tjockskalle

jag har pratat om det förr. min prestationsångest för den här bloggen och att jag inte skriver förrän jag tycker att jag har nåt att säga, alternativt inte har nåt att säga men kan formulera det på ett bra sätt. jag tycker själv att det är tramsigt, men nu är det så. prestationsångest-kärringen har satt sig mitt emot vid skrivbordet och där tänker hon uppenbarligen förbli. det hjälper inte att jag hyllar woody allen och andra kreatörer som chausefritt slänger ur sig verk efter verk, jag sitter kvar i klistret. björnklistret.

en annan av mina idoler och tillika god vän är skaparen av den här bloggen som behandlar just det ämnet. kan man ha sån distans till sig själv att man bjuder på sin konst innan det är perfekt eller kanske till och med sönderanalyserat och korrekturläst in absurdum? hon gör det, en gång i veckan, ut ska det bara. det ironiska är ju att det är löjligt bra. det är lite smutsigt, skrapigt, one take, gå på känsla och det är bra. jag säger inte att det inte ligger tanke bakom, men hon vågar lita på sin första intution och jag prisar henne för det.

så jag skriver detta ackompanierad av en medelmåttig bolognese och tänker att jag ska nog leva en dag till även om detta inte var det bästa jag skrivit. men jag har ju promotat johanna, enough for me.