"alltså, vi står här nu och det är så lång kö, alltså jag håller på att börja gråta". jag vänder mig om och ser den foundationfärgade 20-åringen bakom mig med telefonen tätt till örat och med en mycket besvärad min. vi står i en fyra meter lång kö till f12 terassen, det regnar inte på oss, vi står på listan, behöver inte betala nånting men situationen bekymrar uppenbarligen tjejen bakom mig ändå. här väntar fashion show, ett av märkena står min vän för så jag är här för support.
trappan är mer överfull än en lördagkväll, svart är tydligt det evigt nya svarta, det är ömsom duran duran-frisyrer, ömsom modebloggsblont och några få har gått ett varv till för att märka ut sig med uppsättningar och färger. det sippas vitt, det nervösröks cigaretter, det flackas med blickar. över hela terassen och trappan ligger en smogg av osäkerhet och låg självkänsla som tränger sig in och sätter sig i mellangärdet. det trycker över revbenen på mig, inte ens gt'n hjälper mot illamåndet som min pappa alltid säger. den malande ibiza lounge 3 som ligger strax över dimman av nervöscigaretterna bidrar till allmänt ovälmående. det verkar vara känslan som man ska ha här, det ser så ut på plutminerna runt omkring. plut plut plut, jag står inte ut. efter en timma går det inte att trycka ner och tänka bort mer. jag tar mitt sällskap i handen och går till mc donalds för en flurry marängswiss istället. där möter vi en tant med en radio i väskan. hon måste lyssna på vädret, blir det åska vågar hon inte åka hem. det var det roligaste mötet på hela kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar