har en filmsöndag och det alster som står ut är som oftast singerat danmark. jag har sett alla hennes alster, flera av dem flera gånger och detta är inget undantag, susanne bier har gjort det igen. hämden är ljuv. ack så bitterljuv.
som ofta i hennes filmer är det de utomkroppsliga kontrasterna som blir till det inre dilemmat. en läkare utan gräns, så osjälvisk och uppoffrande som samtidigt är den och svikande familjefadern. diplomatsonen som väljer det minsta rummet i palatset, kanske för att hålet inom honom är så stort. filmen vilar. i uttryck, stämning. så man faktiskt hinner andas själv, andas in i filmen och hinner känna, förhoppningsvis känna det de känner.
hämden hämnas på sig själv i söndagskvällen och jag ligger sömnlös halva natten. det är nog precis det hon vill. jävla susanne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar