åh fy fasen va skönt att påskhelvetet är över och livet, staden, kaffebarerna fungerar som vanligt igen. röda dagar, finns det nåt värre?
påskledigheten var lång, uttdragen och hyfsat tråkig. tom almenacka betyder inte att mina grubblerier tar semester, tvärtom, dom står i givakt som aldrig förr. redan på långfredagen började det smyga sig på, på påskdagen var livskrisen ett faktum. vad ska det vara bra för, allt det här som jag fyller mina dagar med och kallar livet. ni förstår, jag var illa däran.
i mitt fall tror jag kriserna kommer, bland annat, av den förbaskade valfriheten som väntar utanför vår dörr varje dag. så fort man vaknar kryper den fram och påminner om att det här är minsann en ny dag som du kan välja att leva som du vill. du kan vara mer positiv, omtänksam, du kan börja med en ny god vana eller ett nytt projekt och håll i trosorna - du kan till och med förändra ditt liv. för alltid. shit också.
så där sitter jag på påskdagen vid min morgoncappucino och tänker på hur länge sen det var jag tog tillfället i akt och gjorde en riktigt jävla helomvädning i mitt liv. jag börjar tänka och vrida och vända på saker och till slut kommer frågan upp i huvudet, nej men söta lilla maria, har du inte kommit längre här i livet? fy fan för nedvärderingskärringen som kommer ibland och slår sig ner vid mitt morgonkaffe, håll käften på dig, dan har ju inte ens börjat.
men påskdagen går och jag fikar med en klok vän och ventilerar mina plågor och hon lugnar mig och ger mig perspektiv. jo, det kankse är så att man skriver sin egen film, har ödet i sina egna händer men va fan det kan inte vara komedi jämt. inte action eller heller. ibland måste det bara få va lite släpig roy andersson-estetik där handlingen är obefintlig och dialogen makes no sense what so ever. så blir det nu, jag tänker sätta mig längst bak, inte vara där framme och föra anteckningar och ställa relevanta frågor. det får nån annan göra.
jag tänker bara leva ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar