same procedure as every year

förkylning.
samma visa varje år, en solstråle och alla kläderna åker av. att man aldrig lär sig.
men som om att det skulle stoppa mig, jag gav mig själv en heldag i sängen, sen visste rastlösheten inga gränser. istället pratar jag med marknadschefen på astrid lindgrens värld om deras nya matkoncept, jag läser allehanda matbloggar, jag hittar en recension av min bok i gourmet och jag leker med ord som rabarberkyss, jordgubbsflirt och äppelpoesi.
påsken blir otraditionellt nog i stockholm, påskrundan på österlen får klara sig utan mig, det blir lammstek i huvudstaden istället. jag ska ge den sista smörjelsen med rosmarin och timjan och kvantiteter av vitlök som håller alla världens vampyrer på avstånd till jul. traditionalist - javisst, påskalammet rör man inte till med nåt cross-over kök från fjärran i mitt hus. och eftersom middagen kommer hållas hos mig så äter man och låter maten tysta munnen.

och hör sen!

sno stilen!!

hallå alla älsklingar!
idag träffade jag min bästis gabriella och åt lunch, supermysigt!!!
hon hade en asball skjorta som hon hade snott av den killen som hon dejtar nu, så himla gulligt! så direkt efter lunchen gick jag till herr judit och tänkte, hallå, jag måste bara sno stilen, ni vet, sno pojkvännens kläder stilen liksom. jag vet, lite crazy att gå in på en butik med killkläder men vadå, jag ba gör det tänkte jag. så hittar jag typ en likadan skjorta, fatta?!!
så himla snygg och lite stor men det ska liksom va så, jag kan ju liksom låtsas att jag snott den från nån snubbe, ha ha!
den kostade 950 spänn men vadå, jag är faktiskt förkyld så det är jag bara värd tycker jag!

visst är den skitsnygg??! tänk er sommar, med ett par sjyssta flip flops och typ jeansshorts, fräscht!!!!

nu måste jag bara springa å köpa en latte, så himla kaffesugen!!!!

kramizzz

vem är den här urban?

när jag gick på gymnasiet hade jag en vän som hette li. vid en lektion i nutida konst reflekterade läraren över att li inte var där, vi som var hennes vänner visste att li var lite stressad över ditt och datt, vi närmade oss trots allt studenten och det var specialarbeten hit och slutbetyg dit. vi som stod henne närmast visste också att li hade en fabless för att sova på morgonen, detta utelämnade vi för läraren. denne bestämmer sig ändå för att ringa li och kolla läget. en nyvaken röst li svarar i telefonen, läraren sätter igång "hallå hur är läget, jag hörde att du har lite ågren för det här med arbetet ni ska göra...". li hummar, harklar sig i andra änden, försöker förstå vem som ringer och väcker henne "eh, ja, eh, alltså jag... vem fan är ågren?". så kan det gå när man ringer och väcker en stressad gymnasist och pratar i metaforer.

de som känner mig väl vet att jag, milt uttryckt, har lite svårt för etablissemanget "urban deli". efter att ha gett stället några chanser har jag kommit fram till att det är mest namnet som får mina inälvor att göra sig påminda.
så imorse när jag strosar runt på the world wide web och hamnar på hornstull strands site för att spana in restaurangen tittar han fram igen. urban.
menyn erbjuder "urban food", småplockrätter från världens alla hörn, eller som texten säger
"från stora gator, minimala torg och lokala marknader".
trots att jag inte är nyvaken och uppringd av en orolig lärare måste jag citera min undrande vän "vem fan är urban?". är hornstull verkligen så kopiöst lång ifrån stureplan att man måste försäkra sina gäster om att man faktiskt inte har hamnat på landsbygden? jag undrar, är det nån som tvivlar?

en av de få läxor som verkligen satt sig från min tid på forsbergs sas av min eminenta lärare hanna heilborn: visa inte bevisa.

så, till alla er som serverar mat i en stadsmiljö, put that in your pipe and smoke it!

känn lite sorg för mig göteborg

jag har börjat glömma bort vilken dag det är. jag vet inte hur jag ska tolka det, det är vanligtvis ett fenomen som brukar uppenbara sig när jag haft semester så pass länge att jag till och med börjat koppla av. jag har inte semester just nu, jag har allt annat än semester. däremot längtar jag mer än någonsin efter just semester, inte nödvändigtvis den sysslolösa delen men miljöombytet är för mig just nu vad en godisaffär är för en diabetiker - omöjligt och ofanntligt lockande. mina tio fingrar räcker inte till för att räkna alla mina vänner som har flytt landet för tillfället. jag gör vad jag kan för att framkalla enorfiner här hemma sniffandes på solkräm, lyssnades på buena vista social club och runtsvassande i flip-flops. vid varje liten solglimt åker solglasögonen på, vid varje liten invit dricks det kontinentala glas vin mitt i veckan. jag pratar med vänner i metropolerna malmö och göteborg, åh, den som ändå fick åka till göteborg!

så blir det, man är ensamstående småhundsmatte och plötsligt känns sveriges näst största stad som ett utopiskt äventyr.

om mina vänner i new york hörde mig nu. bananas.

här är mitt liv

i väntan på att oldsberg ska dyka upp vid dörren, en inbjudan till skavlan eller "en dag med" i dn-söndag gör jag helt sonika en intervju med mig själv. voila, här är ditt liv maria paulsson!

vinjett, maria stegar in på sylvassa klackar och ler mot publiken, kindpussas med programledaren och sätter sig bekvämt till rätta i fotöljen.

välkommen maria, du har ju frilansat sen väldigt unga år, hur kommer det sig att du inte hamnade med fast jobb på en reklambyrå efter forsbergs?
jag är uppväxt i en frilansarfamilj där mottot hela tiden varit "vill man ha nånting gjort får man göra det själv". jag har provat att jobba på byrå men hade svårt att känna mig kreativ i den miljön som handlade mycket om tävlingar, att vinna priser och surfa runt på adsoftheworld.com på dagarna. jag inspireras av så mycket annat, reklam i sig är nog det mest oinspirerande jag vet, jag känner mig bara låst.

vad är det låser upp dig då?
jag gillar kommunikation som ett större begrepp. att sitta på café och lyssna på hur folk pratar med varann, kolla på film och se hur budskapet når mig genom manuset och bilderna, ringa till min mormor och höra hur hon pratar och vad hon uppskattar eller ogillar. jag har vissa böcker, låtar, sajter, personer som jag återkommer till när jag vill komma i stämning och känna att inget är omöjligt. kan du ge ett exempel på en sån inspirationskälla?
eva dahlgren är bland de häftigaste människor jag vet. jag ser henne ganska ofta på gatorna eftersom vi bor i samma område och jag blir lika starstruck varje gång. lång, sävlig men bestämd kliver hon fram som en stor och vis självklarhet. hennes bok "hur man närmar sig ett träd" har jag läst många gånger på längden och tvären, en underbar skildring av vardag och kreativitet, stå på scenen och plocka ur diskmaskinen och skaparångest. fantastiskt skrivet om kärlek med mycket självdistans och förlåtelse, gud vet att vi behöver det i vår tid!
förövrigt regerar robyn och bodil malmsten också i mitt hus, helt enkelt människor som gjort det dom trott på in i det sista och lyckats tack vare det.

du bodde i new york i ett halvår, vad saknar du mest därifrån?
att galenskapen är normen.

vad är ditt drömprojekt?
just nu har jag snöat in på hotell. jag älskar hotell, att bo på dom, att hänga i lobbyn, känslan av att vara hemma nånstans fast man är borta. jag skulle vilja bygga mitt eget och hålla i taktpinnen för allt! jag vill bestämma tapeterna, jag vill leta i antikaffärer efter uppstoppade djur att ha i biblioteket, jag vill skriva menyn och välja ut personalens kläder. jag vill skriva små notes att lägga på kudden och erbjuda resorb till festfolket och fotbad för shopoholics, service helt enkelt. och dekadensen framför allt!

favoritserie för tillfället?
nurse jackie. cyniskt, brilliant dialog och karaktärer som man önskar att man var. allihop.

i spotifylistan?
gossip, bobby womack och buena vista social club.
längtar mest efter?
få upp min älskade toyota starlet till stockholm från vintervistelsen i skåne. roadtrip 2010!

sista frågan för den här gången, vem checkar du helst in på hotell med ikväll?
min gabriella. vi hänger väldigt bra på hotell tillsammans, för tillfället mest på lydmar där hon utan problem tar in en råbiff vid 22.30-snåret för att "snacksa" på i baren. man kan inte annat än älska en sån människa.

tusen tack maria, som du förstår har vi en massa frågor kvar som vi sparar till en annan gång, hoppas att du vill komma tillbaka snart.
hell to the yeah!

habana mi amor

jag sprang in i en gammal vän igår som är fotograf och som gjort två fantastiska böcker om havanna. vid releasen av den ena var jag och några till med på cuba och det var en oförglömlig resa. här är berättelsen om de första timmarna.

jag vet inte hur många timmar i sträck jag varit vaken när planet landar men mörkret utanför vittnar om att det är kväll, kanske redan natt. illamåendet som följer av för lite sömn och långa resor gör sig påmint när värmen slår emot mig, men det gör inget, det hör liksom till. någon timme senare efter noga genomgång av vårt bagage skumpar vi fram i en buss i den cubanska natten. fordonet tycks sakna allt vad stötdämpare heter men både det och tröttheten känns sekundärt när vi börjar närma oss stan. havanna.

glimmande i det svarta pulserar gatorna i son-takt och natten har bara börjat. att ge efter för sömnen nu vore närmast en dödssynd, sova kan man göra när man kommer hem som min pappa allid sa när jag var på läger när jag var liten. med de orden ringande i huvudet ger jag mig som i trans ut från hotellet efter en snabb visit på rummet. en av killarna i gänget vet vart vi ska, där rommen är kall men trumpeten het som natten själv. det kallas kontoret, mest för att man dagen efter ska kunna droppa frasen "det hände på kontorstid". de saloonliknande svängdörrarna står sällan still efter att mörkret lagt sig, folk kommer och går, som sig bör på kontoret. lokalen är inte stor, smoggen från cubas bästa cigarrer fyller ut där det inte pratas, dansas, dricks mojitos. här är sodavattnet märkbart dyrare än havana club bianco och att mäta upp spriten är lika främmande som att inte kunna salsans grundsteg. bandet, ett tjog herrar i blandad ärbar ålder, är i full gång längre in i lokalen. servitriserna flyter fram som om grundclaven fanns med redan innan födseln. så var det antagligen också, ingen här rör sig utan den karaktäristiska svansföringen, oavsett om man är på arbetet eller bara handlar på torget.

rommen fyller min jetlaggade kropp, letar sig ut i blodomloppet och sänker mina västvärldsaxlar. det tar inte lång tid förrän även jag smittas av barens hjärtslag och mina höfter får ett eget liv. min spanska är mycket begränsad, snudd på obefintlig men såhär dags på kontoret behövs inte mycket mer än kroppsspråket. starka armar med cigarrens färg för mig ödmjukt men bestämt runt i turerna. tidsuppfattningen är sedan länge borta men till slut tar melatoninet över och min kropp skriker efter sömn. en cykeltaxo hem över kullerstensgatorna med en arm om min axel. en nyfunnen vän som bara inte kunde tillåta att jag gick hem själv i mörkret. en stadig hand stödjer min när är jag kliver ur ekipaget. samma hand som han strax kysser godnatt innan han försvinner in i mörkret som omsluter en fortsatt svängade havanna.

sånt man gör

ibland träffar jag människor som jag vill imponera på, sånna som lockar fram i mig att lägga i en extra växel. jag blir ett lekprogram. när det är riktigt illa kan jag bli en hel jäkla rädda barnen-gala. jag är programledaren som i nån osmakligt glittrig klänning vill blanda djup och underhållning, informera och få sympati för att till sist få vederbörande att ringa in och donera sina slantar, lägga sitt beskydd över fadderbarnet - mig. men så måste jag tänka efter. eva dahlgren skulle aldrig vara ett lekprogram. inte bodil malmsten heller.

mina idoler har integritet. det ska jag också skaffa mig.