på vinden

packa ner, packa upp. kassar, väskor, löspackning, bagage. allt ska med, packa ner, packa upp.
jag har levt i mitt pick och pack mer eller mindre i ordning i fyra månader men nu ligger jag i min egen säng och det är så in i helvete skönt att jag funderar på att aldrig mer gå upp. jag vaknar och glömmer var jag är. en snabb blick på hummer-affischen på väggen, jag är hemma. hos mig.hunden vid fötterna, stegen till höger, bjälkarna till vänster. allt på sin plats, allt som det ska vara. kallt på golvet och snö på balkongen.

jag vet inte vem som sa det från början men min vän tove citerar ofta:
"mitt hem är min borg och dörren är där".

war is over?

så julen är här nu, och vad har du gjort?
har du blivit lycklig, eller gick det för fort?
så julen är här nu, nu ska du må bra
med nära och kära, sånna ska man ha

en god jul till alla, och ett gott nytt år
med hopp om nåt bättre, där lyckan består

för julen är här nu, nu ska man va glad
för tak över huvet, för mat och choklad
och om du är ensam så håller du ut
det kommer bli bättre, det kommer ta slut

en god jul till alla, och ett gott nytt år
man borde va lycklig, men sämre vi mår

frid får jorden, om vi vill det. frid på jorden, aaaha aaaha.

på julen är jag kär

vissa säger att doftsinnet är det mest minnesburna sinnet vi har. kanelbulledoft är farmors kök, hyacinter hör julen till och tequila kan locka fram både det ena å andra hos folk. men jag vet inte om det stämmer på mig. eftersom musik är en nödvändig respirator för att jag ska kunna leva är det snarare mitt soundtrack som kan förflytta mig i tid och rum. det räcker med dom första takterna så är jag där jag var.

jag går med podden på shuffle och plötsligt är jag där. för tre år sen vid den här tiden var jag väldigt kär. jag lyssnade på den här och njöt av julen, tryggheten och ljuset. det höll inte.

för två år sen var jag lite kär i en pojke som hade nära relation till den här sången. jag lyssnade på repeat log för mig själv på tunnelbanan, julkomersen bekom mig inte. det blev inget.

för ett år sen var jag sådär kär igen. jag minns inte något speciellt soundtrack men eftersom det var juletid lyssnade jag med säkerhet på den här för den är fortfarande absolut nummer ett på min jullista. det blev nåt. ett tag, sen tog det slut.

nu är julen ankommande och jag har ingenting ny på repeat. kanske är det dags för ett nytt soundtrack som är bara för mig? det kankse helt enkelt är dags att bli lite kär i mig själv.

ja, så får det bli, den här ägnar jag åt mig själv.

jag tror det kan hålla länge.

ikväll gör jag mer än luktar på glöggen

jag drar upp luvan och promenerar ner mot hötorget. trotsar turisträdslan och går upp på stortorget för att ta en bild och skicka till min brasilianska vän i new york. i år var första gången hon såg snö live i amsterdam och hon grät för att det var så vackert. jag skickar henne en riktig dos decemberstockholm och promenerar vidare.

i höjd med rosenbad får jag en blick av vakten utanför när jag stoppar handen i innerfickan för att byta låt på podden. jag blottar mitt vapen klickar förbi the knife "like a pen". en jäkla bra låt men jag behöver nåt softare, drottninggatan ser ut som en technoklubb som det är, jag klickar vidare till dompan och tar en sidogata.

väl i hötorgshallen blir det två svenska ostar och ett älgisterband från bondens matbod, en romglögg från bolaget och chokladmandlar med kanel till min fru, det är det bästa hon vet. jag köper en hemlig julklapp till mor och far, jag hälsar på carro på pom pom och provar en korsett, inser att det är dyrt med glamour och stömlinjeformad siluett. nej, jag får allt sälja några böcker till först.

tänker på vänner som flytt snön och sitter på en strand nånstans. jag skulle inte byta, just nu vill jag vara just här.

hemma bäst

bland det bästa med att vara i hemlandet igen är att man kan springa på folk. har man riktig tur springer man på sin bästa vän när man bara skulle gå och ta en kaffe och sen blir det en heldag som avslutas med middag och jäs i soffan.

vi krockar på mellqvist, går till paper cut och jag propsar ännu en gång på hur mycket hon måste läsa liv strömqvist. vi botaniserar på humana, hörnet st paulsgatan/timmermansgatan går numer inte att passera i min väns sällskap utan att gå in i denna andra hands juvel. vi köper julklapp till lillebror, jag provar otaliga mössor men får som vanligt samma utlåtande av henne "du ska inte ha saker på huvudet, det är sen gammalt". så jag lägger ner mössjakten och vi handlar middag istället, jag ska göra ribs, majs och vårt egna påhitt, crushed potatoes. hon diskar och jag lagar. jag önskar att jag hade haft med mig kryddblandningen "rib rub" som jag köpt från staterna men den är ju en present till nån annan så jag får göra min egen. ribsen kokas först och jag gör glaze av ingefära, honung och rosmarin. kokar också potatisen med skal, trycker till den så den spricker och häller på olivolja och salt och låter den bli lite crisp i ugnen. karln i huset kommer hem och vi kan sätta oss till bords. vi pratar alkoholpolitik och mobilabbonemang och vi inser ju alla att det är frun i huset som ska ringa och snacka till sig en ny telefon, hon har den rätta tonen.

innan jag dåsar bort i soffan tar jag mig själv i nackskinnet och ger mig ut i kylan och far hem. jag läser filter, somnar gott och är glad att vara hemma.

but I say no no no

på tre månader har jag:
flyttat fem gånger, sovit på golvet, i soffor och i en å annan säng, stiftat bekantskap med poliskåren, ätit muffins till frukost, hittat min favoritmanikyr för 10 dollar där det ingår en cocktail, köpt tre par skor, fastnat i diverse tv-serier, dansat i en musikvideo på ett tak, lagat mat tre gånger, blivit matförgiftad en gång, transformerat mig till en margherita varje tisdag då dom kostar 2 dollar på min favoritbar, sagt oh my god minst 30 gånger om dagen, blivit räddad från gatan av brasilianare två gånger, förälskat mig i bakade grönsakschips, blivit bestulen på plånboken, druckit förvånasvärt mycket diet pepsi, fått några nya vänner och många nya bekanta, jobbat i en oorganiserad organisation, gått några walks of shame, gråtit ett par gånger men skrattat desto fler.

jag har somnat, vaknat, frusit, saknat.
time for rehab.

summan av lasterna är konstant

jag följer mitt hemland på nätet som en reality show. "lilla landet i norr" bjuder på dramatik i form av snökaos, förgiftat vatten och älgar som stryker med. hur ska det gå för chefredaktören som gjorde bort sig? vad är det med tv-programmet som får c-kändisar att göra comeback och spela in nya singlar? och varför är det så kallt? i vanliga fall är mitt nyhetsintresse svalt, förutom morgontidningen konsumerar jag måttligt av det senaste men i landet långt bort fullkomligt knarkar jag rss flöden som ett barn på julafton. det måste ha lagts till en dramaturgkurs på jmk för allt är ju ta mig tusan spännande! en överviktig man satt fast i sin duschstol i flera timmar innan undsättning var på plats, vadå, va, mer - jag måste veta mer! att sj fuckar ur såhär års är ju knappast av nyhetsvärde men plötsligt suger rubrikerna in mig - va, stod still? i flera timmar? det är ju skandal!

jag hoppas vid gud att denna nyhetsvurm är något övergående, annars kommer jag sitta där sida vid sida med min far från aktuellt kl 18 till sena nyheterna och få min dagliga fix.

och då är det ju bara att kasta in handduken.

with a little help from my friends

som tidigare nämnt har jag flyttat in i ett nytt kvarter bestående av många olika kreativa uttryck. såsom lägenheterna i den forna textilfabriken är utformade är det också många som har studio, ateljé eller vad det nu må vara, hemma. eftersom kreativa yrken eller hobbyutövande för den delen underlättas och blir mycket roligare av likasinnade har jag tänkt på en sak.

housebook.

tänk dig ett facebook som bygger på ditt hus där du bor. en fasad där du flyttar in och formar ditt fönster till en del av dig. tittar man in i fönstret kan man se vem du är och vad du pysslar med. kanske bor det en webdesigner vägg i vägg med dig som kan hjälpa dig med din hemsida. eller så har du en till modesigner på plan tre som vill beställa tyg med dig , låna ut sin overlock-maskin nångång ibland och sen kan ni göra en visning tillsammans. kanske behöver formgivaren på femman en copy i ett projekt som kan leda till andra uppdrag.

min poäng är att the world wide web är ett utmärkt verktyg för att få reda på vilka som finns i vår närhet om vi nu inte springer in i varann i tvättstugan (nej hur skulle vi kunna göra det, här lämnar ju alla in på wash and fold). och efter big brother och liknande skräckexempel är det väl ingen som vågar bo i kollektiv längre, det här är kanske så nära vi kan komma. ta fördelarna av gemenskapen och skippa bråken om disken.

en bra början vore väl att lägga till en location-tjänst hos linkedIn, vem är med mig?

sälj till vilket pris?

läser om blondinbella och hennes nyblivna chefredaktörskap. kommentarsfälten svämmar över av hela taggbuskarna med en del rosor dessemellan. såklart uttalanden om att journalisthögskolan kan kyssa sig nånstans om dom når får kåren att vässa pennorna extra skarpt men det finns saker att ha i åtanke.

1. hon är ung och har skapat sitt namn i ett helt annat forum med en publik som är mer intresserade av hennes nagellack än hennes diplom.
2. hon gör det säkerligen med stora mått pr-tankar i bakhuvudet.

om detta är moraliskt pk eller inte, det är snarare det som är frågan, inte hurvida jmk ska åka i "plus" soptunna eller ej. skapa rubriker genom plumpa uttalanden är också en konst, det finns väl bara ingen 4-årig utbildning för det än. så, ska man prisa henne för hennes förmåga att reta upp gammelmedia in absurdum eller ska man hylla hennes street smarts och haka på tåget när det är i rullning? ser ledarskribenterna på stora stygga morgontidingen bara rött för att hon attraherar en köpstark girlpower målgrupp som inte ens kan stava till tes och slutsats?

jag har inga diplom och jag vet inte ens hur man räknar högskolepoäng men jag är kluven. kanske är det bäst för nu att bara skaffa henne en mediarådgivare, om hon nu har förmågan att lyssna på nåt annat än sina egna råd.

I have died and gone to real estate heaven

om jag hittade svaren på livets mysterier i liv strömqvist bok på flyget hit så har jag precis hittat kvateren av mina drömmar i williamsburg. och nu snackar vi inte bedford avenue, hipp hipp hipster williamsburg, nu åker jag några stationer till och går av vid morgan avenue. det här är ett industriområde, inget slakthusomårdet med frostat glas och högpolerade betonggolv, jag bor i en gammal textilfabrik med spacklade masonitskivor, väggfärg är sekundärt så länge man har tak över hatthyllan. och det som verkligen är skillnaden än när man i sverige gör sina försök att ge unga människor nånstans att bo är att det hålls väldigt enkelt så hyran faktiskt går att betala. 19 kvadrat i skatteskrapan för 4000:-/månaden, det var det studiebidraget.

kvarterens invånare rör sig mest inom den kreativa sektorn, studios, ateljéer, verkstäder i husen runt omkring. oh herregud så konstskole-mysigt och la vie bohéme-romantiskt tänker man då.
och det kan man tro om man vill, men här odlar man sallad på sin bakgård till restaurangen för att man har fattat att det smakar bättre och är rätt kul. det är flanellskjortor för att det är bekvämt och "jag gick just upp ur sängen" frisyrer som är just det. summan är att det är långt ifrån trappan på fredsgatan och det är väldigt inspirerande.

hypocrite friday

idag är det black friday. jag förvirrar den med good friday och tycker att dom borde byta namn. good friday är långfredagen men jag tycker inte alls att den känns särskillt good, mest lång och lite tråkigt är det väl att jesus har dött även om jag inte tror att han finns. det här däremot är en good friday, det är en klämdag vid thanksgiving som man får ledigt om man jobbar på kontor. jobbar man i butik och kommers har man allt annat än ledigt. black friday är nämligen hela amerikats stora shoppingdag när butikerna öppnar kl 04.00 och man ska göra alla julklappsfynd. nu har det smaskats kalkon och varit tacksamt nog, nu shoppar vi! jag som har lite svårt för människor i allmänhet och trängsel i synnerhet tänkte gå på bio och gömma mig ifrån alltihop. tycker ändå att det är lite ödets ironi är thanksgiving, en hyfsat vettig högtid, följs av den mest giriga, otacksamma och komersiella dagen på hela året.

nej pust och fräs säger jag och sitter och letar jobb i reklambranschen istället. det känns betydligt mer relevant för världsfreden.

att återvända

det är läskigt hur människan är ett vanedjur. på gott och ont, man vänjer sig.
jag har bebott dom förenta staterna i två månader och tycker plötsligt att det är fullt naturligt att äta muffins till frukost och lämna in min tvätt på wash and fold. i stockholm knaprar jag wasa sport och tvättar min smutsiga byk själv. man vänjer sig.

för två veckor sen fick jag beskedet att jag inte har ett jobb på manhattan efter nyår. livskrisen var ett faktum. stockholm, som egentligen är mitt hem kändes som ett straff och helvetet själv att återvända till. tråkigt tråkigt tråkigt. men man vänjer sig. sakta sakta har det krupit sig på, tankarna om hemstaden har kommit och gått och utan att jag vet hur det gick till känns nu allt möjligt. marknaden hemma känns som ett uppdukat julbord på viktoria, bara att hugga in och undvika den trötta fårfiolen. som ett barn efter sin siesta vill jag spotta ut nappen och sjunga ut min förväntan.

stockholm, sweden - håll i trosorna, snart kommer jag hem.

dagens sär skrivning

klickar man på den här bilden på lowe brindfors sajt så skickar man ett mail med subjectraden:

jobb ansökan

jag vet att vissa har problem med mina gemener och jag kanske inte är guds bästa stavningsbarn alla gånger men särskriver gör. jag. inte. jag förstår att brindfors måste leta efter mer folk om dom inte ens kan stava till hur man söker ett jobb.

kris är bara förnamnet

jag upptäcker till min stora glädje att madam b ska ha föreställning på södra teatern i februari. jag blir uppspelt och ska raskt boka på nätet med det är för närvarande tekniska problem. nej nej nej. det går att ringa och reservera men jag sitter i en annan tidszon och på en helt annan tariff än för lokalsamtal så det är inte ett alternativ.

jag hatar sånt här.

annat var det förr när man såg en annons i morgontidningen, gick till banken och tog ut jämna, ovikta kontanter för att sedan ta sig till biljettkontoret och lösa biljett. men nu, när man liksom har vant sig att boka på nätet, över atlanten, fort ska det gå, då måste det ju i hela friden fungera!

jag säger som olga isabell efter att ha vägrat städa en toalett, det här var så jobbigt, nu måste jag vara sjukskriven i en månad.

anonyma mammagrisar

dom säger att det är sol i stockholm, här regnar det. universums yin och yang kompenserar, kompletterar. att jag alltid glömmer det. att jag alltid tror att det inte ska vara nåt regn på min parad. det regnar även i new york, och när det väl börjar is it coming down hard. igår var det sol på himlen men bara regn hos mig som han den andra sjunger i visan. det var gråtfest och hemlängtan och jag skulle ha, borde gjort, tänk om jag bara kunde. min vän på byrån klappar mig på axeln och citerar sin terapeut "stop should'ing all over yourself".

jag har på två månader representerat mig själv i mingel-drink-networking-vm och jag börjar bli trött. klackarna skaver, det sura gallerivinet skriker i magen och måste jag äta en till tonfisktartar den här månaden så skriker jag. jag drömmer om dåsiga eftermiddagar i sofforna på lydmar i mina manchesterbyxor och stickade tröjor. botanisera bland rödvinerna som står i kategorin "bonniga och burdusa", se hur det blir allt kallare utanför och allt varmare inuti.

det är väl bara att sänka guarden och säga som det är.
mitt namn är maria och jag är en trygghetsknarkare.

hej maria.

från faster jemima till stora pappa

hur bättre börjar man en söndag än men än all american. vår deli på hörnet är en halv trappa ner, drivs av östeuropéer och har lysrör i taket. men, dom kan vispa ihop en pannkaka och dom har en helt okej radiokanal på skval så vi rullar ner i pyjamasen vid 10-rycket.
pannkakstallriken har två rediga plättar, två ägg any style och skinka, bacon eller odefinierbar korv. vi tar in en och delar med fried eggs och skinka för sofia, bacon för mig. allt blir bättre med bacon, särskillt söndagsmornar.

resten av dagen spenderas som sig bör. promenad i parken, flee market i ett garage och jag möter upp med god vän + pojkvän som är i stan och hälsar på. vi sitter på highline i eftermiddagssolen och fångar upp på vad som hänt sen sist. när vi skrattat åt hur lika våra pappor är och skvallrat om alla nya bebisar där hemma skiljs vi åt och så kommer alla känslorna på en och samma gång, som han sjunger i visan. lite motvilligt och skämsigt erkänner jag för sofia över en burgare att jag är lite hemsjuk och det får man ju inte säga när man är i världens bästa stad men det gör jag ändå. det blir ingen efterrätt på big daddy's denna gång, sofia har bråttom hem till dom desperata hemmafruarna och tur är väl det för det är ju fan va jeans kan krympa av att hänga i garderoben.

idag är det måndag, jag började med ett kokt ägg.
hårdkokt.

slide 2

jag hoppas att bilden talar för sig själv, det är nämligen meningen.

portfolio old schoolio

efter kalla handen från strawberry frog kunde jag lagt mig ner på madison avenue och gett upp. men så gör inte en mad girl, det var bara att spotta i de välmanikerade händerna och börja se sig om. det här betyder alltså att jag måste gå ut och visa mapp.

jag hatar att visa mapp.

det är ungefär lika mycket som jag ogillar att vara med på bild, vad kan jag säga, jag upplevs bäst live. men men, det måste göras. så det är vad jag pysslar med för tillfället, sätter ihop nåt slags två-dimesionellt dokument av mig själv. bilden ni ser ovan är första sidan.

stay tuned.

love letter to the frog

What I think about when I think about advertising

I think it’s dead. How’s that for a first line. But it was that belief that directed my feet towards this pond consisting of frogs that are able to jump.

For years I’ve been struggling with the thought of entering a business that I felt pretty much had it’s golden years behind. I felt more and more puzzled facing the task of setting someone else’s emotions in motion with a print ad when I couldn’t even move myself. I strongly felt that brands had to stop being the parents telling people what to do, what to think, buy and believe. Because I think we all know what that kind of behavior triggers in people. The terrible two’s. We start doing the exact opposite of what we are being told.

So how could we make brands grow up, loose the attitude and start treating people like equals? Since I didn’t find the answer up north where my passport says I belong, I decided to go west. Here I found a place of believers in a total different approach towards consumers. The culture aligned one. Instead of interrupting people, preaching your own religion and being so annoying they’ll probably end up blocking you on Facebook, why not ask to join the party or better yet, throw the party?

With a charismatic and think-big-leader, this group of jumpers seduce the audience more through the guts then the brains. It’s when emotion is attached that messages and dreams can really crawl under your skin and make you take action. I came to this sizzling pond and I instantly knew I wanted to be a part of it’s great power. Because just like the frogs, I want to spend my days adding something extra into the world of brand experiences.

I want to make people turn the milk carton in the store just to see what they wrote on the back this time.

I want to tell the stories behind the big co-operations, explaining that it all begun with someone like you, a person with a big dream.

I want to make it more fun to buy groceries, easier to choose insurance and more exciting to go work out.

I want to add something extra to the life of consuming weather it’s a smile, a personality or a feeling of being safe.

There’s far more then one brand out there selling socks. So I think we have to stop talking about the socks and start talking about life. And most of all, throw the party.

fram med näbbar och klor

jag läser psychology today om hur rädsla kan ta fram oanade krafter hos oss människor. de berättar om en man som bevittnar en cyklist bli fast under en bil och innan han hinner tänka lyfter han den ett ton tunga bilen och befriar honom. artikeln förklarar att vår rädsla reagerar mycket snabbare än vårt övriga rationella system i hjärnan, därav hadlar man av ren instinkt som inte tänker på att vi exempelvis logiskt sätt inte kan lyfta en bil. finmotorik är inget för en rädd människa, det som frigörs är råstyrka och kroppens egna smärtstillande hormoner, allt för att kunna ta i som om det inte fanns nångon morgondag.

flera forskare jobbar nu på hur man skulle kunna framkalla dom här hormonerna vid andra tillfällen. jag hoppas dom jobbar fort, jag skulle behöva dom nu. risken är nämligen att jag inte kan jobba kvar i new york efter nyår och jag hoppas nu att rädslan för att åka hem nu framkallar alla möjliga superkrafter i mig. dom får gärna vara av kreativ anda, mina superkrafter alltså, måtte dom vara min biljett till att stanna på madison avenue.

fortsättning följer. nu ska jag gå ut och lyfta lite skrot på lunchen.

tänk om

om människan inte hade varit en naken art hade en sexig kvinna sett ut såhär.

accept or ignore?

jag sitter på strawberry frog och tänker på hur varumärken beter sig. känner att de kanske är i samma fas som jag är i mitt liv. de håller på att växa upp.

det känns som att varumärken överlag spelat föräldrarrollen väldigt länge. beskyddande, vill ditt bästa men kanske inte visar det på bästa sätt. varumärken har varit väldigt duktiga på att tala om för dig vad du ska tänka, köpa, känna, göra och tycka om. jag kan tänka mig att det fungerade alldeles utmärkt på 60-talet när allt som rörde sig var kul och tilltron till individen var snudd på minimal. men, lyckligtvis har tiderna förändrats och konsumenterna har kommit i trotsåldern. "det är kanske möjligt att du har rätt men jag tänker inte lyssna för jag behöver faktiskt inte lyssna för jag kan bestämma själv och därför tänker jag gå helt åt andra hållet sådetså!". och det är det jag tror att varumärken har börjat förstå. folk har slutat tugga och svälja som små barn, därav fungerar det inte lika bra att höja pekfingret och klappa på huvudet.
när konsumenterna har växt upp och börjat tänka själva måste varumärkena följa efter, och gå från att vara förälder till att vara en vän.

det handlar väldigt mycket om att vara vänner nuförtiden. vän på facebook, follower på twitter, fan, supporter what ever you call it. till slut har de dig och du har blivit en av de nya predikanterna för deras religion. de har skapat ett livssval som relaterar till dig, de pratar plötsligt inte bara till dig, de pratar med dig. från mossig gammal farsa har de blivit din like och till och med din vän. helt plötsligt finns en dialog, och då kan man ju vara vänner.

kanske till och med livet ut.

one tiny detail

jag håller i tupén och försöker hänga med. men i stan där imorgon redan är igår innan första sippen morgonkaffe blir man lätt åksjuk på färden.

det är bara sånna proportioner hela tiden som ett trygghetsknarkande litet väsen från stockholm har svårt att förhålla sig till ibland. för tillfället jobbar jag på ett konto som, låt oss lättsamt säga, har lite ilandsproblem. vi har två miljoner dollares på fickan och en månad fram till produktion, lansering i mitten på december, nation-wide, make it big, make it good. vad kan jag säga, jag känner mig som en nyrik robinsonvinnare från vittsjö på mingelparty i storstan. var börjar man, med champagnen eller snittarna?

men jag klagar inte, mitt namn är som bekant mycket och jag vill ha mer.

nej, inte idag

eftersom jag har lite mer självinsikt än andreas kleerup gör jag bedömningen att jag inte är i stånd att skriva idag. jag hänvisar därför till någon som gör det bättre.

alltid.

så glad för det lilla

den digitala tystanden har sina orsaker. jag har varit hemlös, svävande i ovisshet men har nu landat på alla fyra igen. det är fantastiskt vad en etta på 20 kvadrat för 10'000 i månaden flr två personer kan kännas som en skänk från ovan. men på onsdag är den min, och sofias, för fyra veckor. sen börjar en ny spännande resa mot tak över huvudet.

samma tid, samma kanal.

jag är redo!

just nu

det får gärna bli höst bara myggen försvinner.

jag är utkickad ur mitt boende. alla tips som gör att jag slipper bo i parken om tre veckor mottages tacksamt.

ät aldrig nachos på public house på 41'st and lexington ave. staden som aldrig sover väckte mig inatt med matförgiftning.

flytta till new york och du blir uppenbarligen en jävla gnällkärring.

slut på meddelande.

c/o fabulous

en krispig lördag med indian summer i luften och gårdagens karaoke i korea town i huvudet. jag tar the hampton jitney till east hampton och träffar jenny, vän och hotellägarinna för c/o maidstone. efter att köpt ut resten av familjen ur familjeföretaget driver hon nu ett antal hotell i sverige, ett i hamptons och har två påtänkta i danmark och på manhattan. hon är rödhårig, bubblig, businesswoman med långa känselspröt, jag har gillat henne från dag 1.

att komma in på the maidstone är som att komma hem till den stora stökiga hamptonsfamiljen du alltid önskat men aldrig haft. josef frank-soffor, barn, hundar, välmående pensionärer och för tillfället filmstjärnor, det är hamptons filmfestival. jenny sitter och äter brunch mitt i allt och är underbart, osvenskt stolt över sitt verk. hon lutar sig fram mot mig "det är därför vi aldrig har passat i sverige maria, man får inte framhålla sig själv". hon har så rätt. hon pratar och pekar och visar och vi blir ständigt avbrutna av gäster och grannar som bara måste säga hur hon har förändrat hela hamptons och att hon är fabulous. jenny dementerar inte.

på bussen hem är jag lika delar totalt utmattad och galet inspirerad av denna kvinna som lägger den amerikanska drömmen för sina fötter. på ett sätt tänker jag att det kanske är lättare att lyckas i staterna om någon stans. här tillåts man att drömma och framhäva det man är bra på.

och det är ju där det börjar.

i en port nära mig

framgångsrik marknadsföring finns på rätt plats på rätt tid.

I told you so!

jag har äntligen fått vetenskapliga belägg för mina många timmar hängades på diverse trånga kaffebarer. såg ett talk på ted.com igår, en man som pratar om "where the best ideas comes from". han går tillbaks i historien till den såkallade upplysningen och förklarar varför människor började veta mer och mer och också få fler idéer vid just den tiden. de började dricka kaffe. sådeles började de också hänga på etablissemang avsedda för ändamålet och när alla helt plötsligt skulle gå på kondis blev det trångt. därav kom idéerna. det var inga raka led och långbord som gällde, man klämde in sig där det fick plats och då började man ju också prata med kreti och pleti. mannen med föredraget menar alltså att man gärna, bokstavligen, ska trängas och knuffas in i varandra för att kunskaper och idéer ska födas.

efter diverse andra utläggningar avslutar han föredraget med ett råd till alla föredragsledare. bygg era kontor så de ser ut som caféer och se vad det gör för idéerna och problemlösningen.

så nu får jag alltså vatten på min kvarn när jag känner mig smått oinspirerad bland alla data-zoombies och hörlurar på min nuvarande kontor. stäng av, vi går och fikar istället.

dagdrömmar om storband och kontrakt

det här är vad som händer med världen när man sätter julia roberts på duken bredvid javier bardem. rolig artikel från vanity fair för oss som gillar att göra något som inte ligger på topplistorna. skriv nånting utanför boxen och det frågas efter vampyrer.

själv har jag fått keynote-armbåge men botar med att titta på det här klippet lite för många gånger för mitt eget bästa. den som ändå hette roxie hart.

god bless whole foods

har med livets som insats precis satt på gasugnen i köket som är från en annan tidsålder. än har inget exploderat, jag hoppas att det så förblir. det är söndagmiddag på gång på manhattan.

matbutikerna här ger mig lust att bli import-hemmafru på heltid, handla och laga mat hela dagarna till en stor familj. allt finns. allt är färskt. och när man hittar isländskt, gräsmatat lamm för 100 kr/kg kan man ju inte annat än ta hem det. så jag köper två bitar rygg, kotletter är för amatörer, vet man bara hur man lagar så smakar bog, rygg och lägg mycket mer om du frågar mig. jag ger det sista smörjelsen med vitlök och färska örter innan det får gå långsamt på lågtemp i ugnen. till det blir det potatis som ligger bredvid i ugnen liksom hela vitlöksklyftor som sen ska slungas med ruccola och chévre.

nån som kommer över?

mad life

ge mig ett rum. ge mig papper, pennor, post-it lappar, white boards och några öppensinnade människor. ge mig några läsk och en bra spellista. ge mig högt i tak, fritänkare, ja-sägare, lite vansinne och självdistans.

ge mig det och jag ska ge dig kommunikation.

vad händer här på kontoret på madison avenue? folk sitter vid sina datorer. från morgonkaffet till lampan släcks för dan. man sätter på sig sina hörlurar och stirrar på skärmen. man äter lunch vid datorn (som man självklart har fått levererad, gud förbjude att man skulle gå ut i 5 minuter), man släpper inte skärmen med blicken, man zombiefieras av det blå-glåmiga ljuset som reflekteras upp i ansiktet. och det är tyst. tar man av sig hörlurarna är det för det mesta helt tyst.

med den överskottsenergin som jag bestitter just nu kan jag springa central park runt när jag går härifrån. och alla som känner mig vet att jag inte är en joggare av stora mått.
jag trodde att detta var new york, jag trodde allt var möjligt, jag trodde att the sky was the limit, jag trodde att jag skulle make it here if anywhere. jag trodde att "in a world of dinasours it's good to be a frog" som byrån predikar på hemsidan. strawberry frog? fat toad om du frågar mig.

som vanligt måste jag nog göra det själv om det ska hända nåt.

manhattan mitt i natten

vaknade klockan 04.00.
tänkte på den här mannen och hans tankar om att vara vaken just då.

och när man ligger i en bäddsoffa, som får en att känna sig smidig som en strykbräda när man går upp på morgonen, är det lätt att fastna i sånna tankar.

dessutom är han ju lite tittgodis.

breakfast for champions

jag hade glömt vad folk gör på reklambyrå i new york. dom äter.

om don draper och hans polare tar en drink eller två eller tre under arbetsdagen går gammal som ung, smal som småknubbig på strawberry frog till köket ett tiotal gånger under samma tid. och vad är det dom äter? flingor. cereals. i alla tänkbara former, färger, smaker, kombinationer. dom äter dom med mjölk. precis som barn! stora, vuxna människor som står och sörplar chokladfärgad mjök med sina coco-peanut butter panda puffs. då föredrar jag decenniet när man tog en gin och tonic till lunch och trippade fram i korridorerna för att kjolen var så tajt.

flingor med mjölk. really?

och när dom inte smaskar flingor med mjölk är de upptagna med att boka in möten. vem som ska vara när och var i mötesrummen är bland dom större frågorna på madison avenue. dessemellan fyller man ut sin tid och sina meningar med uttryck som
"actually the thing of it is..."

vuxna människor. flingpaket. seriously.

10'000-metersklubben

Det dröjer inte längre än att jag satt mig på planet. Jag visste att den här resan, den här gången skulle bli revansch i new york, men att bli förälskad redan på plats 24 E? Livet vänder blad och jag kommer på mig själv småle sådär fånigt man bara gör på film med mycket stråkar i bakgrunden. De nya insikterna träffar mig i huvudet som en baksmälla på en söndag, turbulensen är ett faktum både innanför och utanför min kropp. Stundtals blir det så olidligt rätt att det är nära mellan skratten och gråten. Att dom fanns här. Svaren på så många frågor och sömnlösa nätter. Hur många sena telefonsamtal som detta ältats, hur många terapitimmar som det kostat, hur många antidepresenter som svalts. Och nu, livets mysterium vecklar ut sig framför mig på plats 24 E nånstans över Grönland. Det var värt väntan, det är nu jag förstår vad de pratar om, de som tror på Gud, Allah, trädkramare eller opiater. Efter en stund måste jag titta bort, jag blir blyg för underverket.

Liv Strömquist, var har du varit hela mitt liv?

matsäck enligt puh

jag drömde om madam b. att jag gjorde picknick till henne. min inre freud säger att det är flygplansmaten som skrämmer mig inför imorrn, måste komma ihåg att ta med lite extra proviant.
på tal om proviant, ett av mina favoritcitat från nalle puh:

hela gänget ska ut på utflykt och kanin säger "vi måste alla komma ihåg att ta med oss proviant". nalle puh ser undrande på kanin "eh, pro... pro.." kanin svarar något irriterat "ja alltså någonting att äta!". nalle puh, lika förundrad, "jaha, jag tyckte du sa proviant".

just det.

väskan, dammsgaren. förvirrad

om jag vanligtvis är en emotionell människa är jag just nu en torktumlare av känslor som fastnat i centrifugprogramet. om fyra dagar åker jag och jag känner allt på en gång. mest av allt jag känner jag igen mig. jag blir såhär.

jag är glad för att jag ska åka, att jag faktiskt kommer iväg. vad som började med en liten tanke i juni har nu lett till en flygbiljett och en överfull väska. samtidigt är jag ledsnare än vad jag vill erkänna över dom jag lämnar. jag är ju trots allt en mammagris av stora mått och mina vänner som gör mig till den jag är, vem är jag utan dom? jag är också nervös för att jag verkligen fått allt gjort som måste göras, betala räkningar, ställa om post, köpa 15 kg hundmat, städa i alla hörn. senast jag for till staterna för en längre tid slutade det med betalningsanmärkning, skatten kom emellan. man ska inte tro att man slipper betala skatt bara för att man inte är i sverige. så nu har jag betalat skatt ända till december. ruinerad.
förövrigt är jag också rastlös, paralyserad, tankspridd, onåbar, babblig, gråtmild, sömlös, sentimental och pedant.

mest av allt är jag ändå exalterad för att jag ska få börja ett nytt jobb på måndag och använda min insomnade hjärna. jag hoppas torkprogrammet kommer av sig av jetlaggen så jag kan greppa nåt i röran när jag kommit fram.

höstäpplen

just nu finns det ljuvliga discovery att köpa på torget där jag bor. det är bland dom få saker man kan glädja sig åt när man bor i sverige 20 september 2010.

så jag biter i det syrliga äpplet och tittar ut över lützen-dimman som sänker sig över stan.

en jordgubbsgroda i det stora äpplet

"in a new york minute, everything can change"
the eagles

ja, jag kan bara instämma med örnarna, ett email senare har allt förändrats. jag som trodde att jag skulle in i the fancy fashion business, jag som förkastade reklambyrån med all sin ångest och interna konkurrens. nu får jag ta tillbaks. alltihop. jag är så illa tvungen.

helt plötsligt fanns det inget jobb längre. the fancy fashion business gled mig ur händerna, dom hade hittat nån annan, thanks and goodbye. så det blev inte mycket kvar än att krypa till korset, maila ångestbyrån och säga hur excited jag är över att komma dit och hur jag står i givakt måndag den 27'e september. jag kapitulerar, jag blir en mad woman, jag ska promenera runt i tajta kjolar och dricka gt till lunch. det är inget fel på den här reklambyrån, den är bara som reklambyråer är mest - ett kontor med viss frånvaro av självdistans.

så även om min emigration inte skapar rubriker på resumé så är jag alltså också på väg att göra reklamkarriär på mahattan. bara så ni vet.

frågor på det?

extreme weekend make-over

jag fick nyligen frågan om jag har hund för att jag är singel eller om jag är singel för att jag har hund?kommer man hem till mig och ser alla ommålade, södermalmsriktiga loppis- och blocketfynd kan man använda samma frågeställning.

det är lördag, jag målar om två pinnstolar på balkongen.
om ni andra hemmafixare där ute undrar hur man får den här lite skavda, vädrebitna looken av patina och ålder säger jag bara, slarva. strunta i grundarbete och allt det där, är möbeln lite smutsig och fet innan så fäster inte färgen överallt. perfekt.

men det handlar ju egenligen inte om omålade möbler. missa för guds skull inte att spilla lite färg på händerna eller gärna i ansiktet också. då går du resten av helgen och skrattar med lite härlig självdistans "ojdå, så jag ser ut, ja jag målade ju om lite gamla möbler hemma på förmiddagen". du står i kön på ditt lokala stenugnsbageri och får lite boho-cred med din blekturkosa kulör på händerna. extrapoäng får du också för de såkallade "pojkvänsjeansen", helt enkelt för stora byxor som du har på dig för att framkalla looken av casual lördagsfixar-häng á la "jag slängde bara på mig nåt". eftersom det var flera år sen jag hade nån som jag, gulligt men egentligen bara irriterande, kunde sno kläder av så nöjer jag mig med mina extrapoäng från pojkvännen myrorna.

singel i stan, det är ju bara för härligt.

lördag på mariatorget

madam b är out of town.

jag läser det på hennes blogg, så jag passar på att väsnas lite extra och lyssna på robyns nya. på hög volym. på repeat. jag tror inte att feministisk klubbpop är madam b's grej riktigt. hon lyssnar på dylan, van morrison och sånna grejer. det kan jag också göra när jag är på det humöret men inte idag. idag är jag lite arg och försöker övertyga mig själv om att jag klarar mig alldeles utmärkt själv minsann. sånna känslor ackompanieras bäst med låtar som "love kills".

15 dagar kvar till take off.

what ever you want, the choice is yours. so choose.

så där sitter jag på klädmärkets fina kontor och har livskris.

jag har precis varit på reklambyrån där jag jobbade sist i new york och de har bett mig komma tillbaka. nu sitter jag på nästa intervju.
det är tygprover, skisser, böcker, trådar överalllt. det är ett gammalt hus med vackra, slitna trägolv och högt i tak. det är en dröm men vad gör jag här? kvinnan jag ska träffa kommer snart och jag vet inte ens vad jag ska säga. illamåendet kryper upp i halsen, andningen tar nästan stopp.

men nu då? ska jag åka hem istället, ge upp, men vad ska jag göra i stockholm? jag kanske bara ska sluta utsätta mig för sånna här situationer, åka hem, flytta till skogen, odla rovor kanske vore bäst ändå. gatan utanför osar av sensommarvärmen, stora fläktar i rummet, minuterna smyger sig fram som dropparna längs ryggen. jag har klätt upp mig lite fashion world, just då känner jag mig bara som en clown i mitt breda skinnbälte och kilklackssandaler.

men så kommer kvinnan in. jag börjar förklara vem jag är med min autopilot. när jag avslöjat min härkomst skiner hon upp, och säger på den mjukaste carolina gynning-skånskan "ja ja, men då kan vi ju prata svenska". vi pratar i 15 minuter till och sen är jag övertygad. det är inte det mest strategiskt smarta karriärsdraget. det kommer möjligtvis inte vara biljetten in till anställning och visum i det förlovade landet. men nånting säger ja, här vill jag vara, det finns nån mening med att jag hörde ett sommarprogram, som fick mig att maila totala främlingar, i en totalt främmande bransch, i ett land långt borta. när jag går ut från kontoret vet jag att reklambyrån får nej.

paris68 får ja.

en sömntablett och en flygresa senare

jag reser från 30 grader och 80% luftfuktighet till höstkrisp, det bästa jag vet.
jag tycker om allt med hösten. jag lagar mat och lyssnar på banal italiensk musik.

om våren är folköl i parken är hösten en glas rött på verandan.
om våren är allt är möjligt så är hösten det som ska hända händer.
om våren är badsäsong så är hösten förlåtande stora stickade koftor att försvinna i.
om våren är rodnande, berusad ungdom är hösten efterklok, lite tråkig men väldigt skön.

och ändå ska jag åka tillbaka till värmen och betongen. helt frivilligt. hur det blev så ska jag snart berätta. men nu doftar det bolognese i hela lägenheten och hade jag en flaska vin skulle jag njuta den alldeles själv som nån som verkligen var inne på ålderns höst.

man behöver inte vara lycklig på hösten och det är precis därför jag är det.
mer än nånsin.

the bold and the beautiful

och precis som när jag bodde här, dagarna, tankarna, staden försvinner innan de är tänkta. alla historier som vill berättas som glider mig ur händerna.

hotellet jag bor på är en hel roman i sig. det började som ett sjömans shelter och trygg hamn för de överlevande från titanic. genom åren ett hem för mindre lyckligt lottade och som det mesta i new york har det smutsiga, ruffa blivit hipp hipp hipster hotell med galna priser. dock finns det våningar i huset där ursprungsinvånarna fortfarande bor kvar, en hyfsat skruvad clash när man möts i den, självklart, manuella hissen. mitt rum är en skokartong, max fem kvadrat men med flatscreen och ipod-högtalare, new yorkers har sina priorities straight. så tar man på sig den vita badrocken, de vita frottétofflorna och lummar genom korridoren till de franskinredda, gemensamma badrummen. känslan av spa eller sekt väljer man själv.

frukostbuffé som ingår är det självklart inte tal om, lobbyn delas med ett franskt café, gitane, som även finns i nolita och varit mitt stamställe för utmärkt kaffe ända sen min förra sejour. så här sitter jag, sippar cappucino med min laptop bland likasinnade medan en man med ihoptejpade skor hasar sig fram mot hissen utanför glasdörrarna.

new york.

precis som jag minns det

new york är precis som jag kommer ihåg det, precis som vilket förhållande som helst. jag vaknar upp nykär som aldrig förr, vill strypa min älskade innan cocktail-hour men vid läggdags somnar vi som vänner iallafall.

dagen började utmärkt. sol, cappucino, avocadotoast på café gitane. läser new york magazine, moby går förbi, just another morning. promenerar mina gamla gator, hittar ett par byxor, dricker två liter vatten - luftfuktigheten är omåttlig. sen första bumpen på vägen. mail från hotellägarinnan jag skulle intervjua, hon är i sverige, intervjun inställd. jaja, det är ingen ko på isen, vi får ta igen en annan gång. promenerar vidare. god lunch, sen, nästa bump. meddelande från kompisen jag bor hos, eh tänkte du stanna hela veckan jag hade typ planerat annat. jaha, utslängd. lite huvudvärk, funderar på plan b.

kommer till mötet för dagen på stora stygga reklambyrån. får vänta. okej. får träffa en annan person en chefen. okej. får vänta lite till. halv-okej. chefen kommer ut och ställer in. inte okej. det blir en ny chans på måndag. okej då.

så hemlös, arbetslös, jetlaggad och lite i svettning lommar jag mot tunnelbanan. gatorna som sjöng imorse skär i öronen. känner igen den överkörda känslan så väl från förra gången vi var ihop, staden och jag. jag kunde hata den som ingen annan. det krävs inte många timmar här för att allt ska bli blues and beyond. men jag åker till kompisens lägenhet där jag ännu har asyl, bokar ett stiligt hotellrum för de resterande nätterna och tvättar bort fingret som staden gett mig idag.

imorrn är jag nog kär igen, jag tror bara vi måste prata ut över en frozen margherita.

rent hus

jag hamnar mitt i ett sommarregn som fullkomligt dränker mig på väg hem på cykeln. som en sommarkatt tittar det fram, ger mig en kyss som ingen annan och försvinner lika fort. men det svalkar så pass att jag kan ta hela slussenbacken upp på treans växel. väl uppe på mitt torg är det redan ståhej. jag tänker på madam b. flytta till nytt kvarer och det första som händer är partytält, dunka dunka, fullt pådrag. det är ett såkallat block party sponsrat av ett ölmärke som går av stapeln i afton. vad den där sponsringen går ut på förstår jag inte riktigt, ölen i fråga kostar ändå 45 kronor flaskan i den provisoriska baren.

förövrigt planerar jag för emigration. städar lådor, klistrar kvitton, sorterar bort. det känns ungefär som de som städar innan de ska flyga, ska man dö vill man ju iallafall ha rent under sängen när de kommer och delar upp bohaget. jag ska förhoppningsvis inte dö, jag ska bara resa till new york. hur länge vet jag inte än, det står ännu oklart. men den första turen går på onsdag och varar i en vecka. så långt är jag med.

rättelse

nu fick jag dåligt samvete. jag brukar skojfriskt säga att jag inte kan få dåligt samvete för jag har inget samvete, men nu bet det till. i mitt förra inlägg när jag triumferande berättar om min nya granne bryter jag mot mina egna regler. jag skriver om min beundran för hennes integritet och sen fullkomligt sliter jag upp garderobsdörren och outar henne som en skvallerfrisk tonåring.

hon är ju bara en dam som vill flytta in. som om det inte vore nog med allt stök och adressändring och nya mataffärer när man flyttar. nu har man på köpet fått en granne som basunerar ut över hela det internationella nätet var man bor. nej, jag tar tillbaks. från och med nu kommer jag bara referera till min granne som madam b.

och snälla ni som kanske delar min vurm för denna författarinna, kom inte och knacka dörr. stör henne inte för guds skull, då kan jag inte förlåta mig själv. låt oss ha litterära salonger uppe hos mig på fyran istället.

det bästa vi kan göra i nuläget är att ligga lågt.

starstruck

det händer stora saker på mariatorget 2. dom där uppe en trappa upp, dom verkar byta hyresgäst som andra byter lakan men nu är lägenheten under min såld. det ska flytta in någon ny på trean. och det är inte vem som helst. det är en av mina idoler. bara tanken på att denne ska flytta in fick mig nervös, exalterad, blyg och ivrig på samma gång.

alltså, här under? det är den personen som ska höra mina steg här uppifrån? som ska höra när jag rumlar upp i trappen på småtimmarna och inte hittar nycklarna? som ska behöva stå ut med mina städattacker tidigt på söndagmornarna? men hur ska det gå till, jag har ju sån oerhörd respekt för den här människan.

hon är, ja det är en kvinna, bland de mest intelligenta, underfundiga, vältaliga, mänskliga, pålästa kvinnor jag vet. hennes böcker och blogg läser jag ju som om hon har svar på allt. hon har integritet, distans och extremt förfinad humor. och nu ska hon sitta här, precis rakt under mig och skriva. jag hoppas och inbillar mig på nåt sätt att det kommer smitta.

bodil malmsten. min granne.

bättre fly än illa pluta

"alltså, vi står här nu och det är så lång kö, alltså jag håller på att börja gråta". jag vänder mig om och ser den foundationfärgade 20-åringen bakom mig med telefonen tätt till örat och med en mycket besvärad min. vi står i en fyra meter lång kö till f12 terassen, det regnar inte på oss, vi står på listan, behöver inte betala nånting men situationen bekymrar uppenbarligen tjejen bakom mig ändå. här väntar fashion show, ett av märkena står min vän för så jag är här för support.

trappan är mer överfull än en lördagkväll, svart är tydligt det evigt nya svarta, det är ömsom duran duran-frisyrer, ömsom modebloggsblont och några få har gått ett varv till för att märka ut sig med uppsättningar och färger. det sippas vitt, det nervösröks cigaretter, det flackas med blickar. över hela terassen och trappan ligger en smogg av osäkerhet och låg självkänsla som tränger sig in och sätter sig i mellangärdet. det trycker över revbenen på mig, inte ens gt'n hjälper mot illamåndet som min pappa alltid säger. den malande ibiza lounge 3 som ligger strax över dimman av nervöscigaretterna bidrar till allmänt ovälmående. det verkar vara känslan som man ska ha här, det ser så ut på plutminerna runt omkring. plut plut plut, jag står inte ut. efter en timma går det inte att trycka ner och tänka bort mer. jag tar mitt sällskap i handen och går till mc donalds för en flurry marängswiss istället. där möter vi en tant med en radio i väskan. hon måste lyssna på vädret, blir det åska vågar hon inte åka hem. det var det roligaste mötet på hela kvällen.

TGI monday

lördag. en sånd här ledig dag. ångesten kryper sig på. man ska utnyttja tiden, bara vara, umgås och allt det där, jag förblir stillasittande. paralyserad. fint väder är det också så jag kan inte vara inne.
att jag inte skäms. klaga på en ledig dag.

hopplös hopplös hopplösa människa.

måndag. en underbar dag. livet har en mening, jag har en uppgift och rättfärdigar min existens med rent och hårt arbete. ingen plats för reflektion och sökande efter mening, jobba på bara. aaahh jag andas in den ljuva trafikstockningen vid fridhemsplan och längtar till dagens uppgifter.

må veckan gå riktigt långsamt!

bakis

jag är inne på dag 8 av bakprojektet. har gjort de såkallade lättkavlade pepparkakorna idag. lättkavlade my ass. inget har varit lättkavlat den senaste veckan. men här står jag på söndagmorgonen och kavlar och bränner kakjävlarna men får ihop runt 50 stycken, fortsätter med vaniljhjärtan. det är bara tre dagar kvar nu, sen är det slutknådat för mig på ett tag.

tillvaron som hemma-mamma är ingen lek. nu förstår jag varför dom skåpsuper och vänstrar.

dagskiftet

första etappen av bakmaraton är avklarad. inköpen.
ger mig av med starlet mot martin olsson. undrar alltid vad det är för folk som är där en lördag och handlar majonäs i 5 liters hinkar och kaffe för ett helt år. jag hittar nästan allt, 5 kg mjöl, 4 kg socker och 2 kg smör. ser de färdiga prinsesstårtorna på hyllan och undrar för en sekund om nån skulle se nån skillnad på bild? jag undrar också om det här med hembakning verkligen ligger i tiden, mazarinformar verkar ha utgått ur alla sortiment. omöjliga att hitta. runda formar i alla storlekar, varsågod, men ovala, mazarinformar - nepp. går till slut ut mot bilen och tror att jag under halvtimmen i butiken förflyttats till bangkok, luftfuktigheten har ökat med 200%, värmen med minst 10 grader.

regn, maxa bakluckan med kassar, köra till nästa butik eftersom allt inte fanns, två kassar till, köra mot studion, kippa efter luft, parkera totalt olagligt, släpa in kassar, ta ett glas vatten, köra hem.

och nu ska jag bara gosa ner mig i soffan och ha lördagsmys med hunden och popcornen och feel-good filmerna. not. jag ska föna håret och gå och jobba på sardin.

god helg.

baktankar

ring ring på telefonen. ett okänt nummer, jag svarar. lite visste jag då, i tisdags morse vad som nu upptar all min tankeverksamhet. schackrutor, jitterbuggare, mandelkubb, klenätter och vaniljhorn för att nämna några. inom två veckor ska jag baka 30 sorters kakor, bakelser, tårtor och vetebröd som ska dokumenteras. det ska bli en bakbok för ett stort svenskt företag på fyra bokstäver.

det kommer inte bli nån picknick, efteråt lär det bli fasta men jag ser fram emot den här utmaningen. att så uteslutande hänge sig åt något med stil och precision. och alltså vi snackar ju inte en av varje sort direkt. nej nej, det ska skakas fram 10 napoleonbakelser, 60 schackrutor, 100 lättkavlade pepparkakor. lättkavlade. matlagning går att improvisera och fuska fram. det går inte med bakning. bakning är kemi. jag måste alltså genomgå någon slags metamorfos och bli en noggrann människa dom två närmaste veckorna.

spänningen är olidlig.

nutid

läser i dn om semesterdrickandet, varför det förekommer, varför det är så lätt att falla dit. alkohol är för de flesta den tydligaste gränsen mellan arbete och ledighet och det ger oss ett nu-perspektiv som inget annat. igår är borta och vi skålar som om det inte fanns någon morgondag. västvärldsaxlarna sjunker ner på sin rätta plats för att sedan ryckas på med lätthet, äh, det ordnar sig. en känsla av här och nu.

när jag tänker efter är det vi människor gillar allra mest just nu. alltså jag menar nu.
7-11 har blivit 24-7, jag vill äta nu.
skicka post som kommer fram dagen efter, är du inte klok, jag mailar nu.
jag tycker, tänker, presterar, jag skriver det på facebook nu. kommentera nu.
jag har något att säga, skriva insändare, över min döda kropp, jag bloggar nu.
fråga nyss, svara nu.
vänta till nästa säsong, jag laddar ner nu.
läsa tidningen, yesterdays news, jag har rss.
jag undrar, jag googlar nu.
spara till pensionen, jag lever nu.
vadå, är det stängt, slut, tyst, mörkt, över?
men vänta nu?

dom som säger att vi inte lever i nuet kan tänka om.
nu.

heja wallraff

rekommenderar varmt de här dokumentärerna. handlar om chefer för stora företag som går undercover och jobbar på golvet på sina företag. lite extreme make-over över produktionen men om man bortser från stråkarna och snyftningarna så är idéen inte alls dum. jag tror det behövs göras i många fler företag, även i sverige. då kan man få riktigt lojala medarbetare som känner att de behövs och är med och bygger företaget. delaktighet och bekräftelse är så att säga a och o när man ska motivera människor att göra sitt bästa.

inspirerad av dokumentären ska jag nu genast ha utvecklingssamtal med mig själv, ta reda på hur jag ser mig själv som chef. är jag uppskattande nog, en tydlig eller nyckfull ledare? resultatet kommer att redovisas här inom kort.

harder, better, faster, stronger

jag läser en artikel i psychology today om "the contender syndrome". det handlar om att aldrig vara nöjd, känslan av att det finns nånting mer, borde finnas nånting mer i korten för mig och min förträfflighet. att man aldirg blivit upptäckt, att man har mer att ge och varför varför har man inte kommit längre?

jag känner igen mig.

alla människor jämför sina liv, sin karriär, sitt yttre, sin semester, sitt hårsvall etc med andra. skillnaden nu är vad vi har att jämföra med. förr var liktlinjerna och de vi leaterade till grannar, familj och kanske de i byn bredvid, på sin höjd. idag jämför vi oss med hollywood, steve jobs, christer fuglesang och moder theresa. inte så konstigt att vi känner oss hyfsat ordinära. det är också skilland på "the acual self", "the ideal self" och framför allt "the ought self", den vi tror att andra vill att vi ska vara.

idag ska jag träffa en kvinna som ska hjälpa mig reda ut begreppen, och kanske få mig att sluta jämföra mig med gisele bündchens rumpa, steve jobs karriär och bodil malmstens intellekt.

lycka till säger jag.

osagda repliker 1

är med svante i en tom park på monteliusvägen. jag sitter på en bänk, han strosar oförargligt runt. två kvinnor runt 30 kommer med varsin take away-kaffe. den ena kvinnan till mig:
"du får gärna sätta band på hunden, det är ingen hundpark det här"
jag: (på nåt sätt gör sig repliken bättre på engelska sagd med ett brett leende)
"oh, now I see, my dog was looking for a stick before, and all this time, it was up your ass! enjoy your coffee".

för en liveversion ger jag föreställningar vardagar mellan 10 och 12, helger - dygnet runt.

och nu, vädret.

jag går ut med hunden vid 11-tiden på förmiddagen. det är molnigt men tryckande varmt. mariatorgets nylagda gräsmattor har redan gulnat. för fyra månader sen var det vitt.

snökaos och värmechock. folk förfrös sina kroppsdelar och nu dör gamla och svaga som flugor av hettan.

landet lagom har fått sig en törn.
och tur är väl det. vad skulle vi annars prata om?

sommarpratare - hallelujah!

jag laddar med spänning ner sommarprogrammet med micael dalén, har sett honom några gånger på televisionen, läst om honom några gånger i tidningen. han är en ekonomiproffessor som jag aldrig har hört prata om ekonomi. så jag lägger mig till rätta på balkongen och trycker på play.

rock 'n' roll, halleluljah!

jag blir helt slut. rappa pa pa pa pa pa hans kulspruteröst smattrar på. det är rock 'n'roll och halleluljah, det är gränslöst leverne och upprepningar upprepningar upprepingar. upprepringar. det är inte så att jag klagar, på ett plan blir jag inspirerad, han är verkligen helt utan cencur, utan gränser, utan pardon. när han nånstans en timme in i programmet lyfter frågan om han är bipolär och slutligen kommer hamna på dårhus är det inte som att jag hoppar högt av förvåning. han är rädd för att dö för det finns så mycket han ska hinna med. han har svarmålade naglar för att han vill gräva i det svarta i livet, i sitt inre.

han vill spela in låtar med marilyn manson, han ska släppa en bok som kanske ger honom sparken, han jobbar helst på nätterna, han tror att fysiska pengar kommer försvinna inom kort, han hyllar kanye west för att han vägrar nöja sig, han älskar lady gaga för att hon visar könet i sin video. och så där fortsätter det. i 90 minuter.

rock 'n' roll.

vad beröm gör med mig

jag fick nyligen väldigt fint beröm för den här bloggen av en människa som jag respekterar både som person och yrkesman. nu vill jag ju såklart fortsätta leverera, ge honom valuta för komplimangerna. skrivkrampen har aldrig varit så påtaglig.

så i väntan på att min prestationsångest ska släppa lite i fogarna glädjs jag åt min nybokade new york-resa. i slutet på augusti ska jag dit för några frilansjobb, passade på att slänga in ett möte hos paris68, johan och marcella lindebergs nya märke. sen jag hörde herrns sommarprogram förra året har jag varit nyfiken på hans nya projekt han driver med frun sin. nu ska jag träffa dom.

vem vet, lite jetlag och english meetings kanske släpper mina spärrar. till dess, jag tuggar vidare.

jag skäms

jag kräver lite glädje, jag vill se ett leende, en kämparanda som bygger på genuin passion och en inställning till att livet trots allt är vackert. jag hör på partiledartal och jag finner inget av detta. det är svårt, det är en kamp, det är dom och vi och tänk om vi bara kunde få göra såhär.

jag förstår ingenting.

jag vill ha en baptistpastors övertygelse, can I get an amen, call and respons, publiken är ni med mig, mår ni bra? det är på tok för lite rock n roll i svensk politik, var är den som öppnar talet med "jag älskar mitt jobb"? nej svårt är det, och motstånd är det och skylla ifrån sig är det. vem skriver dom här talen, vem är deras rådgivare? ett jobb som handlar om kommunikation kommunicerar inte alls. dom fångar mig inte, jag vill att livet ska bli roligare om jag röstar på dom eller dom.

att ha en publik på flera tusen och inte få folk att le, skratta, hålla med, jubla i triumf - det borde vara straffbart att ha en halvtimme med en mikrofon på en scen och vara så inåthelvete tråkig.

synden i almedalen sker inte på burmeister på nätterna, oretoriska politker, det är synd och skam.

innekatt

är det ålderskrisen som smyger sig på? för att det är dags igen om en vecka? födelsedag.
det är tropisk lördagskväll och jag tackar nej. kul tjej den där maria. jag tackar nej, stannar hemma, vill tänka efter och lyssna på "sommar" och njuter av hunden som sover på balkongen.

herregud jag börjar bli gammal.

nej, det vet jag att jag inte är och det här fenomenet är inget nytt. jag har aldrig varit så förtjust i att gå ut på lokal. alltså jag gillar verkligen att gå ut och äta och sitta i härliga barer med mina vänner men det här med att "gå ut". jag blir alltid så ställd när någon frågar var jag "går ut".
eh, jag går inte ut. för jag står inte ut med den miljön. jag känner mig fel, ohipp och jag vet inte vad man ska prata om i sånna sammanhang när man måste stå och skrika i nåns öra, konversationen blir liksom lite begränsad. det känns lite pompöst i det läget att ta upp livskrisen man har för tillfället eller konnflikten mellan kapitalet och konsten, vad står du där, egentligen? nej man ska typ prata om barer i berlin och vilken bloggare på nöjesguiden man tycker regerar.

jag har aldrig varit i berlin. jag går inte ut.

i jakt på den mening som flytt

det räcker med en gata, ett vattenglas, en skjorta för inspiration. pennan alltid till hands, onlinjerade block föredras, inga streck utom dom egna får störa, rama in. reglerna har hon aldrig kunnat, och vet därför inte när hon bryter dom. hon gillar tåg, bussar, flyg, allt som gör att tanken får vara ifred, bara finnas. musiken, soundtracket till livet en nödvändig föränderlighet. dagen börjar och slutar alltid med en undran, vad händer idag, vad händer imorgon.

det är i berättandet säger min vän, det är där man kan göra skillnad. att vandra in i bild och börja historien från början gör ingen lyssnare. samma visor, om och om igen blir nya av rösten. vi letar. han och jag och dom andra efter det som håller oss vakna på nätterna. har vi tappat det eller har vi nånsin haft det? i parken, vid kaffet, på extrajobbet, överallt letar vi.

meningen. vem kan avsluta den?

pass på

efter en theraphy-session med min all-reiki-väldigt goda vän igår har jag gett mig själv lite längre koppel. ungefär som under forsbergstiden när jag startade "give-yourself-a-fucking-break-foundation", folk fick ju magsår inför varenda projekt.

jag är en tvivlare. har alltid varit, kommer antagligen att så förbli. jag kommer inte nöja mig, inte med någon mellanmjölkstillvaro där jag är tillräckligt nöjd, där kaffet smakar tillräckligt bra, där livet är fair enough. motorn kommer alltid vara att det finns nånting bättre, nåt som känns mer, svänger hårdare, har en sötare eftersmak. och nu är jag i jaktsäsong, jag vet inte riktigt på vad men jag siktar skarpt och satsar på storvilt. jag sitter på pass nu över sommaren och hoppas lägga ner mitt byte till hösten. så är du där ute med hög svansföring, se upp, I'm armed. jag börjar med att lyssna på natasha illum berg på "sommar" idag, jag kanske får några tips på hur man avslutar en lyckad jakt med en gt i solnedgången om inte annat.

och för alla er som skulle få för er att det är nåt annat än proffesionell sysselsättning jag är ute efter säger jag bara, I'm cheap but not that cheap.