min jycke - värd sin vikt i guld

ute på min vanliga lunchpromenad med svante. monteliusvägen är oskottad och i begynnelsen till slask. står och tittar på honom när han far runt i ivar los park när han plötsligt springer ut på promenadstråket och stirrar. en annan hund tänker jag, bäst att kolla in så det inte är en sort som äter sånna som svante till lunch. nej då, det var en liten parvel, hans husse däremot, av aningen mer betydelsefull karaktär. konversationen går som följer:

ranelid - är det en flicka?
jag - nej en kille, han heter svante.
ranelid - jaha, ja det här är en liten calle. titta calle vad snäll hunden var.
jag - han är bara valp.
ranelid - ja här har det inte skottats iallafall.
jag - nej verkligen inte.

han försvinner bortåt med calle. jag tar en sekund och spolar tillbaka, jo jag var sådär charmerande nonchalant som jag hoppats på. jag menar vadå, en lunchpromenad som alla andra för oss som lunchpromenerar våra hundar i söders kulturkvarter. vi är calle och svante med varann, inget konstigt med det, det vet ju vi som är i branschen.

jag är nöjd med min insats och tänker att äntligen, äntligen börjar den här jycken vara värd sina 14'000 kronor.