han säger att vi ska ta hand om varandra

läser i tidningen om abdinasir ali som bor i sverige, kör taxi sex dagar i veckan och skickar pengar varje månad till sin släkt i etiopien. det viktigaste är att vi tar hand om varandra medan vi finns säger han. jag cyklar till jobbet och tänker på min egen släkt.

min morfar som dog för två år sedan. jag grät inte på begravningen, jag kände ju honom inte. jag vet att han jobbat i hamnen, att han hade problem med spriten och att hyssade min mamma och moster när de ville sjunga när det var gäster hemma. man skulle inte tro att man var nåt, att man kunde något, man skulle inte vara märkvärdig. min mormor lever och jag vet lika lite om henne. att hon jobbat som undersköterska, tror jag, att hon bakar god mazarintårta, att hon är väldigt ängslig. blandar hon till fel saft tänker hon på det i två veckor. ringer till mamma och ojar sig. jag blir tokig på ojandet, sen får jag dåligt samvete för att jag blir tokig på en 81 åring som bara vill väl.

nu vill jag knappt hälsa på längre. hon bor en timme bort, jag borde åka dit oftare. allt detta borde som sitter i trakten där revbenen går ihop och vandrar upp i halsen ju mer jag tänker på det. täpper till där det ska komma in luft. hon är hyfsat frisk, hör lite dåligt men är bara måttligt förvirrad. vi pratar om väder och vind. jag vet inte vad hon drömde om när hon var ung. jag vet inte hur hon och morfar träffades. jag har ju chansen nu, åka dit och reda ut ett och annat över en mazarintårta. kanske är det jag borde göra i helgen istället för att gå ut på lokal och bli misantrop som alla andra lördagkvällar.

jag börjar med att ringa och kolla om jag får komma. ska bara slå upp numret först.