fem sekunder av mitt liv jag aldrig får tillbaka

på äkta mediastockholm-manér äter jag take away på kontoret i sällskap av expressen.
bläddrar förbi ömsom babylycka ömsom börskris, heaven and hell. bläddrar vidare till skvallersidorna och läser en notis om veronica maggio. rubriken säger "trasiga skor" och de ca tio raderna nämner att artisten setts på scen med trasiga skor och hennes kommentar lyder "ja, typiskt mig, när jag hittar en par jag gillar använder jag dem tills de är helt sönder". och sen kommer den där känslan. känslan av att vara snudd på intellektuellt våldtagen när jag intagit en så kopiöst trivial information att jag får ångest av att jag just lagt fem sekunder av mitt liv på att läsa den.

hur kunde ögat ens fastna vid den rubriken bannar jag mig själv? varför kunde jag inte bara stannat där på börssidorna och istället fått ångest för att världen håller på att gå under, det hade ändå känns bättre.

jag trycker i mig det sista av min yakiniku för sjuttiofem kronor och känner mig hyfsat mätt i magen och väldigt mätt på kvällstidning.