allvaret klär inte i manchester

läser på dn insidan idag om patienter som inte tas på allvar av vården. det handlar om en ms sjuk kvinna som blir bedömd som psykosomatisk och blir ordinerad vila och lugnande tabletter när hon söker för domningar och yrsel. hennes slutsats är att om specialistvården är en räkmacka är primrvården en wasa sport. ibland med lite smör, oftast inte.

jag blir rosenrasande när jag läser det. dels för att min söta mor också har diagnisen ms, inte en diagnos att skoja bort, och dels för att det väcker minnen av högst oproffesionellt och framförallt omänskligt bemötande jag själv fått inom vården. för ca sju år sedan var livet inte så snällt mot mig. när bägaren en dag helt plötsligt runnit över utan att jag riktigt märkt hur det hände hamnade jag på st görans psykakut. jag var rädd. för var jag hamnat, för vad jag kände, för om jag blivt tokig. jag hänvisas in i ett mörkt, tomt väntrum där ingen bemödat sig med att tända lampan. efter många frågor som är omöjliga att svara på och lång väntan blir jag hänvisad in till en läkare.

bakom ett skrivbord sitter en man i 50-års åldern i mossgrön manchesterkostym. håret är slickat bakåt, ansiktet lite plufsigt, han andas tugnt. jag andas som en kollibri. han bläddrar i några papper, tar ingen notis av min ankomst. till slut tittar han upp och lutar sig tillbaka i stolen med en lång suck. rörelsen gör att slipsen på hans mage åker åt sidan, det fattas en knapp i skjortan och glipan blottar hans vita fläsk. jag sväljer en kvällning. "eh, jaha, alltså jag fattar inte riktigt vad du vill här". lång suck. "lägga in dig, är det det du vill eller?".

han sitter fortfarande bakåtlutad och lyckas på något sätt se ner på mig. jag tittar under lugg, hukar från hans ord och måste till slut knipa ihop ögonen för att bilden av honom får mig att vilja kräkas. min första reaktion på hans replik är att klappa till honom, men då låser de väl in mig för gott tänker jag, så jag sitter på händerna och tittar ner i golvet. med jordens behärskning får jag fram en önskan att fortsätta prata först när min mamma kommit, hon är på väg, kan vi inte vänta? manchesterkostymen fnyser, ger ifrån sig en min som om det var det dummaste han någonsin hört, rycker på axlarna "ja ja visst". jag drar efter andan och går ut till det mörka väntrummet som nu känns som en dröm. läkaren och at-läkaren går korridoren bort och jag hör dem skratta och säga till varann "vänta på morsan".

lyckligtvis var det sedan skiftbyte och jag fick, efter många fler tårar och total vägran att prata med kostymen igen, träffa en annan läkare som tagit med sig medmäskligheten och läkarrocken till jobbet. det är säkert inte lätt att vara läkare varje dag men patienterna som de möter är där på den värsta dagen i sina liv, något att åtminstånde ta på allvar.