obekväm konst

jag såg "till det som är vackert" för en vecka sen. utan avslöja för mycket handling var det en scen som fångade mig särskillt. en man i 50-års åldern och en 20-årig kvinna står framför en tavla och pratar om konst. han säger att det inte finns nån smärta i konsten längre, det är mycket bekvämare för överheten att de som mår dåligt proppas med piller så de lugnt och nöjt sitter i tv-soffan på fredagar och tittar på underhållning. då blir det ingen smärta men kanske inte heller någon konst.

igår var jag på "ingen är som jag" av och med eva dahlgren. en ganska okronologisk föreställning full av stickspår och en å annan sång. hon berättar om insikter från barndommen. som nioåring sjunger hon glatt med i sångerna vid bordet på julafton. men när samtidigt som hon uttalar orden smyger sig meningen på henne "en liten tid, vi leva här, med m y c k e t möda och stort b e s v ä r".

aouch.

ja, det kanske inte är så konstigt att man då och då måste slå i glasen och lite lustig vara? men det lyckas hon med, förställningen är fenomenal, två meter västerbottning som bländar mig i 90 minuters raka slag. lyckliga är de gator runt mariatorget som får ta hennes steg. jag smyger beundrande efter.