våra hundar i söders kulturkvarter. vi är calle och svante med varann, inget konstigt med det, det vet ju vi som är i branschen.

jag är nöjd med min insats och tänker att äntligen, äntligen börjar den här jycken vara värd sina 14'000 kronor.

å å å tjejer

mitt liv fylls av kvinnor som gör det värt att leva.

först ut denna veckan var som tidigare nämnt lisa ericson. en modig tjej som vill satsa och som dessutom hade den goda smaken att invitera mig i projektet. tack för det.

igår kom nästa ess ut ur skjortärmen. visit sweden har nu anställt en projektledare för kommunikationsprojektet om matsverige. och vilken projektledare sen!
anne-maria, mer känd som ani, hovstadius sitter nu vid rodret tillsammans med en representat för jordbruksverket och exportrådet. det här är en kvinna som bjuder in och sen tar beslut, som sätter hela handen i bordet men gör det av godo. vi fick en halvtimme ensamma igår och det sa klick direkt. nu har vi bestämt att bloggen ska gå live inom kort, vi är lika ivriga att komma igång och samtidigt lika måna om att ha något vettigt att säga. ni hör ju själva, det var en hejdundrande dans utan nåt som helst tramp på tårna.

med risk för att bli en tvättäkta kvinnor-kan representant så måste jag säga att mitt liv just nu imponeras mest av coola brudar. är du man och känner dig orättvist behandlad?

motbevisa mig. jag bjuder med glädje upp till dans med öppen tå.

hon hittade mig

ni vet hur det är.
man skulle bara gå ut och ta ett glas med nån en tisdag på den lokala syltan. man har otrendiga jeans och en bad hair day men vad gör det, man ska ju bara liva upp februaritristessen lite, bara ta ett glas, sen gå hem.

det är just då det händer. stjärnor som faller och fioler som spelar. fyrverkerier och pukor och kastanjetter. allt faller på plats, väntan var väl värd, nu känns allt annat totalt sekundärt, haleluljha!

det hände mig igår.

gick upp, var ute med hunden, skulle ha några möten under dagen, inte mer med det. klockan blir 9.30, jag ska träffa en produktutvecklare och snacka lite löst om en idé, jag sitter med min kaffe och väntar. då kommer hon, svaret på gåtan, livets salt - lisa ericson.

en kvinna med en dröm, ingen dålig dröm och det bästa av allt, hon vill att jag ska vara en del av den. likt störtlopparen aksel svindal började min hjärna omedelbart jobba i 160km/h och min mun likaså. det fullkomligt haglade ord ur mig, ivern visste inga gränser, det här var för bra för att vara sant! hon vill att jag ska förpacka hennes idé och hjälpa henne att sälja den. altså inte förpacka rent fysiskt men i ett varumärke som inte ens finns än. vi ska göra det tillsammans, vi ska bli oslagbara, vi ska fullkomligt ta över världen. vad det handlar om? stay tuned my friends.

lisa ericson + maria paulsson. kom ihåg var ni hörde det först.

gogglarna på

jag fastnade framför vetenskapens värld igår. det handlade om störtloppsåkare och hur dom kommer upp i 160 km/h som mest och hur ont det gör när man ramlar då. fokus var på norrmannen aksel svindal, den snabbaste av dom alla och som också gjort en präktig vurpa för att sedan ett år senare åka samma backe snabbare än nånsin igen. märklig man. dokumentären visar hur man analyserat hans muskelmassa, hans aldrig svikande äggposition men det som faschinerar mig mest är analysen av hans rädsla. den finns inte. han åker helt enkelt för fort så han hinner inte inse det totalt jävla livsfarliga i att slänga sig utför en skidbacke fortare än jag nånsin kört bil. kameran som satt i hans gogglar vittnar om att han inte blinkar en enda gång under loppet. 1 minut och 44 sekunder, inte stängt ögonlock en gång. hjärnan har fullt upp att registrera alla synintryck så den hinner inte registrera dödsångesten. smart kille.

den visdommen tar jag med mig när jag den här veckan ska göra saker som gör mig lite rädd. ser ni nån på stan med uppspärrade ögon så ta det lugnt. det är bara jag som har stare-down med min rädsla.

wicked wicked wicked

smattrande tangenter, mitt bästa ljud.
den här veckan har en fulltecknad agenda av bästa slag.
imorgon väntar ett spännande möte med en produktutvecklare som går i godistankar, sen ett hej här är jag-möte på pr-byrån. onsdagen fortsätter med lunch med stora stygga chefredaktören och sen uppstartsmöte för regeringsprojektet. torsdagen är blank än så länge men nåt säger mig att det bara är av godo, nu finns det inget stopp, jag är en chick on speed och jag älskar det.

nu ska jag samla ihop mina år som frilansare, knyta ihop det med rosett och servera. jag ska berätta var jag tror på, vad jag vill och vad jag hoppas. fru pr-vd ska få allt hon vill ha och lite till imorgon. det var länge sen jag var på ett möte av sån karaktär, det brukar vanligtvis sätta nerverna utanpå men nu känner jag att jag har på fötterna och fruktar intet. gillar dom det dom ser kan dom få det. så blir det när man på smygstartar veckan redan på söndagen med coachmöte med miss c på lydmar, en god nattsömn, kolesterol till frukost och sen en kanelbulle. då skriver pressreleaserna sig själv och februariluften känns lätt att andas.

finns inte så mycket mer att tillägga än: ur vägen.