ibland händer det saker i livet som gör att man för en gång skull reflekterar lite över vad man ägnar sin tankeverksamhet åt. det är tyvärr ofta ganska sorgliga saker som gör att vi får perspektiv på livet och börjar fokusera på vad som egenligen är viktigt, typ kärlek, säga vad man menar, ta hand om sig själv och sina nära, leva lite mer här och nu - basic stuff. beroende på händelsen som triggade carpe diem-tankarna stannar känslan kanske en vecka eller ett år, förhoppningsvis hela livet.
sen finns det människor som inte verkar behöva några tragedier eller nära-döden-upplevleser för att kunna skita i oväsentligheter. jag beundrar sånna människor. igår såg jag "dom kallar oss artister" med jenny wilson som leading lady. jag kan inte påstå att jag känner till så mycket om jenny men av den halvtimmen på televisionen fick jag känslan av att hon är en sån person. hon har inte tid, inte plats, inte intresse för annat i sin hjärna än för det hon gör och det hon är passionerad över. tittarna fick se repetitioner, förberedelser och till slut en spelning på dramaten med jenny, hennes band och en gospelkör. hela programmet var fantastiskt befriat från annat krafs och tjafs, hon erkände till och med att hon aldrig varit särskillt intresserad av att lära sig så mycket. att hon inte gilade att grotta ner sig i saker, det var produktionen, rörelsen framåt som var grejen för henne. "jag är en typisk drop-out" sa hon. underbart säger jag. det var musiken, hennes uttryck, hennes skapande som fanns, inget annat.
heja heja, sån ska jag bli! jag ska fullkomligt storstäda mig själv på för mycket tramstankar på hur skönt det vore med solsemster, hur jävla bra det går för vissa som jag läser om på resumé.se och att mina jeans satt bättre för några månader sen när jag köpte dom.
så, nu är det du och jag jenny.
framåt marsch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar