mozart och jag

jag heter maria och bor på mariatorget. redan där kan man ju börja ana ugglor. att jag sällan lämnar området som räknas därtill gör ju bara den bilden ännu klarare. men när jag väl ger mig ut på utflykt, säg till vasastan, har jag numer en vän i viken som jag aldrig reser utan. applikationen från sveriges radio. statlig okomersiell nonstop radio rakt in i systemet via mina lurar. jag älskar sr. och bland favoritkanalerna finns nu en som ligger i topp, sr klassiskt. jag kan säga att det finns inget mer avkopplande än att uppleva rusningstid i kollektivtrafiken ackompanierat av en pianosonat signerad wolfgang amadeus mozart. alla telefonsamtal som pågår, alla ljudliga suckar över att det är dags för ännu en dag på jobbet, alla uppmaningar att se upp för dörrarna passerar mig förbi som stumfilm.

men det är inte bara pianoklink som kanalen bjuder. härom morgonen på stambuss 3 bjuds plötsligt ett gammalt örhänge som inte lämnar några hörselnerver oberörda. carl orff, pukor och kastanjetter, carmina burana. har man inte upplevt den är det bara att googla nu på en gång, marsch pannkaka. man har en upptakt på sig, sen brakar det lös. o fortuna. temat är pampigt, ståtligt, rakt in i kaklet. sen kommer så att säga versen, en passage i ppp, piano pianissimo. buskapet artikuleras fram, intet ont anande höjer man lite för att höra vad det är frågan om. det skulle man inte ha gjort. helt oprovocerat, fff, forte fortisimmo, lätt hörselskada. mitt latin är inte vad det borde vara men oavsett språkkunskaper greppar man att nu är det allvar, nu har skiten träffat fläkten. det är över ganska fort, fem minuters kör-trauma, sen kan man dra efter andan.

jaha, hur prettentiös är du nu då tänker ni, lyssna på rihanna på tuben som vanligt folk. jo alltså, who am I kidding, finkultur hit och dit, jag är fortfarande mer än lovligt beroende av diet coke och sex and the city boxen står ju där hemma i skåp och talar sitt tydliga språk. men man kan ju försöka. och ibland behöver man en paus från dunka dunkat och texter om att det regnar mer än nånsin och att man vill dela med sig av sitt paraply.

jag är mozart evigt tacksam för att jag slipper höra om hans kärleksbekymmer.