jag ser "en familj" på dramaten. ett, inte helt oväntat, familjedrama där mamma knaprar piller, pappa är bästa vän med jack daniels och barnen har hemligheter och spruckna äktenskap. i programmet står det om pjäsen med paraleller till sina föregångare, dödsdansen, lång dags färd mot natt. att problemet aldrig är att dom hatar varandra, då vore det bara att gå. problemet är kärleken som ändå finns, som gör att dom kämpar, stannar, ger det en chans till. kärleken är det som gör det värt att kämpa.
och jag ser det i mitt eget liv. i det mesta. jobbet jag älskar att hata men kanske framför allt hatar att älska. sakerna jag inte kan göra mig av med, konflikterna som kommer tillbaka, minnena som inte lämnar mig. fanns inte kärleken där, passionen, så vore det enklare att gå, slänga, sluta. men så fort det finns affektion finns ett band som blir allt svårare att klippa. texterna som måste skrivas, lapparna som bara måste sparas. så jag fortsätter, in med huvudet i väggen. gång på gång på gång på gång på gång på gång.
typiskt jävla kärlek att ställa till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar