Uppvaknanden på Brännis

När jag gick i gymnasiet ville jag bli jazzsångerska. När jag upptäckte Rigmor Gustafsson ville jag bli ännu mer jazzsångerska. Det här begav sig på den tiden då hon, i mina ögon, sjöng riktig jazz och inga publikfriande Burt Bacharach album fanns i diskografin. Den första skivan jag någonsin hörde med henne heter Live och är, som namnet skvallrar om, en liveinspelning från en spelning på Mosebacke. Första spåret, "One for my baby", har jag en alldeles särskild relation till. Mannen som presenterade denna gudabenådade röst för mig heter Erik.

Jag var sexton år, han var arton. Jag gick mitt första år på gymnasiet Rytmus och han var min allra första pojkvän. Vårt alltigenom kärleksfulla förhållande varade i sex veckor och jag var i himmelen. Han var basist, mest kontra såklart men lirade även piano och var redan då ett unikum, tecknade som en gud, sydde sig en jacka om han ville ha en och idag har han både examen från juristlinjen och textil på Konstfack. Nåväl, han introducerade mig som sagt till den blå Liveskivan med Rigmor. På den tiden fanns det moderna stereos som kunde programmeras att börja spela ett visst klockslag, min gemål använde således sin skivspelare som väckarklocka. Därav relationen till det första spåret, det var tonerna som väckte mig de gånger jag sov över hos min allra första pojkvän. Idag, tio år senare, räcker det att jag hör upptakten för att jag ska vara tillbaka i pojkrummet med dinosauriebården i taket och se den egengjorda sänglampan av lysdioder, med dimmer såklart, framför mig. Som vi jazzade loss på gatorna runt Zinkensdamm i sex veckor, så stolt jag var när han kysste mig mitt i cafeterian, mitt ibland alla, allt till tonerna av fröken Gustafssons ljuvliga stämma.

Men efter jul gjorde pojkvänsskrället slut och mitt soundtrack den vårterminen förbyttes till det näst sista spåret på skivan "Winter doesn't end". Såhär tio år senare kan jag faktiskt lyssna på alla låtar utan klump i halsen, nu är den mer ljuv nostalgi, dessutom får man höra Rigmors sjungade värmländska när hon presenterar musikerna, så ung, så oförstörd. Hon är också den enda som fått mig att tycka om "Over the rainbow", hennes solo i början kan jag fortfarande om du så väcker mig mitt i natten. Men, de mixolydiska skalorna fastnade aldrig riktigt i mina stämband som hos henne, idag håller jag mig till andra tangenter och hoppas att det svänger på ett tag till.

få tyst på mig bara

Det som är så viktigt. Att få åtminstonde min jord att snurra i ett annat varv från att jag föddes till dess jag dör. Känslan av att den inte kommer att göra det får mig att vilja dö här och nu, då spelar det hela ingen roll. Att tro på nåt, att få någon annan att tro på nåt, vilja nåt, bli glad, bli ledsen, tänka efter. Ville jag bara bli omtyckt kunde jag ju bli sjuksköterska på barnsjukhus, det handlar om nåt annat, att visa människor att det finns så mycket mer i livet än Let’s Dance på fredagar. Men är det min uppgift? Varför har jag tagit på mig det som min uppgift? 

Ville jag bara bli känd kunde jag ju gå in i Big Brother-huset, göra bort mig, operera in små horn i pannan, det finns dem som gör det. Ville jag bara få respekt kunde jag ju gå runt med kniv på fickan, våld är det enklaste sättet att få respekt, inte förtjäna den men att få den. Men jag vill inte slåss. Jag vill älska ihjäl människor, få dem att älska tills de dör. Jag vill få dem att offra nånting, offra det bekväma, sina vanor, vill få dem att kämpa sig till något. Att kämpa sig till mig, att få vara en del av mig.

Och vem är jag att ta mig själv på så jävla stort allvar och kräva att det jag gör ska vara meningsfullt. Vet du vad andra tycker är meningsfullt, ställa mat på bordet, har du tänkt på det fröken Paulsson? Nej, det har jag inte, jag är så upptagen med mitt konstnärsego, känna efter, ha mage att tycka synd om mig själv för att livet är så svårt. 

Ah, den som kan dra mig ur det här futtiga skalet jag kallar min kropp. Gör det nu och gör det fort. 

Tack för maten

Jag lyssnar på Lotta Lundgrens sommarprogram och tänker att den där kvinnan har ju verkligen fattat det. Nu alltså, nu har hon fattat det. Hon börjar programmet med att berätta om hur hennes liv såg ut för tio år sedan, när hon jobbade tills hon kom hem och stupade. Det kanske är det som fattas för mig tills jag kommer att fatta det, tio år. 

Lotta pratar om maten och kärleken till maten, kärleken som maten representerar, framkallar och förmedlar. Att kanske det lättaste visa att man älskar någon är att ställa ner en vällagad tallrik mat framför vederbörande. Att inte uppskatta den gesten är således kanske det enklaste sättet att få matlagaren att vilja göra slut. Hon menar att även om man kan laga mat, gillar att laga mat så kan ju micron lika gärna göra jobbet om man inte får nåt tillbaka av den man har lagat maten till, om man inte har speciellt mycket till övers för denne någon. 

Det är nog däri mitt problem ligger. Varför jag inte lagar mat till mig själv även fast jag både kan och tycker att det är roligt. Jag får ingenting tillbaka. Hur jag än anstränger mig och gör långkok, köper dyra fina ingredienser eller håller på i timmar så är det bara inte lika gott att äta upp hela härligheten själv. Jag har ju lagat en måltid, och en måltid är ju inte bara till för att bli mätt, det är egentligen en ganska liten del av det hela, måltiden är ju liksom att njuta den med någon, kunna prata om nånting trevligt, jäsa lite i soffan på maten efteråt. På sin höjd pratar jag med min hund, men jag hejdar mig ganska snabbt igen, känner att steget över till att prata med sig själv är skrämmande kort och på den platsen vill jag faktiskt inte hamna. Inte än. Sitter jag själv när jag är 82 och äter kan jag tänka mig att unna mig en pratstund med mig själv. Precis som jag tänkt unna mig småkakor i skamliga mått vid den ärbara åldern. Men nu, nej. 

Så det blir rätt mycket yoghurt till middag här hemma. Kommer på mig själv ibland till och med bli avundsjuk på Svantes torrfoder, det verkar så lätt liksom, allt man behöver i små karameller att knapra i sig, snabbt och enkelt. Jag borde bli bättre säger jag ofta, borde bli bättre på att ta hand om mig själv. Jo, jag kan tappa upp ett bad eller hyra en härlig film ibland när jag har kvalitetstid med mig själv. Men det där med maten har blivit så laddat. Det är över så fort på nåt vis. Laga laga laga och sen äta på tio minuter. Jag vill ju inte äta alltför onyttigt heller, ska jag bli tjock kan jag ju åtminstone ha haft trevligt sällskap på vägen tänker jag. Jag får helt enkelt starta nån typ av middagsklubb. Laga mat varje kväll som om jag lagade för två, sen ställa dörren på vid gavel och basunera ut nånslags stående inbjudan att det finns en tallrik klar vid 19-rycket, lägg 40 spänn i burken där och slå dig ner. Kommer det ingen kan jag ju alltid äta den tallriken till lunch dan efter, ekonomiskt och bra. 

Med hopp om bättring sitter jag nu och läser Lottas gamla blogg för att hitta inspiration. Kvinnan kan ju skriva, måtte hon fortsätta med det. Bra musiksmak hade hon i programmet också. 

Jävla Lotta Lyckad Lundgren.

Västkustens flora och fauna

De sista dagarna på min inbillade semester (vem lurar jag, jag har ju semester jämt, frilansa kallas det) återser jag en favoritplats på jorden för första gången på många år. Så fort jag skymtar Tjörnbron i fjärran får jag automatiskt Thomas Ledin-toner i huvudet om blå blå vindar och hav. Jag har en speciell kärlek till västkusten, we go way back, och som när man springer in i ett gammalt ex undrar man ibland varför man höll sig borta så länge. Mollösund, en liten fiskehåla från början som tyvärr vuxit och blivit större, men än finns det orörda klippblock som jag kallar mina. 

För snart tio år sedan spenderade jag två somrar här och jobbade på krogen. Första året åkte jag ner med min vän Tove. Vi lyssnade på Billy Bragg och luktade Body Shops kokoskräm. Vi hoppade på klipporna och en dag, precis när jag tar ett språng, utbrister Tove förtjust, "ha ha, fetknopp!". Jag var beredd att avsluta vår vänskap där och då innan hon snabbt förklarade att det var den lilla gula blomman hon sett.  Vår vänskap bestod och vi firade midsommar och vaknade upp i varsitt litet hus på olika håll i byn. När vi möttes på badplatsen senare på dagen berättade Tove hur hon, lite smidigt, skulle smita ut från nattens sällskap men istället mötts av hela tjocka släkten runt frukostbordet när hon kommit ner för trappen. Tja, vad säger man, hej hej, ägg, ja tack. Några veckor senare kom det mycket riktigt och bet henne i baken, "jaså var det du som var hos Holmströms pojk?" fick vi höra från en av originalen i hamnen. 

Den sommaren jobbade jag på Bryggan där ägaren var galen, skällde ut allt som rörde sig och en kväll fick jag nog. Mitt under service slängde jag förklädet i golvet och gick ut bakvägen, tack för kaffet. Resten av tiden kunde jag spendera vid havet och förälska mig i killen som jobbade på den andra krogen i hamnen, Johannes, eller Johannes döparen som han kallades eftersom han var prästens son. Jag fick några veckor då jag slapp se på solnedgången själv och sen var det lilla roliga slut, tårar och avsked och löften om att hälsa på i Stockholm. 

Jag fick aldrig något besök, gråter inte så mycket för det längre men att inte åka till Mollösund oftare är verkligen något att sörja. Det där havet, jag älskar allt med det. Att bada i det, att segla på det, att äta allt som man kan fiska upp ur det. Bara doften av salt som lägger sig kvar på huden gör mig hög och tar fram något banalt och hopplöst romantiskt i mig. Jag vill visa allt det vackra för någon jag älskar och inte gå hem förrän solen gått ner. Jag vill att mina små fräkniga barn ska få hoppa runt där och leka som jag gjorde när jag var fem år och tyckte att klipporna var oändliga. Jag vill berätta för denna någon om alla gånger jag suttit där och drömt om just sån kärlek. Hur många gånger jag tänkt, till nästa gång kanske, till nästa gång kanske jag har någon med mig. 

Till nästa gång, Mollösund.

Det osynliga bandet

Söndag kväll och jag klipper med vemod av mig bandet från årets Pridefestival. I år har jag upplevt festivalen som volontär, en otrolig upplevelse med ljuvliga människor. Efter en nio-timmarsdag på Pride House med besökare, artister, författare, sura bögar och uppkäftiga flator kändes ibland det frivilliga arbetet i kroppen och på festhumöret. Men när jag kommer upp i parken och ser, vad jag bara kan inbilla mig är, unga människor från mindre städer som kanske för första gången får komma till festivalen och vara sig själva i en vecka, då går rysningen genom kroppen. När jag ser familjer som står pall långt ifrån normen och när jag ser gubbar i min pappas ålder hand i hand genom folkhavet, då är det värt varenda timme av min volontärtid.

Men bakom fjäderboan och paljetterna har det också varit en vecka av att känna sig ensam. Konstigt kan man tycka, eftersom jag i teorin är öppen för att hångla med varenda besökare när de flesta där inne håller strikt sig till hälften. Men jag har inte så många vänner i den här familjen. Till vardags kan mitt liv lätt passera för ett helt normativt hetroliv, jag har aldrig haft behov av att sparka ut nån stor garderobsdörr, det har känns så självklart att kärlek är nånting jag känner för en människa, inte för ett kön. På en författarträff i veckan med Jonas Gardell, Rickard Wolff och Anna-Maria Sörberg pratade de alla om kampen de fört genom åren. Att komma ut på 80-talet var ingen picknick, sen kom HIV och la en svart, blöt filt över hela communityn, då blev det inte direkt enklare. Jonas Gardell säger att vi som är unga nu måste upprätthålla kampen, den som var och en vi för. Jag känner mig lite dum i publiken, känns som jag har haft det så himla lätt. Ingen som spottar efter mig på gatan, jag har öppna och förstående vänner, jag har inte mött något motstånd alls i mitt val i vem jag vill älska. Men i fredags när jag mötte upp med några underbara men ack så straighta vänner så märkte jag skillnaden. Full av intryck och upplevelser från min vecka är det ändå lite svårt att mötas. Utanför baren ser jag ett band runt en handled, en transa som jobbar inom försvaret, dyker på henne direkt och pratar outfits till paraden.

Det är då det känns så trist att klippa av sig bandet. Jag vill ha det på mig året runt, så jag kan identifiera mig med de mina, alla andra som har sin resa av att ibland känna sig ensam i den största och mest glittrande familjen. De som inte heller tycker att det är en schlager att komma hem jämt. Så jag klipper av mig bandet men jag sparar det hemma på väggen. En påminnelse om min kamp, om än i det lilla, att fortsätta gå själv på festival, att vara volontär och göra det möjligt för andra att leva ett mer öppet, kärleksfullt liv. För jag vill vara del i den här familjen, vara den bi-drottning som jag faktiskt är, med massa andra bin i kupan.

ytterst partioberoende sammanfattning

summering av almedalen 2012

antal partiledartal sedda i sin helhet: 0
antal glas rosé: 2458
antal gånger jag snuddat vid alexander bard: 2
antal nya followers på twitter: 2
antal hångel: 2,5
antal pitchers av fläderdrinken på surfers: 3
antal gånger killar sa att de gillar rättviseförmedlingen: 1
antal inkomster under veckan: 1
antal utgifter under veckan: ett hemligt belopp

veckans citat: "sticka ut hakan? jag tycker att man ska sticka ut hela huvudet" gudrun schyman

nu jag drar jag till nyc och fortsätter min knivskarpa politikbevakning modell större, yes we can!

den självklara natten

jag hade redan bestämt mig när jag såg affischen, jag skulle till natten, den mytomspunna tryckarklubben. så när ingen ville följa med åkte jag själv ut till färgfabriken, det var ju inte som att jag hade tänkt prata med nån ändå, jag ville dansa.

jag kom tidigt för att vara säker på att komma in. första timmen var rätt trevande på utegården, alla kändes så unga, jag drack öl som jag inte ville ha, rökte cigaretter som inte var goda. jag förstod inte, var fanns dansgolvet, det här kunde ju inte vara allt? gick upp en våning och tyckte att lät bakom de två stora svarta dörrarna. var nära att ge upp men gav mig till tåls, det måste bli bättre. kort där efter öppnades portarna in till min bild av himlen. röken hängde över golvet, den enorma discokulan snurrade i mitten av rummet och spridde små, rosa rektanglar på väggarna. de första tonerna liksom vällde ut och la sig precis ovanför smoggen, med ett stort leende gick jag in över golvet mot den rosa neonskylten, det här var natten.

efter en stund ser jag en bekant. det var länge sen, vi byter några ord. så ansluter även några av hans bekanta, jag hälsar genom powerballadernas dån, en av händerna håller kvar lite längre, som en självklarhet. de hade mötts i japan, kände varann inte alls särskilt bra, de första takterna på chicagos "if you leave me now" hörs i högtalarna och jag avbryter av en reflex "ah, min favorit". då får jag en hand i min, vi ska dansa. precis som på mellanstadiet, precis lika skälvande nära att få krama en helt ny människa i tre minuter. plötsligt kommer händerna på ryggen lite närmare. andetag i nacken. samma leende som inte går att förneka, det är bara fantastiskt. vi snurrar och snurrar och tittar upp på varandra när sången är slut, men för oss är det inte slut, det känns bara som början. "it must have been love" med roxette följer i högtalarna och vi bara måste dansa en dans till. ännu närmare, en hand i min nacke, så outtalad förståelse som bara kroppsspråket kan framkalla, nu är det bara vi som ska dansa. jag vill inte dansa med nån annan på hela kvällen. alla andra finns runt omkring men bara som en kuliss, bara som dekor för den här natten är vår. när även den sången är slut möter våra pannor varandra, vi är sådär nära så man knappt kan titta in i ögonen för då drunknar man. hand i hand tar vi oss genom trängseln. går ut och delar på en cigarett. jag får höra om en separation och tre barn där hemma och allt jag tänker på är en svartvit sommar på en brygga, ligga i timmar och bara existera bredvid varandra, prata om drömmar och molnen på himlen. varför känns det så självklart? varför känns det som den där handen bara ska vara min, kanske bara för en sommar, men ändå?

det blir några danser till sen bestämmer jag mig för att gå hem. jag vill inte förstöra förtrollningen som blivit, jag vill inte börja lirka om vem som ska gå hem till vem fast man egentligen inte borde så kommer verkligheten bara ikapp. jag vill bara gå hem med drömmen om vad som kunde ha blivit. det blir en lätt kyss, en hand som kramar min hand. kanske möts vi igen, antagligen inte, men jag kommer aldrig att glömma henne.