det är svårt att säga var himlen slutar och havet tar vid. längs serpentinvägar klättrar bilen runt bergen från bastia till saint florent. på väg till vinmakaren av naturliga viner, ett begrepp som fortfarande är relativt okänt i sverige. vin utan tillsatser, inget svavel, inga kemiskt utvecklade jässtammar, inte ens filtrerat ska vinet njutas precis som det var menat. precis vid en rondell, mitt ibland bergstrafiken ligger vineriet, antoine aréna.
vi möts av hans fru som är lättad att jag pratar hjälplig franska, hennes engelska är obefintlig. vi visas in i vineriet och får genast ett glas i hand med kallt, klargult vin från gården. hennes man, antoine himself arbetar mycket säger hon, dag och natt, och han väntas från fälten om några minuter. på väg ut på stigen bland fikonträden möter vi honom i sin jeep. han ber oss hoppa in och följa med oss ut på odlingarna. han berättar om sina barn, att de numer är med i produktionen, precis som han var i sin fars. han berättar om de olika druvorna på sina fjorton hektar. han berättar om att vinet börjar här, ute i jorden, upp i druvan. på vineriet görs inget vin, det görs här säger han och klappar i den steniga jorden. vyn från terassodlingarna ut över viken och bergen är berusande, värmen dammar, och när vi kört några meter på tillbaka vägen stannar han bilen och ursäktar sig. han går till en av rosbuskarna som växer i slutet på raderna med vinraknor, knipsar av en rosa blomma och ger mig i bilen. "kvinnor ska alltid ha blommor" säger han. den doftar fantastiskt.
tillbaka i vineriet provar vi från de olika tankarna. dofterna stiger rakt upp i lustcentrat i hjärnan, det här är ett hantverk bortom bag-in-box, chill out och det mesta som hör statliga alkoholinstutitioner. att dricka ett år gamla viner direkt från ståltank är oftast ingen angenäm upplevelse, det sträva tar ofta över och tanninerna sätter sig i käkarna. men här rinner dropparna ner och skapar smakbibliotek i munnen värt att minnas länge i arkiven. att köpa med oss vin kommer såklart inte på fråga, det vi vill ha får vi med oss. det är klart, det vore ju trevligt med det röda grotto di sole också men tyvärr, den är inte buteljerad än. men idag är inte antonio den som är den, han hämtar en flaska, fyller på och korkar den. med en handskriven etikett är den vår. så efter alltför många provningar där jag inte har hjärta att spotta sätter vi oss i bilen igen. tur att det är nedför mot saint florent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar