allting är relativt. särskillt adjektiv som stor, tillräcklig, tillfredställande. när jag sådeles blir inbjuden till "den stora matdagen" av en pr-byrå i stockholm åker förväntningarna upp några våningar. äntligen ska man få förkovra sig i en hel dag med samtal, mat, föredrag och upplysningar i gastronomiens underbara värld.
det börjar med att det inte alls är en hel dag. det är en halv. okej, låt gå, jag kommer dit kl 10 och minglar runt med ett tjog välkända ansikten. 10.30 börjar trendseminariet. det pågår i ca 15 minuter. inte för att jag har slagit upp ordet seminarium i ordlistan men en kvart känns lite kort? vad man än kallar det så presenteras det scoop som att noma är en av de bästa restaurangerna i världen, att svenskarna åt mycket cupcakes förra året och att vi som folk är trendkänsliga och kort och gott vill ha det ljus och fräscht. tonen detta levereras med är föga entusiasmerande med tanke på hur många gånger ordet entusiasm faktiskt nämns. här är några andra punkter om trendspaningen:
fanns interaktion med publiken? - nej.
ska man visa en powerpoint när man pratar om den inte tillför något? nej.
var det nåt som doftade, smakade eller talade till några andra sinnen under tiden? nej.
plats på scen tar sedan en äldre herre med, hör och häpna, en presentation om ärtor. man trodde att han skojade, det gjorde han inte. han pratar om ärtbältet, om statistik när det gäller besprutning och när man trodde att nu kan det väl ändå inte bli festligare så plockar han fram den. pekpinnen. han avslutar med att berätta om den nya maskot som numer finns för det populära eventet ärtsafari.
sedan kommer vår lantbruksminister och håller anförande. med de resurser som jag antar att regeringen ändå besitter när det gäller exempelvis talskrivare säger jag bara, använd dem.
så den stora matdagen känns i slutet bara stor om man jämför med till exempel en hemkunskapstimme i skolan. inte ens buffén är stor fast jag tar tre av allting när man säkert bara skulle ta en. jag går där ifrån och känner mig lite arg och förbryllad. det perfekta sällskapet när jag är på det humöret är en man som tyvärr inte finns mer, inte i mitt liv iallafall. hade han gjort det hade jag ringt upp, föreslagit drinkar ikväll och jag vet att han hade hängt på för det var på det humöret han gillade mig som bäst.
när jag är lite arg och är övertygad om att jag kan göra allting bättre själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar